Brev och böcker som ljus i mörkret

 
Vi träffas hemma hos Maria. Det är den 29:e november och ett välsignat, pudrigt, tunt snötäcke lyser upp den mörka stadsbildens asfalt och betong. Troget sluter alla bokcirkelns deltagare upp till fikabuffé och bokprat. Vi får smaka årets första glögg, den där goda med ingefära, och pepparkakor med grönmögelost.
 
Till idag har vi läst Elisabeth Åsbrinks, Och i Winerwald står träden kvar; den fick Augustpris i fjol för bästa fackbok. Den baseras på brev som den unge Otto fick hemifrån Wien när han blivit som man då hoppades, tillfälligt flyttad till Sverige, för att sedan komma tillbaka eller återförenas med sin familj i samband med gemensam flytt till USA eller Sydamerika. Hans pappa beslutar sig för att skriva ett brev varje dag. Elisabeth Åsbrink har fått tag i breven och spinner sin dokumentära historia kring dem, intervjuer med den gamle Otto, forskning i arkiv och även intervjuer med Ingvar Kamprad som blev Ottos vän när han bodde i Småland. Otto, en ung jude på flykt undan judeutrotning och Ingvar en entusiastisk Hitlervän, leker, badar, arbetar och jagar flickor tillsammans.
 
Det är vackert skrivet, drabbande och engagerande. Det resulterar i att jag börjar skriva oftare till min son Viktor som bor i Brisbane, på andra sidan jorden. Jag för korrespondensen via meddelandefunktionen på Facebook och får svar ibland. Jag uppmanar honom, precis som Ottos pappa, att skriva om vardagliga saker, vad de äter, hur de tar sig till jobbet, vad de har för sig på helgerna och vilka planerna är.
 
Tänk vilken oerhörd smärta att skicka bort sitt barn och bli mer och mer klar över att man inte ska få se honom växa upp och aldrig mötas igen. Och till vilket liv räddas sonen, som hamnar i främmande land, där nazisympatierna är starka i vissa kretsar, i andra kretsar råder bara normal egoism, medan å andra sidan en del modiga personer står för solidaritet och medmänsklighet. Vet vi vilken grupp vi skulle ha tillhört? Jag tror inte det. De som övelevde kan känna skuld men också ilska och svek. Breven var en livlina, ett hopp och där höll man också från båda håll masken uppe för att inte desperation och vanmakt skulle lysa igenom alltför mycket.
 
Min son har rest frivilligt och planerar att vara borta ett år. Det är spännande och en del í hans utveckling och vi ser så mycket fram emot middagar och möten här hemma i soffan när han berättar om sina äventyr. Jag hoppas innerligt att han kommer hem och att vi får leva. Det är annorlunda för oss än för Otto och hans föräldrar som dog i koncentrationsläger. Det är annorlunda för våra barn och de som kommer hit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Det är annorlunda men känslan av att ha sitt barn så långt bort kan göra att man förstår lite, lite, lite.
 
Vi är alla glada över bokvalet och funderar över vilka som jagas och förföljs idag, och på vilka grunder. Jag hör på nyheterna att ett parti i Ungern har föreslagit att alla judar ska registreras, varför? För att så småningom bli lättare att diskriminera, märka och rensa ut? 
 
Själv är jag så inne i Knausgards Min kamp 5, så jag måste få läsa ett stycke ur den också innan vi ska börja bestämma bok till nästa träff. Det blir Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar. Som jag förstått av det jag läst, handlar det bland annat om en kritik av konsumtion som vägen till lyckan.

Littorin och Florida och min egen kreativa klass

 Crazy resultat av workshop på Bildmuseet
 
Jag har aldrig varit moderat, men i morse lyssnade jag med stor behållning på Sven Otto Littorin i P1, ( hoppas inlägget går att lyssna på ett par dagar i alla fall) när han debatterade med Sven-Olov Sellström från Sverigedemokraterna om att den bild av Sverige, som intolerant land, som sprids av SD, skrämmer bort utländska investerare. Sverige som är ett så litet, litet land måste vara oerhört tolerant och rekrytera och locka folk från hela världen om vi ska kunna konkurrera med det vi producerar. Littorin ställer här upp på Richard Floridas teser om den kreativa klassen. Han studerar och analyserar stadssamhället utifrån sociala och ekonomiska teorier och har bland annat kommit fram till att utveckling gynnas av:

 

"...högteknologi, konstnärligt verksamma personer, ett stort inslag homosexuella och en grupp som han beskriver som "high bohemians" står i samband med en hög nivå av ekonomisk utveckling. Florida menar att den kreativa klassen alstrar en öppen och dynamisk miljö, som i sin tur drar till sig fler kreativa personer liksom affärsverksamhet och kapital. Han menar att en stad bättre nyskapar sig genom att vara tilldragande för talanger av hög kvalitet än genom att ensidigt fokusera på infrastrukturprojekt som sportanläggningar, spektakulära byggnader och shoppingcentra.

Han har vidare tänkt ut ett eget rankningssystem som värderar städer eller stadsdelar efter ”bohemindex”, ”gayindex”, ”mångfaldsindex” och liknande kriterier. Florida förespråkar alltså ett öppet samhälle baserat på de tre T:na: Teknologi, Talang och Tolerans." ( Wikipedia).

 

Själv har jag varit med min egen kreativa klass, EM1B, varit på studiebesök och workshop på Bildmuseet. De har fått en snabb glimt av Dayanita Sings utställning, sedan har de fotats och jobbat vidare på porträtten och de har också skulpterat i fogskum. Verksamheten leddes av Bildlärarstudenter som har detta som en del av sin utbildning.

 

Här är några resultat från eleverna arbete

 

Kärlek som kronisk sjukdom

...så beskriver unga Camille, i Mia Hansen Loves film Min ungdoms kärlek, sin aldrg övergående passion för Sullivan. Det är en långsam berättelse som hoppar i både tid och rum och jag kommer på mig med att tänka från början att det är jäkligt trist med skildringar av tjejer som inte har något annat i huvudet än kärleken till en kille. Klaustrofobiskt klamrar hon sig fast och jag förstår att Sullivan vill dra till Sydafrika. Men filmen växer och visar så småningom Camilles väg till en utbildning, ett yrke och ett liv. Innerst inne är jag en obotligt romantiker så jag hoppas som tusan hela tiden att de unga tu ska få varandra till slut. Vi ser filmen, mina sju elever i filmkunskapskursen och jag, på en specialvisning bara för oss på Folkets Bio på Gärdesvägan på Haga. Eleverna ska skriva en recension av filmen.
 
Min lilla filmgrupp läser på vad uppgiften går ut på och är beredda med pennorna att anteckna i mörkret
 
Sarah Wennerberg är dagens hjälte som kommer och kör film bara för oss
 
Folkets Bio firar snart 40-årsjubileum i sina gamla lokaler på Gärdesvägen. Om du vill kan du bli medlem och lära dig köra film och engageras dig, så småningom i Filmutbud och filmfestival.
 
Mina stackars elever får nu sitta och fundera på fraser och formuleringar som tar upp såväl berättarkomponenter, dramaturgiska grepp och kopplingar till andra medier, företeelser och trender.