MatteMedia myser mest





Jullov. Inbäddad i ett fantastiskt snölandskap, lite för kallt för skidåkning...nej egentligen inte. Jag är omringad av jättefina spår och har mellandagsfyndat en ny skiddress som ligger och studsar i förrådet, ivrig att invigas. Men jag är helst hemma och luktar på blommorna, alla hyacinter som står i präktig blom nu. Men allra helst myser jag med vår nya familjemedlem. Två dagar före julafton kom lillkatten hem, en liten svart, helt ljuvlig varelse.







Här myser Viktor och  Erika med Lillkatten


Hela familjen har hjälpt till att spåna på namn. Hon har hetat Tootikki, Sotis, Jansson, Mys, Nova, Elsa, Tussi, men mest av allt Lillkatten. Nu tror vi att hon heter Stella, efter frågesporten i VK där de nämnde Linje Lusta. Visst hette kvinnan Stella där?


Tuffsan, gammkatten, är mest sur, riktigt sur. Hon fräser och vevar med ena tassen som värsta Cassius Clay. Det är kanske dags att hon får byta namn också. Ett tag var vi rädda att hon var rent deprimerad, men då överpsykologiserar vi nog. MediaMannen är allt annat än sur. Han skiner som en sol, jag tror till och med att han har träningsvärk i smilemusklerna. Han är helt förälskad. Igår hade vi en eldsvåda. Vi glömde den sjuarmade ljusstaken tänd när vi gick till nyhetsblocket vid TV:n. Maken hörde rätt som det var ett sprakande. Vi rusade in i köket och fann matbordet i ljusan låga. Hinkar med vatten vräktes över och elden släcktes. Svärfars superfina hemsnickrade stake är tyvärr körd, den fina julvaxduken likaså och ena iläggskivan till bordet. Maken gick länge efteråt och letade Lillkatten och blev inte lugn förrän den skuttade fram. Han var ett tag orolig att den hade brunnit upp också. 
Jag var på väg till tidig träning i morse och upptäckte att jag blev en och en halv timme senare än beräknat. Lillkatten somnade i mitt knä under frukostbordet. Det gjorde att jag lusläste tidningen, alla annonser och till och med Bil och Bostad. Kunde inte slita mig. Det fick bli ett snabbt och intensivt pass i gymmet.

Nu har hon kommit och lagt sig i knät igen...Mmmmmmm....aj...som sat.....klorna i låret...OYYYYYYLLLL...mindre gulligt...

Snart dags att fira resultatet av gudomligt sex

I morgon är det julavslutning här på skolan. Bildeleverna och deras lärare har jobbat som galningar med scenografin i Valhalla, där det hela ska utspela sig. Det brukar vara suveränt.
Vi, lärare och elever, får tack vare lilljesusbarnet en välbehövlig paus i skolarbetet.

Jag är glad över våra helger och traditioner. Jag njuter av önskelistor och julpyssel. Jag kan till och med tänka mig att gå i julotta.

Men jag tror inte en sekund på att Maria var oskuld. Enligt berättelsen var Marias trolovade Josef inte far till barnet. Man kanske då kan tänka sig att det var någon sandalförsäljare eller någon annan tillfällig besökare som avlade en visit hos Maria, när Josef var borta. Denne någon visade sig vara en sjutusan till älskare. Himmelens portar öppnande sig och änglaskarorna sjöngo. När försäljaren drog vidare låg Maria flämtande, lycklig och tillfredsställd kvar. Rodsenröd och varm och yrandes om något gudomligt. Ja, det är så de goda berättelserna föds, hon var så nödd och tvungen. Josef fick spela med i spektaklet för att inte förlora hedern ännu mer.

Nåväl, datumet för att skicka julkort är redan passé, men jag tänker lägga mina på lådan ändå. Man får se dem som nyårskort.







No Logo- och vem som betalar priset för din coola logga

Vi har precis läst Naomi Kleins, No Logo i kursen Mediekommunikation B. Eleverna har läst varsitt kapitel som de redogjort för varandra. Nu ska deras sammanfattningar kommenteras och kopplas till aktuella medier och händelser. Jag har startat en mediekommunikationsblogg där detta ska ske. 

Boken gavs ut i Sverige på Ordfront 2000. Under kapitlena Utan plats, Utan val, Utan jobb och Utan logga beskriver författaren globaliseringens påverkan på människorna, arbetsmarknaden och miljön. I stora drag handlar det om hur de stora företagen i USA och Kanada har förlagt produktionen av varor till frihandelzoner i bland annat Sydostasien och Mexiko. Det som finns kvar på plats är varumärkesvårdande beteendevetare, psykologer och kreatörer som tar reda på hur våra mänskliga behov kan kanaliseras på produkter. Kvar finns också en massa arbetslösa människor som också vill köpa produkterna som utlovar det lyckliga livet.
I frihandelszonerna, som Klein personligen besöker, ser hon människor som jobbar för svältlöner utan fackliga rättigheter och i undermåliga miljöer. Hon beskriver unga flickor som tvingas äta p-piller och hindras gå på toaletten när de behöver. Hon beskriver de allra svartaste sidorna av globaliseringen.
Men det finns också hopp i boken. Människor som protesterar använder samma globala kanaler och metoder för att sprida kunskap om vad man köper och hur det fungerar. Hon beskriver en optimistisk motståndsrörelse.

