2017 Lisa, vila i frid

 
Lisa, levande, vid sitt rätta element, vid havet i naturen. Det är så oerhört sorgligt att hon inte är med oss längre
 
Det är snart dags för mig att göra min årliga sammanställning av året som gått men först av allt måste jag skriva lite om det allra, allra värsta och sämsta som hände 2017. Lisa, min kompis sedan förskolan, dog av sin cancer den första november. Klas, hennes man, blir ensam och döttrarna Kristina och Maria blir utan sin mamma.
 
Begravningen var i Tegskyrkan, som var nästan full av sörjande släktingar och vänner. Det var obegripligt sorgligt och samtidigt fint att få träffa alla och dela sorgen. Sorgen som för oss vänner blir lite mer på distans eftersom alla har sitt och fullt upp, men för Klas och flickorna blir den ytterst påtaglig och alltid närvarande, kan jag tänka mig. Cancer, denna hemska sjukdom som så oanständigt invaderade Lisas kropp. 
 
Och kära Lisa, hon visste att hon skulle dö. Bara det är så fruktansvärt att ta in! Att veta att man ska lämna sina barn och sin man, när man har så mycket att se fram emot, att vara nyfiken på. Och Lisa som längtade så efter barnbarn! Hon älskade sin storasyster Bittes, döttrars barn. De var med och hälsade på henne där på sjukhuset den sista tiden. Jag har hört att hon gav Kristina och Maria små paket med babykläder, där i salen på sjukhuset. Oj, oj oj, om Lisa fick leva den dagen de får barn så skulle de små liven överösas av presenter och kläder. Lisa älskade att shoppa och det gjorde hon med glädje in i det sista, ibland med rullator på Avion.
 
Lisa och jag gick förskola tillsammans och sjöng i Lillkyrkokören i Tegs kyrka. Vi har spelat teater ihop, tågluffat och gått gymnasiet ihop. Thé och kexchoklad var vårt standardfika på Dragonskolan. Ungefär samtidigt har vi bildat familj och satt bo och vi har hela tiden umgåtts som delar i tjejgänget, på midsommaraftnar, nyår, Tjejmil och födelsedagar. När hon fyllde 58 år i mars i år tog kamraten Åsa över kalaset eftersom Lisa inte orkade och vi var tolv kvinnor som åt och drack och hade det trevligt. Då trodde vi att det kanske skulle lösa sig och bli bra.
 
På midsommarafton var jag och hälsade på Lisa på sjukhuset när hon var nyopererad. Man hade tagit bort en massa små cancertumörer från levern. Läkaren kom in till oss och berättade att de var mycket nöjda med operationen och att värdena var bra. Lisa klev upp från sängen och frågade om hon fick krama läkaren och det fick hon, såklart. Lisa fick åka hem men hon orkade inte fira midsommar med gänget utan istället i lugn och ro med Klas.
 
Ibland på natten, när jag vaknar och måste gå upp och kissa, kommer de där tankarna på döden och hur det skulle kännas att veta att slutet är nära. Där i mörkret, på toaletten, hamnar jag lätt i någon sorts förhandling med Gud eller livet eller döden, jag vet inte vad eller vem. -Om jag bara får leva tills jag är 80 år så...nej men, bara allt går i rätt ordning, mina barn får inte gå före...Per måste leva...Då och där, på natten är det svårt att få stopp på tankarna, de skenar liksom iväg. Därför är det bäst att inte tända lampan, göra det man ska så fort som möjligt och hoppas att sömnens barmhärtighet ska omfamna en och att tankarna ska sluta rusa.
 
Vi som lever måste i alla fall ta vara på livet, vara snälla med oss själva och varandra och även tänka på dem som är ensamma. Jag hoppas att 2018 ska vara förskonat från förluster i denna skala. 
 
Tack Lisa för alla år! Tack för klarsynthet och nyttig pessmism emellanåt! Tack för Klas och Kristina och Maria och tack för alla fantastiska kalas och efterrätter. 
 
Lisa och Klas på besök i vår stuga. Åhhh så ensamt att mista sin käresta och bästa vän
 
 
Här en bild från en av alla våra gemensamma utflykter i samband med våra fördelsedagar. Här har vi bott på vandrarhemmet på Fjäderägg och ska åka med båten tillbaka till Holmön 
 
 
 

Tapeter, färg, dörrar och möbler

 
Se intervju med Crayons skapare här
 
Nu har jag hittat en tapet jag tycker om ECO Crayon, som jag tycker passar perfekt i ett hus byggt på 60-talet. Problemet är att det finns så många fina färger och att jag inte vet om jag (vi) bara ska ha ett par väggar eller ett helt rum. Jag vill ha en mörkare grågrön i sovrummet och kanske en mjukt lite ljusare grågrön vägg i vardagsrummet.
 
