Berlin

 
Ljuvlig frukost ute i solen på ett mysigt cafe i Kreuzberg
 
Vår Berlinresa började krångligt. Först glömde Per sin viktiga handbagageväska i bilen men som tur var hade dottern Sanna inte hunnit långt utan kunde vända och köra tillbaka till flygplatsen. Sen försvann våra resväskor och vi var utan från fredagkväll till söndagseftermiddag. Så vi oroade oss för bagaget men kanske ännu mer för visningen av huset i söndags mellan 14.30-15.15, jag skakade och tappade aptiten.När mäklaren sen ringde var han försiktigt positiv,där hade varit sju olika eventuella spekulanter. Kan gå bra.
 
Men det allra värsta dessa dagar är att vi har en vän som är mycket svårt sjuk. Det är så ohyggligt ofattbart och sorgligt.
 
Efter mäklarbeskedet ringde de från hotellet och berättade att väskorna kommit.
 
 
Såhär lycklig var Per över snuset som fanns i resväskan
 
Kärt återseende
 
 
Här sitter vi på Kulturbruggeriet i Prenzlauer Berg och ringer tusen samtal om våra försvunna väskor
 
Kreuzbergport
 
 Mysiga gränder vid Hallescher Tor

Berlin

 

Obegripligt om sexuella trakasserier

Delningar på Facebook och nu ute i medierna
 
När jag gick i trean hade pojkarna slöjd för sig och flickorna hade då halvklass med fröken Birgit.När flickorna hade slöjd var det tvärtom. En mycket varm dag i maj då pojkarna hade slöjd satt jag och några tramsiga kompisar och drog våra tröjor upp och ner för att fläkta oss. Vi skrattade och fnissade och drog tröjorna högre och högre upp, väl medvetna om att det var något lite förbjudet, även för flickor med knappt påbörjade utbuktningar till bröst. När fröken kom skvallrade Britt-Inger om vår lek, vilket vi tyckte var konstigt. Men fröken Birgit, minsann, hon tyckte att detta var något att ta tag i med hårdhandskarna. Hon gick runt till oss fem som lekt, slet av oss tröjorna och sa att skulle vi lufta oss fick vi göra det ordentligt. Resten av lektionen fick vi sitta med bar överkropp. Så skulle flickors begynnande lust att testa gränserna bemötas, med skuld och skam! Otroligt kränkande.
 
Detta var 1968, fröken var gammal och vi var bara flickor i rummet, men skamkänslan var tydlig och kränkningen. Vår lärare som fått sin utbildning på 30 eller 40-talet hade inte fått någon genuskurs, inte heller var dessa frågor inskrivna i läroplanen. Sedan dess har jag utbildat mig, och i yrket som lärare fortbildat mig tusen och tusenen gånger om vikten av hur man hanterar kränkningar och mobbning och jag kan verkligen inte begripa hur kollegor i samma stad, som jag deltagit i samma fortbildningsdagar som, och där även min son har gått, på Dragonskolans teknikprogram, kan agers såsom inlägget och artikeln beskriver. Hur är det möjligt att det som beskrivs i ovanstående artikel och därtill hörande Facebookinlägg kan hända? Det står så otroligt tydligt i Läroplan för gymnasieskolan, på första sidan vad som gäller. Och den som anmäler eller tar upp exempel på kränkande behandling ska alltid tas på allvar. Nu vet jag inte alls något mer än detta Facebookinlägg och artikeln i Västerbottens Kuriren, men det låter mycket, mycket illa. Jag kan inte själv garantera att jag betett mig prefekt alla gånger men en elev som tar mod till sig och berättar för en vuxen har redan där gjort något stort och modigt och det måste behandlas utifrån det förtroende man får, med allra största noggrannhet, och direkt.
 
Jag har läst allt Katarina Wennstam har skrivit, om våldtäkt, synen på kränkningar och sexuella trakasserieroch jag följer Fattas och Make Equals arbete, och jag tänker att vi alla som arbetar i skolan tyvärr behöver ett par till studiedagar som ägnas åt ämnet. Men inte bara studiedagar utan ett varje-dag-arbete, ett varje dag kollegialt lärarande. Vi ägnar oceaner av tid åt organisationsutveckling, matriser och betygsättning men detta är kanske ännu viktigare.
 
Kom Ida Östensson! Kom FATTA! Kom Make Equal!