Men jag kan tycka att det går långsamt och att alltför många är alltför fokuserade på att köpa produkter, snabba, billiga slit och slängprylar. Och inte tänker man så mycket på vem som har sytt kläderna eller hur det ser ut i fabriken där de tillverkats. Jag kommer ihåg hur mina barn skämdes livet ur sig när jag för tio år sedan nyss hade läst boken . Det var dags att köpa nya fotbollsskor, jag tror till alla tre. Fullt ös i sportbutiken och kö till säljarna. När det då äntligen blev vår tur så började jag fråga efter skor som de kunde garantera att inga barn eller låglönearbetare hade producerat.
-Men mamma, kan vi inte bara köpa dom? Måste du vara så pinsam?

Ett aktuellt exempel är de stenblästrade jeansen som det rapporterats om förra veckan. Stentvättat är coolt igen. Men det visar sig att de som jobbar med behandlingen dör i stendammslunga, synd för dom. Bara vi får gå omkring och vara coola. Människor som aldrig hinner nöta på jeansen och definitivt inte nöter  dem på grund av kroppsarbete, måste ha hjälp med att skapa patina på kläderna. Råd och Rön har skrivit om det här i sitt oktobernummer tror jag.
Jag läste i DN på nätet att H&M och Levi´s skulle sluta sälja stentvättade jeans. Cubus, Dressman, Carlings, BikBok, Solo och Whyred fanns med på en lista på företag som var misstänkta för tveksamma produktionsförhållanden. Se länken nedan där finns en film som beskriver problemet.

Beware what you wear...
dina grymt coola, stentvättade jeans kan kosta stenblästrarna livet...









 

http://www.blt.se/mediaspelaren/sandblastrade-jeans-dodar(2208469).gm?service=mediacenter


Idag är det Lucia! Undrar om Sverigedemokraterna firar det? Det borde de inte göra för det är väl en tradition från Italien...I alla fall har vi här på min skola värsta, bästa luciafirandet. Sagolikt scenrum, säkert 180 tärnor och stjärngossar, musiker av alla slag och en helt underbar kör och härliga soloinsatser. Vattenfast maskara är ett måste.

Post Pecha Kucha

Pub Freja en mörk, kall, snöig decemberkväll. Till ett Folkets Hus som är rätt tomt och öde anlände ett gäng täckbyxklädda, vintertrötta personer. Alla, utom kanske en, var påtagligt nervösa inför sitt framträdande.



Men Anna, The Pecha Kucha Master in this town, peppar oss och lugnar oss...i alla fall såpass att vi kan stå upp och prata. Det var grymt kul och intressant att ta del av allas kortprat. Jag som står inför publik varje dag, blev ologiskt nervös. Fötterna började intensivspruta transpiration, hjärtat höll på att bulta sig ut ur kroppen och tarmarna drog igång värsta ravepartyt. GULP! Väl på plats, på scen, lättade det. Jag älskar ju egentligen scenen, strålkastare, headset och publik...kan vi inte köra en turné, nu när vi kan det? Deltog gjorde Ville Lintamo,Anna Burén, Mina Widding, Hanna Widman, Fredrik Petrusson, Johan Gunséus, Thomas Distler , Anton Stjärnbrandt  
Charlotte Nordenfors var den som roddade ihop bilderna.
Här kommer några av de teckningar jag visade. Temat var Om att teckna-att skriva sitt liv-från dagbok till blogg.











Den här bilden gjorde jag dagen innan min Pappa dog, i somras. Den är i min minsta skissbok och den är liten och lite smutsig. Men, den visar så tydligt för mig vad det kan betyda att teckna för mig. Det vara att man distanserar sig en stund, fokuserar på pennan, papperet och handens rörelse, för att sedan få ett minne som fångar känslan bättre än något annat. Jag känner nästan pappas flämtande andetag, och min egen trötthet. Stunden blir närvarande här och nu. Det är häftigt. Det blev lite jobbigt att prata till en publik om den här bilden, men det kändes fint och viktigt. Och det kändes fint att Pappa fick vara med.


 

Mat och mediepåverkan

Jag har tidigare skrivit om vilka medieprofiler som påverkat mig vad gäller matlagning. Floyd, Jamie Oliver med flera. Jag kan också som ett läskpapper suga åt mig forskning, medierad och populariserad forskning som handlar om vad som är nyttigt att äta. Nu senast tog jag del av en artikel om alfakaroten, som finns allra mest i pumpa. En megastor undersökning som visade att man minskade riskerna att dö i förtid, av alla möjliga sjukdomar, med en herrans massa procent om man åt råvaror med mycket alfakaroten (låter min forskningsreferering vederhäftig...). Pumpa...verkar krångligt...ska försöka mig på det så småningom. Men näst mest av denna nyttiga ingridiens fanns det i morötter. Styrkt av dessa unika forskningsrön har jag dragit igång massa morotsinfiltration. Min äldsta dotter lyssnade lite lätt avmätt på min predikan och menade att det kanske inte var en så stor nyhet att morötter var nyttigt...ehe...







































Nåväl, morötter är nyttigt, avokado likaså och pumpafrön får duga. Jag gjorde en smarrig sallad till kvällens pajmiddag. Grovt rivna morötter överösta med kokande dressing av olivolja, lite balsamvinäger, lite äppelcidervinäger, citron, senap, salt och svartpeppar. På med avokado, mer citron och rostade pumpafrån och solrosfrön. Det blir skitsnyggt, och gott, med svarta sesamfrön också, men det hade jag inga idag.