#enteckningomdagen

Jag tycks ha behov av, eller verkar gilla, att styra upp mig själv, bestämma räkningsbara aktiviteter, för att utmana mig. För tillfället handlar det om att försöka göra minst en teckning om dagen så att jag kan lägga ut på Instagram under den hashtaggen. Har jag bara en, så får jag lägga ut den även om den är pinsamt ful, skev, oproportionelig eller barnslig. Jag tänker att det ska få mig att utvecklas och bli lite varm i kläderna. Jag behöver träna på hus och landskap, vet aldrig vad som ska med och vad som kan uteslutas. Ofta blir det barnsligt detaljrikt från början, så tappar jag perspektivet och helheten och slarvar igenom det sista.

Att teckna offentligt är i sig en utmaning eftersom det väcker intresse, och kommer folk och tittar så kan det låsa sig totalt, de kan ju tro att man tror att man kan teckna. Igår på stranden kom i alla fall två flickor fram och tittade. De log så rart och sa Bello!





När jag skissade på detta, på båten från flyget till San Zaccaria, så hade jag också åskådare, bla en arkitekt, så det blev riktigt pressande.

Idag ska vi ta oss ut till arkitekturbiennalen och sedan till Peggy Guggenheimmuseet.

Venedig


Det är så vackert och så många gator, kanaler, broar och återvändsgränder. Vi strosar omkring, åker lite vaporetti, dricker spritz, det är gott, och är gränslöst fascinerade av denna stad. Nu ska vi ut och irra och äta. Vi ska gå mot Rialtobron och leta nån vinbar som vi fann i något som såg ut att vara en återvändsgränd men visade sig bjuda på ett fantastiskt litet, litet torg, med en vinbar med, typ tusen olika sorter.



Vi hittade dit




Här står Per vid "huvudgatan" som så småningom leder till vårt enkla B&B.


Vackra bilder överallt

Lite melankoli


Skål för semestern!


Per, min man, är mitt bästa resesällskap och jag njuter av att vara på resa. Det är lagom svindyrt med frukost på Arlanda för två. Vilka hiskeliga hugg i reskassan det hade blivit om vi var alla, hela familjen, hela sammanhanget och meningen...Jag saknar att vara mamman, som tar med barnaskaran på äventyr ut i världen, den lilla och den stora. Att hitta en liten campingstuga på vägen, vid en badbar sjö, likaväl som att ta sig fram på en internationell flygplats, att visa vägar, bus och prata med främmande folk. Nu sitter Per och jag på Arlanda och det är några barn som skriker otröstligt. Det blir toppen att komma till Venedig utan barn. Man skulle bara oroa sig för att de skulle drunkna i kanalerna. Sanna, Viktor och Klara är kanske hemma allihop när vi kommer hem om några veckor.