Angeläget och kreativt i City Nöjesmagasinet

Jag har gått omkring med ett skavande, bultande inlägg, som håller mig vaken, får mig att tappa koncentrationen och tappa tråden i allt möjligt annat jag håller på med. Dessutom blir det hela tiden nya trådar som jag tycker hör ihop. Jag började härja i härvan litegrann i inlägget Kyss bort ångesten, men jag tänkte faktiskt ta helg och släppa trasslet. Så kom jag till IKSU Spa för att justera några kotor som hamnat snett och då kom jag över senaste numret av City Nöjesmagasinet och där skriver Maxime Jonsson och Monika Kichau såna bra och engagerande texter så att jag åker tillbaka till skolan för att scanna bilder och försöka ihop mina vindlande tankar till en text, eller åtminstone för att hylla Nöjesmagasinet. Det var längesen man kunde anklaga den lokala gratistidningen för att bara vara enkel nöjesrapportering och ytliga reportage för att locka annonsörer. Magasinet är alltid fyllt av engagerande texter, grymt ascoola modereportage och bra film- och bokrecensioner. Jonas Danielsson och Nanny-Maja Anderback är två ytterligare stjärnor jämte ovan nämnda Maxime, chefredaktör och Monika, moderedaktör. Ni kan läsa det aktiella numret så behöver inte mitt inlägg bli så långt.

 

Jag hade tänkt vara tidigt ute med att skriva om Jonas Hassen Khemiri och hans öpppna brev till Beatrice Ask om att byta skinn, jag skrev om honom när han var här på skolan i november Jonas Hassen Khemiri på Midgård, men annat kom emellan. Att läsa Monika Kichaus text om hur hon utsattes för samma paranoia, som Khemiri skriver om, i Umeå häromkvällen, kändes nästan chockerande, eller kanske inte...

 

 

Maxime skriver i sin ledare om både näthatet mot feminismen och om REVA-projektet (jag har skrivit om det här). Hon nämner också i samband med det en annan av mina stora trasselknutar denna vecka, Tobias Billström. Jag har dessutom haft ett litet tema om  fattigdom och hur den kan se ut i Sverige. Jag har läst Susanna Alakoskis bok Oktober i fattigsverige, Kristian Lundbergs Yarden och så har jag sett Gabriella Pilchers Äta, sova dö. Alla tre, böcker som film uppmanar oss till inlevelse och empati med dem som har det svårt och fattigt. Jag hörde en skrämmande röst, men säkert ack så vanlig i Ring P1 i onsdags. Rolf 80 år från Skåne, som arbetat sedan han var femton år, och betalat skatt. Han var upprörd över att illegala flyktingar skulle få bättre vård eller kanske lika bra vård som han och hans gelikar. Han hakade verkligen upp sig på att de var illegala här i landet. Så präktig och duktig som han var så kan jag tänka att han också skulle göra allt han kunde för att kunna fly från förtryck och krig om han hade varit tvungen. Man kan ju hoppas att han då skulle möta mer empatiska och solidariska människor. Det handlar så mycket om att leva sig in, att försöka föreställa sig en liknande situation. Herregud, jag har verkligen ingen ordning och struktur på denna text, skolan börjar vara tom och jag längtar efter min medelklassfredagstillvaro...och då kommer vi till min sista spaning.

 

Maxime skriver sist i sin krönika om något jag också tänkt på mycket. Vad spelar det för roll att jag, vit, medelklass i ett av världens  mest jämställda länder, engagerar mig i allt detta? Gör jag det bara som någon sorts katharsis, att jag liksom grottar ner mig i eländet för att känna mig mild och god för att sedan sjunka tillbaka ner i soffan med en vällagrad ost, GI-kex och ett rött vin i nittiokronorsklassen?

 Maxime skriver; "fortsätt engagera er för det som är viktigt. För alla människors lika värde. En person som engagerar sig gör mer skillnad än en som inte gör det."

Susanna Alakoski skriver:

 

 

 

Jag antar att jag får gå tillbaka och justera denna text men nu avslutar jag med två bilder.