Konstkrasch

 
Vilken konstvecka! Det började med utmaningen från dottern Klara, att publicera ett verk om dagen i fem dagar, det började bra, två dagar i rad. Jag hade precis köpt nya skissblock på Lloyds här på Haga och jag hade dessutom massa nya böcker om teckning hemma, som inspiration. Dag tre, fyra och fem is yet to come...
 
Men veckan fylldes av konst på annat och kanske mer seriöst sätt, på en mer professionell nivå.
Hela måndag förmiddag var kollegan Anita och jag med mediettorna på Bildmuseet för att få en djupare inblick i deras verksamhet inför att eleverna ska göra en reklamkampanj för att locka ungdomar till Bildmuseet och den samtida konsten. Tisdagmorgon var vi också på plats ochlyssnade till Helena Vejbrink, som är kommunikatör, för att höra hur de jobbar med identitet, vision, varumärke och hur allt detta ska kommuniceras. EM1 har nu delats in i fyra grupper som ska ta fram en kommunikationsplan för att locka Umeås tonåringar till Bildmuseet i höst. mer om det senare.
 
 
Konst så det ryker ur ögonen, hela veckan 
 
 
 
Trapphuset med utsikten över Umeälven är ett konstverk i sig 
 
Helena berättar om den grafiska profilen och hur den används 
 
 
På onsdag var jag med min medietrea på Västerbottens museet på visning och workshop i samband med utställningen Homeland. De ska senare få göra egna verk som på något sätt beskriver deras kulturella hemland och rötter i kursen konstarterna och samhället. Det var en fascinerande utställning som man naturligtvis skulle behöva komma tillbaka till och studera närmare. Mina elever är inte alltid så himla talträngda men jäklar vad de komloss i workshopen; med tyger, kuddar, kottar, trådar och färg, kartong och papper. De berättade också om sina verk som de hade haft en halvtimme på sig att skapa. Och jag fick en insikt: MER KREATIVT SKAPANDE SKA IN I MIN PLANERING!!! 
 
Maine Wallentinson och Ingela Wall, museipedagoger, tar hand om oss, här vid Gunilla Sambergs konstverk 
 
Olle, Joel och Maja från EM3B mellan spetsarna
 
Full fart i verkstaden
 
En grön komposition som beskriver Anja och Amanda som bor i "buschen" som de själva beskriver och de trivs med det, med skogen, naturen och lugnet
 
Här sitter vi a i en ring och alla får berätta om sin bild av sitt Homeland, det är då jag känner att detta måste vi göra mer av, mer kreativitet och berättande utifrån vad som är viktigt
 
Vackert verk en trappa ner som jag inte har läst på om vem som har skapat -får återkomma
 
 

Stressad eller bokklok med böcker överallt


En av högarna med böcker som pockar på uppmärksamhet
 

Mycket i mitt liv kopplas till böcker och mina intressen försöker jag alltid fördjupa med nya. Sen min tid på Akademibokhandeln har jag varit en riktig samlare. Som tur är har vi ett suveränt bibliotek på Midgårdsskolan där jag jobbar så jag kan oftast låna mer än jag köper. Jag vill läsa ALLT och KOMMA IHÅG det dessutom. 
 
Just nu är jag inne i en period då jag studerar böcker om teckning eftersom jag vill bli bättre på det. Två böcker, de på bilden, har jag köpt på bokrean, två har jag lånat på skolans bibliotek, de ligger i en annan hög i huset. Jag håller också på att fördjupa mig i konstteori i samband med att jag undervisar i kursen Konstarterna och samhället. Mat är alltid intressant och i och med att vi blivit stugägare har jag börjat drömma om trädgårdsprojekt. Nya perspektiv på reklam, pedagogisk litteratur som bör läsas i min roll som förstelärare och så all skönlitteratur är annat som omger mig i högar i sovrummet, köket, arbetsrummet och vid skrivbordet på skolan. Ibland när jag inte vet vilken bok som ska få min uppmärksamhet och mina ögon så tar jag helt enkelt och sorterar böckerna efter olika smarta system; ämne, prioritering eller storlek (för att högarna ska se snyggare ut). Jag har en regel som jag försöker hålla på och det är att det inte ska läsas någon facklitteratur (inte fuck litteratur) i sovrummet, där ska det bara vara skönlitteratur.
 
