Nyårsafton 2013 på väg mot 2014

Vi är på väg till vännerna på Teg, där vi ska fira nyårsafton för sista gången eftersom de har köpt ett annat hus och ska flytta i februari. Hos dem har vi firat nyår i många år, barnen har varit med och de har fått promenera hem med oss fram på småtimmarna. Mamma och pappa, lite runda under fötterna har bestämt hävdat någon helt plötslig friluftsfrämjaranda och "Det som inte dödar härdar", och barnen har fått promenera den säkert minst sex kilomenter långa vägen hem mitt i natten med mamma och pappa som stannar och pinsamt pinkar eller vinglar. Jojo, nog har de blivit härdade men de har också vant sig vid att nyår är fest med god mat, vänner och lekar. Nu blir det firande utan några barn. Jag har fixat förrätten, som på bild såg gudomlig ut; Käringöbakelse. Det blev inte så vackert, mer som några bleksiktiga hamburgare. På bild var de höga och med en skarp kontrasverkan mellan den orangea rommen och den täta persiljedekorationen runtom. Jag hade ingen persilja och den dill jag försökte få fast fick inte fäste trots att jag hade majonnäs upp till armbågarna och när jag skulle rulla in sidorna så föll ju fyllningen ut. Men jag hoppas de är goda. Gott Nytt År!

Mera mellandagar

 
 
Årets fantastiska gran har knappt börjat barra ännu, men nejlikeapelsinerna har börjat skrumpna och mögla i sina röda band. Chokladkartongerna ligger utspridda med sisådär lockande godbitar kvar, några udda glöggslattar står i flaskor och i kylen kan man säkert göra lite ludna fynd från julbordet, som inte längre lockar. Ifjol såg det ut så här utanför knuten:
 
Jag älskar solens spel mot slanka tallars stammar sommar som vinter
 

Då lockade skidspåret varje dag, men tankarna gick också ofta till döden, eftersom goda vännen Britt-Marie gick bort i december ifjol. Nu är det helt snöfritt och det är trist, men å andra sidan så håller sig döden borta, usch, jag kan knappt skriva detta, tror att det kanske kan straffa sig, knackar mig tre gånger tre i huvudet. Hela fjolårets inlägg om mellandagarna och döden kan du läsa här: Och allt går på som vanligt.
 
Mellandagarna ägnas åt läsning och korsord. Jag måste ut och flänga lite och träna medan Per, min man älskar att fokusera helt på läsning, skrivande och korsord. Jag blir så rastlös. Men jag har verkligen haft en bloggpaus, har knappt haft några skrivimpulser alls och dessutom har jag fortfarande riktigt besvärligt med min musarm eller kanske mer korrekt diagnos är tennisarmbåge, trots att jag verklgien inte spelat tennis på flera år. Men jag ser att jag har läsare ändå, det är roligt och spännande och ibland kan jag allt undra vilka ni är. En dag träffade jag en gammal klasskompis från grundskolan på ICA Kvantum. Vi stod mid mjölkdisken och småpratade om vad som hänt de senaste 35 åren, då han liksom tog ett par steg bakåt och tittade på mig och sa: - Jag måste säga att du har en fruktansvärt god känsla för hur du ser ut! 
Först fattade jag inte riktigt men sen talade han om att han läste min blogg och tyckte att jag var bra på att fånga hur jag ser ut i mina teckningar. KUL! Men inte trodde jag att han läste MammaMedia. För de flesta läsare är nog mina gamla elever och mina kompisar. Kära läsare, vilka ni än är, hör gärna av er, tipsa gärna om vad ni vill ha mer av!
 
Jag tänker att jag ska skriva en årets- bästa- lista i morgon, för jag gillar det där summerandet. Men vid en första genombläddring av kalendern så kan jag se att en av höjdpunkterna 2013 var den 13 maj då sonen Viktor landade på Landvetter och blev mottagen av systrarna och goda, goda vännen Marie. Puh!
 
 
Ett underbart mms som Marie skickade på syskonkramen på Landvetter
 
 
 
Samma dag som jag hade fördelsedagsfest kom sonen så änltigen hem till oss i Umeå
 
Att käre kollegan Paul har gått i pension och nu flyttat till Helsingborg är också en viktig händelse
 
Mera mellandagar finns det kvar, med tid för läsning och träning och jag hoppas innerligt att det kommer snö, men ännu mer innerligt att ingen måste dö. Kram så länge! Och hör gärna av er, trots att jag vet att det ibland känns lite krångligt att kommentera och fylla i alla tråkiga fält man ska för att kunna skicka sin kommentar.

God Jul och Jävlar Anamma!

Ett av årets julkort
 

I morse har tusentals lärare klivit upp extra tidigt för att klä sig fina, sticka till COOP, Willys, ICA och andra ställen för att handla klementiner, ljus, skumtomtar, julmust, lussebullar och servetter. För sina egna pengar. För att det är viktigt  att samlas, att skapa traditioner, för att man tycker om sina elever, för att man vill visa att det är bra med ett tydligt avslut. För att man tycker att man har ett viktigt jobb och man vill uppmuntra eleverna att fortsätta göra ett bra jobb, att göra något alls, att komma till skolan, eller att över huvud taget vilja leva.
 
I morse kunde också tusentals lärare precis som alla andra, läsa i DN eller höra på radio om hur lärarnas löner är de som haft nästan den sämsta löneutvecklingen sedan år 2000. Grundskolelärare och gymnasielärare har haft en löneökning på 38 %. De som sätter lärarnas löner, högre ämbetsmän och politiker, har haft en löneökning på 60,5 %.  
 