Sköna hem har tagit fram ett antal superfina färger för Caparol och det är ju också ett alternativ, att måla väggarna. Men den här Crayon-tapeten är verkligen fin.
 
 
Det är verkligen helt fel färgåtergivning åtminstone på min skärm men det finns en fin ljusgrön och en fin mörkgrön nyans i den här kollektionen 
 
Jag har sålt massor av gamla möbler nu. Jag har varit tvungen att tömma ut miljoner dialbilder, gamla kartongenr och burkar med blandat, ni vet, gamla garnnystan, foton, pärlor, leksaker, udda strumpor, nycklar men inte vet vad de kan låsa upp, bortappade saker som inte längre behövs, alltså helt galet mycket röra staplat på golvet nere i källaren och snart kommer storebror med fru och ska bo där. Jag får helt enkelt lyfta blicken från möbel- och färgkatalger och börja städa igen. Men de möbler jag vill köpa kostar tusen gången mer än vad jag sålt för. Jag har spanat in ett Allegro matbord, från Stolab, samma företag som gör Lilla Ålandstolarna vi redan har. Ett Stringsystem som motsvarar det jag vill ha kostar nog nästan 20 000!!! Nåväl, en sak i taget. 
Och det sköna med Blocketförsäljningne är ju delvis att vi fått hjälp med att bära ut de tunga möblerna ur huset.
 
Snart snart snart får vi börja härja i lägenheten, som vi har köpt men knappt varit inne i. Och snart snart snart har vi ingen egen bastu, uteplats med morgonsol, eget garage, stora förråd, inga extra toaletter när man vill skita ifred. Vad har vi gjort? Är vi dumma i huvudet?

Annandag jul 2017

Arvegods som följt med och sluktat spel, bilder, pysssel och annat man glömt bort
 
Det börjar dra ihop sig...mot flytt, nu snart på allvar. Sista julen är firad här på Sandbackavägen, tre gånger 67 kvadratmeter. Snart bär det av mot 74,5. Jag går och öppnar garderobsdörrar och förråd, stänger dem snabbt igen och öppnar försiktigt. Hur är det möjligt att down sizea i denna utsträckning? Vad ska bort och vad får plats? Dessutom vill vi gärna köpa lite nytt och fräscht.
 
Jag har i alla fall gått runt och fotat lite gamla trotjänare som inte får följa med till höghuslyan. Nu bjuds de ut på Blocket och vi får väl se om någon nappar.
 
 
Det här gamla högskåpet kommer nog från någon av min mammas mostrar som bodde i Skåne. Jag har haft det sedan jag flyttade hemifrån. det är trasigt och slitet men det är gammalt och fint. Vi har suttit och sett gamla filmer från när barnen var små, både i Göteborg och sedan här i Umeå där Klara föddes. Skåpet är med hela tiden.
 
 
Det här fiffiga ritbordet fick jag av Per i 30-årspresent och det var en stor satsning och ett tufft ekonomiskt beslut. Han ville stimulera mitt konstnärsskap. Bordet går att ha i plant läge också. Men jag har märkt att de få gånger jag är kreativ och skapande, så sker det vid köksbordet eller i ett litet block på resa. Så jag klarar mig utan detta. Men det var verkligen en fin present.
 
 
Det här känns nästa för sorgrligt att göra sig av med. När vi renoverade köket år 2000 och fick den efterlängtade köksön så skulle barnen ha varsin barpall så att alla kunde sitta och hänga vid köksön. Köp dom alla tre för 300 kr, kanske är det för dyrt...då får man väl pruta.
 
Nu drömmer jag om ny inredning...Ett Stringsystem, ett smalt men förlängbart matbord och en grön sammetssoffa.

Kalla mig gärna supermentor

Fotomontage gjort av någon elev i EM2, kanske är det Norea Löfgren
 
Nä men just det ja, supermentor var inte alls den riktigt korrekta eller ödmjuka titeln vi skulle ha. För det vore väl ändå att ta i och verka som att man tror att man är nåt? Eller så skulle det kunna vara ett epitet som irriterade kollegor ironiskt kunde kalla en när man brustit i något. "Detta borde väl en supermentor klara."
 
