2017 Lisa, vila i frid

 
Lisa, levande, vid sitt rätta element, vid havet i naturen. Det är så oerhört sorgligt att hon inte är med oss längre
 
Det är snart dags för mig att göra min årliga sammanställning av året som gått men först av allt måste jag skriva lite om det allra, allra värsta och sämsta som hände 2017. Lisa, min kompis sedan förskolan, dog av sin cancer den första november. Klas, hennes man, blir ensam och döttrarna Kristina och Maria blir utan sin mamma.
 
Begravningen var i Tegskyrkan, som var nästan full av sörjande släktingar och vänner. Det var obegripligt sorgligt och samtidigt fint att få träffa alla och dela sorgen. Sorgen som för oss vänner blir lite mer på distans eftersom alla har sitt och fullt upp, men för Klas och flickorna blir den ytterst påtaglig och alltid närvarande, kan jag tänka mig. Cancer, denna hemska sjukdom som så oanständigt invaderade Lisas kropp. 
 
Och kära Lisa, hon visste att hon skulle dö. Bara det är så fruktansvärt att ta in! Att veta att man ska lämna sina barn och sin man, när man har så mycket att se fram emot, att vara nyfiken på. Och Lisa som längtade så efter barnbarn! Hon älskade sin storasyster Bittes, döttrars barn. De var med och hälsade på henne där på sjukhuset den sista tiden. Jag har hört att hon gav Kristina och Maria små paket med babykläder, där i salen på sjukhuset. Oj, oj oj, om Lisa fick leva den dagen de får barn så skulle de små liven överösas av presenter och kläder. Lisa älskade att shoppa och det gjorde hon med glädje in i det sista, ibland med rullator på Avion.
 
Lisa och jag gick förskola tillsammans och sjöng i Lillkyrkokören i Tegs kyrka. Vi har spelat teater ihop, tågluffat och gått gymnasiet ihop. Thé och kexchoklad var vårt standardfika på Dragonskolan. Ungefär samtidigt har vi bildat familj och satt bo och vi har hela tiden umgåtts som delar i tjejgänget, på midsommaraftnar, nyår, Tjejmil och födelsedagar. När hon fyllde 58 år i mars i år tog kamraten Åsa över kalaset eftersom Lisa inte orkade och vi var tolv kvinnor som åt och drack och hade det trevligt. Då trodde vi att det kanske skulle lösa sig och bli bra.
 
På midsommarafton var jag och hälsade på Lisa på sjukhuset när hon var nyopererad. Man hade tagit bort en massa små cancertumörer från levern. Läkaren kom in till oss och berättade att de var mycket nöjda med operationen och att värdena var bra. Lisa klev upp från sängen och frågade om hon fick krama läkaren och det fick hon, såklart. Lisa fick åka hem men hon orkade inte fira midsommar med gänget utan istället i lugn och ro med Klas.
 
Ibland på natten, när jag vaknar och måste gå upp och kissa, kommer de där tankarna på döden och hur det skulle kännas att veta att slutet är nära. Där i mörkret, på toaletten, hamnar jag lätt i någon sorts förhandling med Gud eller livet eller döden, jag vet inte vad eller vem. -Om jag bara får leva tills jag är 80 år så...nej men, bara allt går i rätt ordning, mina barn får inte gå före...Per måste leva...Då och där, på natten är det svårt att få stopp på tankarna, de skenar liksom iväg. Därför är det bäst att inte tända lampan, göra det man ska så fort som möjligt och hoppas att sömnens barmhärtighet ska omfamna en och att tankarna ska sluta rusa.
 
Vi som lever måste i alla fall ta vara på livet, vara snälla med oss själva och varandra och även tänka på dem som är ensamma. Jag hoppas att 2018 ska vara förskonat från förluster i denna skala. 
 
Tack Lisa för alla år! Tack för klarsynthet och nyttig pessmism emellanåt! Tack för Klas och Kristina och Maria och tack för alla fantastiska kalas och efterrätter. 
 
