Alla barnen hälsar på hos farmor





I det lilla samhället Tidan mellan Skövde och Töreboda är min man uppvuxen. Det var på den tiden en levande ort med tåg som stannade, en yllefabrik med många anställda och kaféer, bokhandel, affärer, frisör och allehanda service. Idag finns nästan bara ICA kvar. Men i den gamla yllefabriken finns vår favoritloppis dit vi går så fort vi är på plats en söndag. Det är där jag har köpt nästan alla mina gröna fat och vaser från Uppsala Ekeby. Farfar Thore finns inte längre men barnens farmor Sonja, min svärmor, bor kvar på Parkvägen 4, intill det nedlagda Konsum, som senaste åren inrymt ett av Sveriges största antikvariat. På Parkvägen har barnen varit sedan de var små, och de har blivit kärleksfullt ompysslade och tvålade in i minsta vrå av farmor. De har också fått farmors köttbullar, morotspengar, brun sås, farmors pannkakor, bullar och kakor.
 
I helgen har sonen Viktor styrt upp så att syskonen Holm har bott tillsammans hos farmor igen. Han skulle ner med firman och jobba och körde ner redan i fredags. Systrarna Sanna och Klara tog tåget upp från Göteborg och så har de åkt tillsammans i firmabilen tillbaka till Götet idag.
 
De säger att de har gått upp ett par kilo var på knappt tre dagar. Per och jag har liksom kurrat och myst över hur himla gulligt det är att dom var där, så himla fint. Och att farmor och dom fick både en fredag och lördagkväll tillsammans.
 
 

Tydligen så hann de med ett besök på loppisen, jag måste ringa och kolla om de gjorde några fynd.
 

Vill hinna hylla Kiruna Hockey

 
 
Heja, heja, heja Kiruna hockey!!!
 

Jag jobbar som en galning dessa första veckor 2015, har inte hunnit blogga nästan alls. I måndags var jag så sönderstressad så att jag nästan trodde att jag skulle bryta ihop, jag bad min man stänga radion och tona ner lamporna när vi skulle äta. Klarade inte av varken ljud eller ljus. Efter maten kröp jag in i soffhörnet med en kopp kaffe och ville bara slötitta på något enkelt och ja, varför inte Idrottsgalan. När Sportspegelnpriset delades ut till Kiruna hockey för deras mod att bli HBTQ-vänliga och till och med byta ut sina dräkter till regnbågsmönstrade så blev jag plötsligt frisk, pigg och stark igen, rätade upp kroppen, applåderade och jublade. Så himla bra! Så jävla modigt!
 
Det har visat sig att de har mist sponsorer och att en del funktionärer klargjort att de aldrig vill sätta sin fot i arenan mer. Det visar bara hur otroligt viktig denna manifestation är. New York Times har hört av sig för att skriva om satsningen. Och detta är ett så tydligt exempel på att man kan göra skillnad, att sport och politik hör ihop, vad man gör och vad man signalerar kan vara en livsavgörande skillnad för dem som plötsligt känner sig inkluderade. Min utbrändhet kom alldeles av sig.
 
Dessa killar som spelar hockey i regnbågströjor får veckans kärlek och jag kan till och med tänka mig att gå på match. det är en så sjukt underbar solidarisk handling som visar på öppenhet och kärlek.
Jag fattar inte vad som är provocerande, jag förstår heller inte hur någon annans kärlek skulle kunna hota min om det inte är en rival förstås...för då jävlar!!!
 
Läs mer om priset här: Sportspegelnpriset...Här om de tappade sponsorerna: De tappar sponsorer
 
Heja Kiruna! All min kärlek! 
 

Min intresseprofil

Så här blev mitt resultat av Arbetsförmedlingens test

I kursen Entreprenörskap som min kollega Erik och jag har, så håller vi nu på med framtida studier och arbetsliv. Eleverna ska skriva CV, söka praktikplats och så småningom besöka Nolia Utbildning och rekrytering samt Umeå universitet. I samband med det får de kartlägga sina egenskaper och dessutom göra ovanstående test. Högst upp för mig hamnade bild och form, teater, konst och film, laga mat med mera, marknadsföra och undervisa. Det känns som att det stämmer ganska bra, men så här i januari när det är växelvis jättehalt och jättekallt så skulle man helst vilja vara sängtestare på hemmaplan.
 
När jag var ung drömde jag om att bli journalist, skådespelare eller kurator och det tycker jag stämmer ganska väl överens med det jag gör på jobbet, förutom den enorma hungern och intresset för att äta och laga mat. Det har såklart med mina kära ämnen att göra som alla handlar om bild, kommunikation, journalistik eller konst att göra.
 
För eleverna handlar det mycket om att ta sig för, att få ihop och iväg, det där ansökningsbrevet med tillhörande CV. Trots att man inte har några yrkesverksamma år eller högre utbildningar att hänvisa till. Ens meriter är kanske bara att man passat kusinerna, hjälpt mormor med datorn eller fixar middan hemma. Det är svårt att våga tro på sig själv och det är tufft att ta sig in på arbetsmarknaden. Kan vi hjälpa dem att komma över någon tröskel så är jag nöjd.