Praktisk normkritik i Uttryck


Uttryck är Lärarförbundets tidskrift för estetiska ämnen. Redan i slutet av förra terminen tog Martin Roshammar kontakt med mig för att göra ett reportage om hur jag undervisar om ideal och genus på Estetik och media. Hjärtligt välkommen sa jag! Kom och var med! Martin och fotografen Malin Grönborg var med på hela lektionen som var en första genomgång i ämnet. Det blev liksom en metalektion eftersom eleverna blev engagerade i hur fotografen förhöll sig, vilka pressetiska regler som gällde och att det de höll på med var intressant för ett reportage. Som vanligt blir man lite tveksam till hur det man sagt kommer att uppfattas eftersom det blir ett urval, 10 procent av det man säger kommer kanske med. men Martin skickade text och bild före publicering så att jag hade möjlighet att reagera. Här kommer reportaget i sin helhet. Nu när jag läser texten kan jag väl känna att det låter konstigt att det bara är kvinnor som ska lära sig duga som de är, det är klart att det gäller män och framförallt alla mina elever oavsett kön. Men det är alltid nåt som känns fel. Fin tidning i alla fall, jag ska försöka se till att skolans bibliotek börjar ta hem den.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mamma media får kritik för kvinnoförakt och bristande normkritik

Hej! Detta är det första inlägget som startar utan bild. Jag blev lite chockad i början av veckan när jag fick kritik på ett inlägg om läppförstoring som skrevs för två år sedan. Inlägget hade hamnat i,  ni vet, "Facebook hjälper er att komma ihåg era minnen" så jag delade det och min man delade det på sin sida och där dök det upp hemska kommentarer med kritik, som gillades.
 
Jag blev lite tagen, läste lite slarvigt och log stelt och intalade mig själv att: Bra med debatt. Kul med reaktioner. Jo men sticker man ut hakan i offentligheter så får man tåla dess reaktioner. Bra statistik på antal visningar. Försökte le hårdare, fixera ett nöjt leende: ger man sig i leken in, får man leken tåla.
Men jag var tvungen att läsa om och om igen och kolla  noga vilka som hade gillat kommentarerna: Det var pålästa, kunniga, betydelsefulla personer, några jag känner, andra obekanta. Jag kunde absolut INTE somna. Jag blev anklagad för kvinnoförakt och bristande normkritik och är det så mina texter och teckningar tolkas så är jag verkligen illa ute! Jag har ju trott att jag håller på med normkritik och att försöka se strukturerna bakom skönhetsmyter och sexism. Jag har trott att jag varit på samma lag som alla andra feminister. Så ja, jag förstod hur tunnhudad jag är trots allt. Jag var tvungen att gå in och läsa om och om och om igen, igen och försöka svara och varje gång fastnade ögonen på ordet " Normkritik!" som att jag var helt okritisk. Ja, läs själva och hjälp mig vidare. Funkar inte humor och självutlämnande ihop med norm- och systemkritik?
 
 
 
 
 
 
 
Här ovan är länken till inlägget och i det finns också länk till två andra inlägg i samma ämne. Hjälp mig att förstå!
Jag tycker inte att det är anitfeministiskt att ifrågasätta läppimplantat och skönhetsoperationer.Teckningarna är kanske elaka men det är helt avidentifierade anonyma personer utom i inlägget om en specifik klinik. Jag tycker inte att man bara ska lämna dem, som tänker på att livet vore bättre med kraftigare läppar, ifred. Jag tycker att jag kan störa dem. Vad tycker ni? Läs och ge feedback är ni snälla.
 
Läs också i morgon om (i alla fall ett försök till ) praktiskt normkritik i klassrummet
 
Kram och trevlig helg!
 

Håfström i min gamla skola

 
Här i Tullkammaren gick jag Bildlärarutbildningen1981-1984. Här skapade jag etsningar, målade med olja, akvarell och akryl, tecknade kroki, byggde ståltrådsskulpturer, modellerade, fotade, filmade och läste pedagogik, metodik, kulturhistoria och visuell kommunikation med mera. I lokalerna intill fanns bland annat Radio Västerbotten.
 
Då hette jag Cecilia Norin och under en period så bodde jag med  pojkvän och en Gordon setter som hette Ramses, i en mörkbrun villa i Ersmark. I skolan hade vi en kurs som hette Skrift med en lärare som hette Rittva. Vi kallade henne för Skrittva. I den kursen fick vi teckna och texta en serie. Så här såg min ut:
 
Ja det var lite mörkt och ensamt i Ersmark, pojkvännen jobbade extra på krogen Krogen och det blev ensamma kvällar i villaförorten för drygt tjugoåriga lärarstudenten
 
 
Stefan Andersson hade på den tiden en kombinerad ramaffär och galleri, Galleri Stefan Andersson, på Kungsgatan intill Sandbergs pappershandel. Där köpte jag en Max Ernst affisch som jag kostade på en fin inramning. På 90-talet kom Sara Sandström in och det blev Galleri Andersson Sandström. Tillsammans med Bildmuseet har de skänkt strålglans från den internationella konsscenen till oss umeåbor. Nu har de bestämt sig för att  fokusera sin galleriverksamhet till Stockholm men väljer att ha kvar en fot här hemma. 
I eftermiddag har jag tänkt ta mig till gamla Tullkammaren för att gå på öppet hus för Galleri Andersson /Sandströms nya showroom. Det blir en utställning med Jan Håfström, han med pratbubblorna och Fantomen. 

Världens bästa bibliotek...