Lisa och Klas på besök i vår stuga. Åhhh så ensamt att mista sin käresta och bästa vän
 
 
Här en bild från en av alla våra gemensamma utflykter i samband med våra fördelsedagar. Här har vi bott på vandrarhemmet på Fjäderägg och ska åka med båten tillbaka till Holmön 
 
 
 

Tapeter, färg, dörrar och möbler

 
Se intervju med Crayons skapare här
 
Nu har jag hittat en tapet jag tycker om ECO Crayon, som jag tycker passar perfekt i ett hus byggt på 60-talet. Problemet är att det finns så många fina färger och att jag inte vet om jag (vi) bara ska ha ett par väggar eller ett helt rum. Jag vill ha en mörkare grågrön i sovrummet och kanske en mjukt lite ljusare grågrön vägg i vardagsrummet.
 
Sköna hem har tagit fram ett antal superfina färger för Caparol och det är ju också ett alternativ, att måla väggarna. Men den här Crayon-tapeten är verkligen fin.
 
 
Det är verkligen helt fel färgåtergivning åtminstone på min skärm men det finns en fin ljusgrön och en fin mörkgrön nyans i den här kollektionen 
 
Jag har sålt massor av gamla möbler nu. Jag har varit tvungen att tömma ut miljoner dialbilder, gamla kartongenr och burkar med blandat, ni vet, gamla garnnystan, foton, pärlor, leksaker, udda strumpor, nycklar men inte vet vad de kan låsa upp, bortappade saker som inte längre behövs, alltså helt galet mycket röra staplat på golvet nere i källaren och snart kommer storebror med fru och ska bo där. Jag får helt enkelt lyfta blicken från möbel- och färgkatalger och börja städa igen. Men de möbler jag vill köpa kostar tusen gången mer än vad jag sålt för. Jag har spanat in ett Allegro matbord, från Stolab, samma företag som gör Lilla Ålandstolarna vi redan har. Ett Stringsystem som motsvarar det jag vill ha kostar nog nästan 20 000!!! Nåväl, en sak i taget. 
Och det sköna med Blocketförsäljningne är ju delvis att vi fått hjälp med att bära ut de tunga möblerna ur huset.
 
Snart snart snart får vi börja härja i lägenheten, som vi har köpt men knappt varit inne i. Och snart snart snart har vi ingen egen bastu, uteplats med morgonsol, eget garage, stora förråd, inga extra toaletter när man vill skita ifred. Vad har vi gjort? Är vi dumma i huvudet?

Annandag jul 2017

Arvegods som följt med och sluktat spel, bilder, pysssel och annat man glömt bort
 
Det börjar dra ihop sig...mot flytt, nu snart på allvar. Sista julen är firad här på Sandbackavägen, tre gånger 67 kvadratmeter. Snart bär det av mot 74,5. Jag går och öppnar garderobsdörrar och förråd, stänger dem snabbt igen och öppnar försiktigt. Hur är det möjligt att down sizea i denna utsträckning? Vad ska bort och vad får plats? Dessutom vill vi gärna köpa lite nytt och fräscht.
 
Jag har i alla fall gått runt och fotat lite gamla trotjänare som inte får följa med till höghuslyan. Nu bjuds de ut på Blocket och vi får väl se om någon nappar.
 
 
Det här gamla högskåpet kommer nog från någon av min mammas mostrar som bodde i Skåne. Jag har haft det sedan jag flyttade hemifrån. det är trasigt och slitet men det är gammalt och fint. Vi har suttit och sett gamla filmer från när barnen var små, både i Göteborg och sedan här i Umeå där Klara föddes. Skåpet är med hela tiden.
 
 
Det här fiffiga ritbordet fick jag av Per i 30-årspresent och det var en stor satsning och ett tufft ekonomiskt beslut. Han ville stimulera mitt konstnärsskap. Bordet går att ha i plant läge också. Men jag har märkt att de få gånger jag är kreativ och skapande, så sker det vid köksbordet eller i ett litet block på resa. Så jag klarar mig utan detta. Men det var verkligen en fin present.
 
 
Det här känns nästa för sorgrligt att göra sig av med. När vi renoverade köket år 2000 och fick den efterlängtade köksön så skulle barnen ha varsin barpall så att alla kunde sitta och hänga vid köksön. Köp dom alla tre för 300 kr, kanske är det för dyrt...då får man väl pruta.
 
Nu drömmer jag om ny inredning...Ett Stringsystem, ett smalt men förlängbart matbord och en grön sammetssoffa.