Vi, det är fyra lärare på estetiska programmen Bild, Dans, Media och Teater, som på initiativ av, och under ledning av vår rektor, under en tvåårsperiod testar en ny modell för mentorskapet på gymnasiet. Utgångsläget har varit att i stort sett alla som arbetar heltid också ska vara mentor för en grupp på cirka 15 elever. Alltså är man ofta två mentorer i en klass. Man har ingen nedsättning, alltså tid i tjänstefördelningen för mentorskapet, men det är en hel massa administrativa uppgifter man måste ha koll på och uppgifter att lösa och att ha koll på och i viss mån ansvar för att ens elever klarar sin examen. Elevhälsoteamet har också en hel hög med mentorer att ha regelbunden kontakt med. Beroende på vilka problem som uppstår och beroende på vilka elever man är ansvarig för kan det slå väldigt olika och under vissa perioder bli galet mycket att göra. Men ingen tid.
 
Nu har vi på försök fyra programmentorer, det är vad det heter, som har ansvar för alla elever på sitt respektive program. Och vi har tid i tjänstefördelningen för det, mellan 30-40 procent beroende på hur många elever som går på programmet. Jag är alltså mentor för alla elever som går Estetik och media. För att matematiken ska gå ihop har de andra kollegorna gått med på att ta en halv kurs mer i sina tjänster. Det känns ju sisådär , för är det nåt som vi lärare klagar på är det överfulla tjänster. Men detta ska såklart utvärderas och vi får se hur det blir i fortsättningen. Jag var också beredd på att ta en halv kurs mer mot att slippa mentorskapet. Men när jag blev tillfrågad om jag ville bli programmentor blev jag glad och sa JA!
 
Jag gillar`t! Jag tycker om samtalen och mötena och jag tycker att det är spännande och utmanande. Jag vill bli bättre på samtal som leder till och utmanar utveckling. De administrativa delarna är svåra att få struktur på och det är mycket dokumentation som man ska få rutin på. Men som Mamma Media känns det som en klockren utveckling i karriären.
 
Jag som inte är så himla ödmjuk eller blygsam skulle ändå gärna kunna tänka mig en outfit som  den gula som Uma Thurman har i Kill Bill eller kanske något mer åt Wonder Woman, men jag skulle kanske också då utrustas med något magiskt svärd att svinga över eleverna så att de klarar sina studier, trivs med sina liv, sina kroppar och sina tankar. För det finns mycket, mycket, mycket att oroa sig för. Stress och ofullkomlighet, familjerelationer, kärleksproblem och allt som livet ger och tar. 
 
I slutet av denna prövperiod blir det elevhälsoteamet, genomströmningen av elever (alltså hur många av dem som börjar som också avslutar sin gymnasietid med examen) och de lärare som tagit extra undervisning, samt eleverna själva som får avgöra om detta är ett bra sätt att lösa mentorskapet på. Första terminen är snart avklarad och jag kan inte säga att jag gjort det strålande, eller speciellt bra men jag känner mig ändå lite, lite lite som en supermentor.
 
God Jul och gott nytt år till alla nuvarande medieelever och alla gamla!

Distansinredning

Sådana här skjutdörrar skulle jag vilja ha i vår nya lägenhet
 
Den tolfte januari får vi tillträde till vår lägenhet på Skogbrynet just i kanten av den fina Gammliaskogen, även kallad Stadsliden där även Västerbottensmuseet och Helena Elisabeth kyrka ligger. Jag bär med mig prospektet och planritningen mest hela tiden och inreder och möblerar i huvudet. Igår var jag och hälsade på grannarna vars golv är vårt tak.
 
Samma dag som vi får tillträde kommer vår käre gamle snickare Kennet på K-byggen för att riva ut lamminatgolvet och lägga trägolv, bygga upp en vägg som det förhoppningsvis ska gå att få in en skjutdörr i och så ska en vägg rivas så vi får ett sammanhängande kök och matrum.
 
Bostadsrättsföreningen har 160 lägenheter, ungefär hälften fyror motsvarande vår och hälften treor. Genom åren så har folk byggt om och renoverat så det finns verkligen en mängd olika lösningar på rum, väggar och garderober. Men en sak är säker och det är att det blir ett tufft jobb att göra sig av med minst två tredjedelar av det som nu ryms i vårt stora radhus. En granne mittemot oss har tydligen gjort om lgenhetens enda förråd till en bastu- det låter onekligen frestande men då har man ju absolut ingenstans att gömma undan sina prylar.
 
Jag drömmer också om att måla eller tapetsera ett par väggar i någon vacker, eller i två olika vackra gröna nyanser. Både Jotun och Caparol har fina.
 
En grön fondvägg i sovrummet vore fint
 
 
 
En annan grön i vardagsrummet och kanske en ...
 
grön soffa 
 
https://volang.elledecoration.se/ett-gront-hem/