 
 
...är naturligtvis Midgårdsskolans bibliotek. Det för att jag kan titta in där varenda arbetsdag, det är välsorterat med härlig personal, det har en otrolig mängd kvalitetsfilm att låna ut och dessutom så kan man påverka vilka böcker som ska köpas in och då hamnar man först på lånelistan och får böckerna i sitt eget skåp. Yippeeeee, idag fann jag dessa efterlängtade guldkorn i skåpet, de las dit redan igår men jag glömde kolla! Nu måste jag nog nästan ta lov en vecka för att hinna plöja böckerna men även njuuuuuuta av dem. Ferrante ska jag bara njuta. Katrina Wennstam kräver mod och styrka och beredskap på den ilska som vaknar igen och igen. Jag har läst alla hennes böcker;  faktaböckerna Flickan och skulden 2002, och En riktig våldtäktsman 2004, samt hennes sju romaner. Romanerna har också en tydlig agenda, en vilja att ta upp maktstrukturer, normer och aktuella samhällsproblem.
 
I ett av världens mest jämställda land, det land som är rankat bäst i världen för flickor att växa upp i, är det skrämmande att samhällets syn på flickors och kvinnors sexualitet och värde fortfarande ser så illa ut. jag ska läsa. Ni kan ställa er i kö eller köpa boken.
 
Haha, nu precis när jag skriver detta får jag ett sms om ett "Krav från Midgårdsskolans bibliotek" Det är bland annat Med uppenbar känsla för stil som jag lånat hela klassuppsättningen av för att låna ut till eleverna i våras och någon har jag inte fått tillbaka. Jag betalar gärna om det  behövs. Men jag lånar och lånar och lånar hela tiden så det är nästan alltid nåt jag glömmer att  lämna tillbaka i tid. För dom är så himla bra på att skylta upp med nya böcker eller gamla böcker i nya sammanhang och jag läser mycket, men vill läsa mer och missbedömer min kapacitet emellan varven. Med uppenbar känsla för stil är också en underbart bra bok som tar upp en annan aspekt av det Wennstam tar upp. Hur män fostras in en en machokultur och hur det påverkar deras sätt att förhålla sig till varandra och kvinnorna i deras liv.
 
Nåväl, dagen fortsätter i litteraturens tecken för ikväll blir det bokcirkel om och kring Solja Krapu och Helena Öbergs bok Sanningen - en roman om förälskelse. Återkommer kanske mer om det senare.

Träna upp det oseende ögat med Bortom Lampedusa

En stark och viktig film som uppmanar till medmänsklighet och moraliskt ansvar
 
Igår var vi med våra elever i kursen Estetisk kommunikation och såg filmen Bortom Lampedusa, en dokumentärfilm av Gianfranco Rosi som vunnit Guldbjörnen i Berlin. Regissören bodde 18 månader på ön som för många flyktingar är det första målet. Ön är på cirka 20 kvadratkilometer och har ungefär 6000 bofasta invånare. Där har hundratusentals båtflyktingar tagits om hand eller räddats på vägen dit. Alltför många har inte överlevt resan. 
 
Filmen är inte  övertydlig eller spekulativ utan skildrar vardagslivet på ön parallellt med att man får följa öns enda läkare Bartolo och hans arbete med flyktingarna. Pojken Samuele gör slangbellor, skär ansikten av kaktusar, äter spagetti och pratar med farmor om förr i tiden, samtidigt som det ofattbara sker med flyktingar som betalat tiotusentals kronor för att dö i ett överfullt lastrum där bensin blandas med havsvatten och kroppsvätskor. Samuele ser dåligt på ena ögat, det är ett så kallat "lazy eye" och han måste träna upp hjärnan att använda ögat genom att sätta en lapp för det helt friska seende ögat. Detta blir en symbol för hur vi i Europa måste träna upp vårt oseende öga så att vi ser och på allvar tar till oss det som sker, och agerar därefter. "Vi måste hjälpa dessa människor, det är vår plikt, säger läkaren Bartolo, i en av filmens starkaste och tydligaste scener.
 
Vi lever i ett samhälle där det överlägsna ögat är det som ser nationell egoism och kortsiktig ekonomiska uträkningar framför medmänsklighet och empati. Tänk exemplet Ungern där man satsade flera miljoner på en kampanj för att folket skulle rösta NEJ till att följa EU:s krav på att ta emot kvotflyktingar. Flera miljoner satsade för att Ungerns folk skulle säga nej till 1300 personer i den djupaste kris. Det är en skam för mänskligheten. Att vara människa är att vara beroende av varandra och det förutsätter att vi är medmänskliga och försöker föreställa oss att det var vi som var i nöd. För att ett lands folk ska känna stolthet över sitt land och folk krävs humanism annars får man en nationalism som bygger på ett i grunden dåligt samvete som kanske glöms bort när egoism och protektionism är det som hyllas.
 
Filmen är som sagt inte lättillgänglig och man kan undra hur man ska få folk att betala för att se den, ja förutom den skara som redan är engagerade. Det är inget man ser som en flykt från sin egen vardag och snacksar popcorn till. Men det är verkligen en oerhört viktig film och den kan behöva  en presentation och ett sammanhang. Vi hade Daniel Tollefsen Altamirano på Folkets Bio som presenterade filmen och som sedan höll i ett engagerande samtal efteråt. Våra elever får se den för att de ska få exempel på hur man kan använda estetiska uttryck för att skapa mening, som det står i ämnesplanen. Jag skulle vilja att alla politiker såg den för vi behöver politiker med humanistisk insikt, vi behöver bildade ledaresom vågar stå för svåra besked och solidariska ekonomier på det att vi mår gott även om vi måste dra åt svångremmen lite.