God jul

 
Ett av årets två julkortsmotiv
 
Dunjackan blev såld och ivägskickad till Hoting; ett I-landsproblem mindre. Jag är fortfarande förkyld och sitter på jobbet för att fixa det som inte hanns med mellan hostatackerna de sista jobbdagarna. Vårt hus och alltså våra arbetsplatser kommer att vara avstängda de första arbetsdagarna i januari så det gäller att få med sig det man behöver så att man kan sitta och jobba någon annanstans, kanske HEMMA! Jag bokar visning på Bildmuseet för Konstarterna och samhället som börjar med EM3:orna efter jul och jag ska planera momentet Information med Journalistik, information och reklamgänget. Jag packar ner dator, pärmar, böcker, mer böcker och fler pärmar tills skolryggsäcken bågnar, och antagligen komer jag bli chockerat snopen när jag inför terminsstarten rycker axeln ur led när jag ska ta med mig ryggsäcken, vaf!!! Vad har jag i säcken, vad hade jag tänkt? Aj, rackarns, axeln ur led? Nåväl, bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna sin båge.
 
Nu ska jag dock ta jullov och vi ska försöka följa julkortets budskap någotsånär i alla fall; lite mindre köttberg på julbordet, mer kål, morötter, selleri, rödbetor, något mer till bistånd och solidaritet och färre julklappar.
Närmsta släkten hemma hos oss på julafton och julklappsspelet för första gången hos oss, spännande!
 
God jul!

Kurerar mig med cognac


Tredje kvällen i rad med Courvisier i kupan

 
Jag är lyckligt lottad på oändligt många sätt, dessutom är jag mycket sällan sjuk, har nog inte haft en sjukdag från jobbet på fem,sex år minst, ta i trä! Oftast infaller mina kritiska sjukdagar på semestern, men det är å andra sidan rätt många dagar så...Men nu, tre dagar innan jullovet så slog förkylningen till, rejält, enligt mina erfarenheter. Alltså jag har orkat jobba, nästan, men legat hemma och flämtat tre kvällar i rad. Dessutom har jag haft nån grym sträckning i vänstra höften, en jävulsk smärta emellanåt och ibland helt oförmögen att lyfta vänster ben, böja mig ner, eller om det gått resa sig upp igen. YNK! Jag har tagit Ipren och Ibutemin, jag har käkat vitlök, ingefärsavkok, citronvatten, honungste, tuggat kryddnejlika och halstabletter tills jag fått rännskita.
Men ikväll känner jag mig friskare och undrar om cognacen är nödvändig som bot eller om jag helt enkelt vant mig vid en kvällskupa. Ingefäran och vitlöken ligger orörda ikväll. Kanske kan jag ta mig iväg till Yin-yogan imorgon och får ordning på sträckningen, som jag hoppas är en sträckning och inte nån allvarlig muskelsjukdom...kanske måste tömma flaskan, det är ju bara en liten slatt kvar.
Ibumetin heter det ju! Det ser jag när jag passerar badrumsskåpet på väg i säng. Det är så sällan jag behöver smärtlindring så jag vet inte vad den heter...ehhh, jo, visst var det väl Courvisier?
 

Akvarellkvällar med Lligo



 
Precis som när jag anmält mig till Nordic Watercolor Festival juni 2014 så trodde jag att jag skulle ångra mig nu, när jag anmält mig till akvarellmåleri med Lligo Matson. Kursen startade i NOVEMBER, i mörkaste, mörka, tunga november. Hur i hela fridens dagar kan man vara så dum, hur har man tänkt att man ska orka? Hur som helst, fem kvällar hittills har äldsta dottern Sanna och jag släpat oss till Lligos ateljé för att tillbringa tre timmar tillsammans med Ulla, Sanna E, Ulf, Ylva, Barbro, Gillan och läraren Lligo, där är vi alla konstskapare, för övrigt inget snack om jobb eller yrke. Oerhört befriande. Vi behöver inte ta med något material, bara en tia till fikakassan. Papper, färg, tejp, penslar och allt man kan behöva finns där. Vi målar så likt Lligo vi kan, som om det var en målarbok. Det är så prestationsfritt...ja lite irriterad kan man ju förstås bli på att grannen får snyggare bett eller vackrare varianter av samma motiv som vi alla målar.
 
 
Här har vi grundat ett helt genomblött papper med två färger och sedan skrapat fram mönster som sedan fyllts i med VIT akvarellfärg! Det är härligt att bryta mot sådant man trodde var REGLER.

 
Tejp, sprayflaskor och alla målar lika men det blir ändå olika

Ja, nog känns det lite tufft att komma hem vid fem, kasta i sig middag för att vara på plats klockan sex, men varje kväll har man glömt bort tiden och varit nöjd och glad när man gått ut ur ateljén. Nu är det bara en gång kvar. Kanske borde ligga på Lars A Person om att ordna en ny Nordic Watercolor Festival. För dessa kurser och tillfällen gör att man vågar lite mer, prövar olika metoder och kanske, kanske tar man sig för att måla lite hemma.
 