Ett problem är att jag alltid har ansatsen att läsa allt och jag skulle vilja komma ihåg det och kunna referera till det jag har läst. För det första så har jag säkert tjugo påbörjade böcker med markeringar var jag gav upp, tillfälligt eller forever. Jag kroknar helt enkelt, ger upp eller somnar bokstavligen ifrån min goda ambition. För det andra, om jag tar mig igenom HELA boken och galant ska hänvisa till något så kanske jag har glömt författaren, titeln OCH innehållet. 
 
Jag gillar böcker helt enkelt  och hittar ständigt nya, men jag hinner inte läsa alla så noga som jag tänker. Jag hoppas kunna bli mera bokklok även om mycket blir oläst och mycket blir glömt. På torsdag har vi bokcirkel och då ska vi prata om Stoner av John Williams, den skrevs 1965 men lästes inte av så många då. Nu, sorgligt nog, efter Williams död har boken fått ett enormt uppsving. Läs en intressant artikel om boken och författaren från SvD här: Långsamt segertåg för "Stoner". Kanske mer om det senare i veckan.
 

Världspoesidagen lördag 21 mars

Denna bok hade release i samband med Littfest
 

Poesi kan kännas djupt,  pretantiöst och svårtillgängligt och själv är jag inte bra på att sätta mig i en fåtölj och läsa dikter. I samband med kärlek, passion och också sorg så har jag däremot letat upp texter som hjälpt mig i stunden. Poesi kan vara så mycket och en av mina favoritpoeter är absolut vännen och tidigare kollegan Solja Krapu. Hon skriver på ett kvillrigt, spralligt sätt med bokstäver och ljud som slingrar sig, bråkar och samverkar; först kan det kännas enkelt och kanske banalt men det finns ett djupt djup och ett infångande av tillstånd både på ett personligt och samhälleligt plan. Boken Vad drömde du om? är dessutom illustrerad av Sara Gimbergsson som jag upptäckte var min gamla klasskompis från bildlärarutbildningen; Sara Sandin hette hon då. Vilka fantastiska bilder! Hade jag också kunnat bli så duktig om jag jobbat med det istället för läreriet? Solja är förresten också bildlärare...hade jag också...Äsch, man ska bara jämföra sig med andra när man vill bli inspirerad, man ska låta sig lyftas och njuta av det sköna som skapas. Man kan också bli imponerad ( och lite, lite, lite avundsjuk) på dem som vågar ge sig ut i den branschen, att leva på skapandet; att skriva böcker och att illustrera. Bra jobbat Solja och Sara! Och vad det gäller  denna bok så handlar det både om poesi i både texterna och bilderna. 
 
En annan av mina absoluta favoriter när det kommer till poesi är Lennart Hellsing (ja, jag vet att det finns typ vuxenpoesi också) och boken Sju fikon eller sand i sandalerna är en av de saker jag skulle ta med mig om huset brann.
 
Mamma har nog köpte denna på bokrea, kanske på Hellspongs i Umeå, den var prissänkt från 7:50 till 2:75
 

Poesidagen till ära återger jag hela dikten, sagan Vägar, som är ljuvligt allitererad, ordekvilibristiskt lefull och ändå djupt filosofisk och existentiell som en roadmovie. Här kommer den! Trevlig helg på er!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Resminne: Gran Canaria Las Palmas

 
 
Över en vecka sedan det var lov. Det blev inte mycket tecknat på Gran Canaria och denna resa, det är lite synd, för det är något lite magiskt med tecknandet, spåren och minnena. Jag ska försöka få bättre fart på pennan. dessutom MÅSTE jag bli bättre på att teckna av min man Per, han blir besviken över att det aldrig blir tillräckligt likt, eller kanske tillräckligt snyggt. Jag har haft trettio år på mig, det borde vara min bästa gren. Jag hoppas kunna få trettio år till att öva.
 
 
Las Palmas grundades 1478 efter att Juan Rejón och kastilijanerna erövrat ursprungbefolkningen guancherna. Det är ett av de allra första resmålen för charterturismen och Sverige var bland de första på plats. 1957 anlände det första planet från Transair AB med 54 passagerare. Las Palmas är tillsammans med Santa Cruz på Teneriffa huvudstad för den autonoma regionen Kanarieöarna.
 
Min första reaktion på mötet med Las Palmas var att det var FULT, det har också varit lite kyligt när vi har varit där, men nu när vi återvände och visste att vi skulle ta oss till den gamla stadsdelen Vegueta, så har jag fått en helt annan känsla för stan.
 
