Visset döljs i fin kostym

 

Söndag, dag elva av förkylning eller influensa eller vad det nu är jag drabbats av. Ikväll laddar jag ändå för att ta mig till skolan i morgon och precis som med tulpanen ovan tänker jag att jag ska maskera mig. Med lite kosmetika och snygga kläder kommer ingen se hur himla vissen jag är efter sjutton liters snorförlust och tio nätters hemska halssmärtor. Jag känner mig skör och utpumpad. 

 

Dessa dagar har jag kommit att tänka på Frälsningsarmén, de fina uniformsklädda soldaterna som har som motto att alltid hålla kitteln kokande. Konstig metafor kanske men så blir det när man blir alltför fokuserad på hur länge man ska vänta tills man snyter sig igen. Näsan är ju hårt drabbad av all ovänlig kontakt med det papper som finns till hands. Så har man precis snutit ut allt och lite till men innan man hunnit slänga papperet så har soldaterna rusat till och det puttrar och bubblar längst upp vid näsroten igen. Håll grytan kokande och  så är det dags igen, fram med papper igen men nu åtminstone med de mjuka pappersnäsdukarna. 

 

Nu var jag tvungen att ta fram ritblocket för att teckna av den vissna tulpanen. Vi har fått sittsår och fyrkantiga ögon av allt tv-tittande. Inget nyttigt har vi orkat göra. Men jag ska försöka ta ett snack med majoren eller löjtnanten för Frälsningsarmén och säga tack och adjöss. Min kittel behöver vila, typ gå i träda tills nästa förkylning. Sjunga och spela får de gärna göra.