Ut ur garderoben och gör upp med ångesten

Min fina, fina, fina men alldeles för trånga drömjacka säljs nu 
 
När jag gick på högstadiet, Tegs centralskolan i Umeå, så hade jag några få kompisar som fick dyra Fjällrävenjackor, både den klassiska kanvasjackan och den mycket exklusiva dunjackan Expedition. Jag var avundsjuk! Jag var också avundsjuk på samma kompisar som hade Marimekkotröjor och Hollywoodjeans. Min mamma är utbildad hushållslärare och var redan då mycket kritisk till upphaussade varumärken, tillfälliga moden och att betala onödigt mycket för en logotyp. I någon sorts omedveten protest har jag blivit märkeskåt men också medveten om god design och god kvalitets värde, jag älskar det.
 
Har ni känt att något val har gett er ångest, att man hamnar i en tankegrop som inte går att ta sig upp ur, hur man än vänder sig så möter man sitt felaktiga val och man tar situationen om och om  och önskar att man kunde spola tillbaka och göra rätt. Det är en himla tur att detta inte har med liv och lem att göra, typ att valet handlar om att sätta in handen i en bandsåg eller att man valt att lägga in backen och kört över sitt barn.
 
För ungefär två år sedan bestämde jag mig för att köpa mina drömmars jacka, en Fjällräven Expedition, den fanns dessutom i min favoritfärg GRÖN, så jäkla snygg, en jacka att bo i. Jag var på Utebutiken typ tusen gånger, provade och provade. Personalen sa: Small, ska du ha. Men jag är ju stor och måste ha en större, tyckte jag. Jag övertalades och köpte en S. Gick hem med min dyrgrip i påsen, det regnade och jackan var helt överflödig den första veckan. När jag sen tog på mig den för premiärpromenaden och skulle gosa in mig i kapuschongen kändes det som att hela jackan hakades upp och lyftes ett pas centimenter, jag har ju en osannolikt lång hals. Så jag tog tillbaka jackan till butiken och skulle visa hur tokigt det var, men när jag var där verkade kapuschongen helt tillräckligt stor och jag blev än en gång övertygad om att det var S som gällde. Jag hade svårt att sova ett par nätter, det var något som gnagde, mitt val kändes inte rätt. Jag var helt fixerad och tittade på människor på stan med samma typ av jacka, de såg utt att kunna bo i sina. Min stramade inte bara i huvan utan var också lite svår att stänga eftersom mina höfter är lite mer än S. Jag började känna att detta drömköp hade börjat få lite för stora proportioner och tog tillbaka jackan till butiken. Där och då hade jag kunnat byta till en större eller helt enkelt lämna tillbaka den och få pengarna tillbaka, men icket! En ny personal fick se mig prova jackan och ännu en som övertygade mig om att jag inte skulle kunna ha något annat än en Small. När jag kom hem den gången tog jag fram en röd märkpenna och präntade snyggt Cecilia Holm 070-6862127 på Fjällrävenmärket inne i jackan.
 
Sedan har jag inför ett par promenader nonchalant och självsäkert slängt på mig min eftertraktade dyrgrip, men det har hakat upp sig redan vid själva stängandet och än värre om jag försökt ta på mig kapuschongen, då har jag känt mig som en galge eller som en flaggstång. Varje gång jag sett jackan har jag fått ångest och detsamma när jag ser Utebutikens logga eller andra med sina jackor som de liksom verkar kunna bo i. Nu ska jag försöka göra slut på detta. Jackan är till salu både via Blocket och Facebook, det blir en dyrköpt erfarenhet om jag nu överhuvudtaget lyckas bli av med den, sen får vi väl hoppas att det kommer lite snö och lyla så att någon känner behov av drömjackan.
 
För er som fått nog av detta veliga dravel, när december 2015 har lite större och viktigare frågor att diskutera, ni kan sluta läsa här.
Ni andra kan fortsätta och vara med när skämsskruvarna dras åt ytterligare. Häromdagen, i samband med det stora beslutet att försöka sälja jackan, så bestämde jag mig för att besöka Utebutiken för att kolla upp prisläget på jackan idag. Jag blev skitnödig bara av tanken och värre blev det ju närmare butiken jag kom. Väl där stod jag lite tomt och stirrade, kollade priserna och hoppades kanske att tidsmaskinen skulle fånga in mig och ta mig till tidpunkten innan köpet. En ung stilig man stod i kassan och frågade om jag behövde hjälp, jag berättade min dramatiska historia, han bara tittade lite skeptiskt på mig, jämförde med sig själv och sa: -Jag är ju inte liten precis och jag har SMALL, konstigt!
 
Min man kom förvånat hem igår och hade sett min uppdatering på Facebook, han sa: -Det där med jackan hade jag ingen aning om! Nej, svarade jag, viss ångest och vissa blottor vill man helst ha för sig själv, och han har nog sovit gott de nätter när jag sprungit upp i nattlinnet, tagit på mig jackan och glott på mig själv som ett spöke i hallspegeln, ett spöke i en för liten jacka som åker upp fem centimeter när huvan dras på.
 
Man kan ju tänka att man som personal kan fråga hur det känns och till exempel säga: -det är ju du som ska ha den, du måste känna in att det känns rätt. Andra personer, ja alltså de som nu går omkring i sina jackor att bo i, de har litat på sin känsla och gått på den. Åh, så skönt det vore att vara sån. Nu NOG!