 
Kring vecka tio så är det någon sorts festival i stan, utklädda personer överallt 
 
Santa Ana katedralen som började byggas 1497 och öppnades 1570
 
Denna gång stannade vi ett dygn i Las Palmas eftersom vi inte fick tillträde till lägenheten i Puerto de Mogan direkt. Vi bodde på ett enkelt hotell vid strandpromenaden. Efter en lunh där tog vi oss med buss till Vegueta, den gamla staden. 
 
Mamma med son vid vattenfontän i Vegueta 
 
Här är Casa de Colón ett museum till Columbus ära, han stannade där på sin första resa till Amerika 
 
På museet, som skulle stänga om 15 minuter så var det en utställning med Goyas etsningar, helt fantastiskt att ramla på guldkorn så där utan att ha planerat 
 
Vi var på museet även förra året och då såg vi allt som handlade om Columbus resor 
 
På torget framför katerdralen är det folkliv med skatare, barn som cyklar och leker 
 
Här är barn med hund som snart ska på karnevalen, den befjädrade utklädningen ser retfull ut för en fågelhund
 
På ett litet torg stötte vi på en hel symfoniorkester 
 
...och vårt ovan nämnda vattenhål Otilia... 
 
...där vi satt och lyssnade till konserten
 

Jag kan absolut tänka mig att stanna i Las Palmas igen, då vill jag besöka det första hotellet som byggdes där 1890, Hotel Santa Catalina, det ska visst vara en sevärdhet. Men för sol, bad och avkoppling föredrar jag Puerto de Mogan.
 

Littfest i Umeå

Hon är född samma år som jag och hon är alldeles, alldeles underbar att lyssna på och att läsa
 

Folkets hus och Idun är smockfullt, som vore det kö till Harry Potter eller Justin Bieber. Publiken är dock något mer perforerad och gråhårig, men ungdomarna finns där också, på Littfest. Det är ett helt fantastiskt evenemang som man får ta del av bara man köpt en biljett för hundra kronor per dag. Det är slutsålt alla fyra dagarna det håller på, tror jag, definitivt fredag och lördag i alla fall. Jag är där på lördag och tar först del av en programpunkt om Hélène Cixous genombrottsdrama Bilder av Dora, som är en feministisk tolkning eller läsning av Freuds texter om den unga flickan Dora som bedömdes vara hysterisk. Marika Lagercrantz och Samuel Fröhler läste valda delar av dramat.
 
Marika Lagercrantz läser på Iduns scen. Hon var också med på fredagens föreläsning på Sliperiet med Ruben Östlund
 
Efter det var det bara att hålla fast vid sin plats, jag hade satt mig långt fram för att kunna försöka teckna av dem på scenen  och kön in till Idun var lång. Min kombination av tecknarlust och dokumentationsstress pressar mig att försöka hålla pennan igång. Så det var bara att sitta kvar och invänta Jeanette Winterson och vässa pennan. Hennes bok Varför vara lycklig när man kan vara normal, är en höjdare, och samtalet på scenen med henne i lördags var definitivt också en höjdare. Jag har skrivit om boken här: Spännande läsning med hyllning till litteraturen. Särskilt spännande blev det när hon bad en ivrigt klickande fotograf att sluta, hon kund einte koncentrera sig med det feta objektivet fokuserat mot henne hela tiden. Personen skickade iväg ytterligare några laddningar från olika vinklar och Jeanette fick ta fram lite häxkrafter för att bli av med paparazzin, som väl precis som jag ville ha en bra bild. MItt lilla svarta block och mina pennor är bara något mer diskreta.
 
Efter Winterson var det dags för Kristina Sandberg som fick berätta om Maj och trilogin om henne. Jag har läst de två första böckerna och längtar till trean.
 
Jag vet att jag borde utmana mig och sätta mig så att jag tecknar folk från andra sidan men jag tycker att det är så mycket svårare
 

På kvällen var vi ett gäng som tog del av Mia Skäringers förställning Avig Maria. trots att vi satt längst bak på läktaren rördes vi till tårar ibland och skrattade högt flera gånger. Mycket underliv och kvinnoliv och sagolikt självutlämnande. Två fulla Idunsalonger lyckades hon med.
 
Kultur för hela slanten på lördag, natur och motion på söndag, så ska en bra helg vara tycker jag.