"I absoluta tal innebär det att politikernas och ämbetsmännens löner ökat från i genomsnitt 41 000 till 65 800 kronor. En grundskollärare har samtidigt sett sitt lönekuvert växa från 19 200 till 26 500 kronor", skriver DN. Läs mer i artikeln i DN.
 
SKÄMS, ni som sätter lärarnas löner! Det är verkligen en skam att så lång utbildning lönar sig så dåligt. Det är en skam att så få unga människor vill utbilda sig till ett av samhällets allra viktigaste och finaste yrken. Det är en skam att vi som kämpar så, ska behöva skämmas för att vi är sådana loosers. För trots att vi vet vårt verkliga värde så går det inte att komma ifrån att det ekonomiska värdet påverkar både vår status och tillskottet av nya ambitiösa kollegor som ska ta vid.
 
Skolans kris verkar trots allt, totalt avlägsen denna julavslutningsmorgon när vår aula, Valhalla, fylldes till sista stol de tre föreställningar som gavs, med dans, sång, musik, teater och scenografi. Helt jäkla suveränt framfört och ödmjukt och positivt peppande av en underbar publik.
 
Nu ska jag avsluta med att önska God Jul och Gott Nytt År och hoppas på lite Jävlar Anamma. Vi ska lix bli bjudna på julbord minsann och jag ska äta upp för hela den missade löneökningen. Jag ska bara äta av det dyrare utbudet på julbordet...och försöka proppa i mig åtminstone två tre lättöl eller julmust. Jag ska ladda inför 2014 och hoppas på en kamp för bättre löner och förutsättningar för den svenska skolan.
 
 
 

Väv av betydelse och mening i stadens hjärta

Hoppfullt reser den sig ur Umeås kajstrand- Väven, flera rum med utsikt
 

Ett bibliotek står som symbol för samlad kunskap och erfarenhet, förståelse och samband. För staden och dess medborgare är det en viktig samlingsplats men också en symbol för stadens vilja och ambition. Jag är oerhört glad över att biblioteket får den absolut finaste platsen i vår stad och att de som arbetar på biblioteket ges möjlighet att utveckla och förnya, likväl som  deras uppgifter är att samla och bevara. De får nya rum, ny luft, ny teknik och förhoppningsvis nya idéer, till hur deras skatter ska nå ut till flera. Zlatan och Petter gör en viktig insats för unga människors läsande, men utan bibliotekariernas kunskaper kommer vi inte så långt.
 
Jag stöter på en delegation från biblioteket som funderar på hur de ska planera inför flytten.
 
Nog är de förväntansfulla...
 
...och nog är det en väv av trappor, gångar, rum , våningar och fönster
 
 
...och nya perspektiv på staden 
 
Där, i Tullkammaren, gick jag min treåriga bildlärarutbildning, och där låg också Radio Västerbotten på den tiden. 
 
Maria Olsson,  arkitekt  på White,till höger, ska svara på bibliotekspersonalens frågor, just här på bilden verkar det som att de funderar på hur mycket jobb det ska bli, innan de äntligen får flytta in i sina nya lokaler. Men Maria ger svar, och hopp och optimism. Hon kan sin väv in i minsta fog.
 

Det ska bli grymt spännande att se hur det ser ut inuti, och när huset är fullt med verksamhet och folk. Jag är inte ett dugg skeptisk, jag tycker att det är underbart när det händer saker, när det byggs och när det rör på sig. Jag har svårt att förstå allt gnäll och all klagan. Samma människor som beklagar sig åker säkert till Eiffeltornet och Centre George Pompidou i Paris, till Akropolis i Aten, till Tate Modern i London och till Kulturhuset i Stockholm. Byggnader som betyder mycket har ofta varit ifrågasatta. Det kan nog vara så att det tar tid innan det är klart med vilken verksamhet som ska fylla huset exakt  och med finasiering. Men låt det ta tid, låt saker ske och utveckling utvecklas. Kanske kommer det också att gå en buss fram till någon av de många entréerna så att de som inte kan ta sig från Vasaplan till Väven kommer fram till slut.
 
Jag drömmer fortfarande om ett bad nere vid älven, träbassänger med vatten som strömmar igenom och bryggor med stegar. Kanske några snygga badhytter och minst en bastu. För kultur och bad är det bästa för mig (förutom mat förstås).
 
PS! För den som ifrågasätter placeringen av Umeås hjärta till älvstranden så kan jag tillägga att jag är uppvuxen på Teg så för mig är det liksom mer centralt än Vasaplan. Jag kan allt se mig sitta på någon av terasserna eller kaféerna i väven och nostalgiskt blicka ut över min ungdoms Teg, kanske hittar jag någon lämplig 70-tals roman att läsa medan jag njuter.
 
 
 

Författaren Lisa Bjärbo på Midgård


Avbildad med stiftpenna 0,7, tycker hon påminner om Julia Dufvenius
 
 
Våra ettor läser böcker och ska sedan göra egna bokomslag med foto, typografi och lockande, representativa texter. De får välja om de ska läsa Ondskan av Guillou eller Det är så logiskt alla fattar utom du, av Lisa Bjärbo. Jag lyssnade på henne när hon var här idag och berättade om sitt författande för eleverna. Kul! Jag valde mellan högarna på skrivbordet och ett inspirerande möte. Lätt val nu, tyngre senare, men eftersom jag har hand om textbiten i bokprojektet så känns det ändå VÄRT!