Mobilt bloggande verkar avlägset




I onsdags då jag var i Teliabutiken fick jag ytterligare handledning i hur jag ska bära mig åt för att blogga från mobilen. Jag blev väldigt väl mottagen och butikschefen tog sig gott om tid med mig. Han laddade hem ett annat, bättre program eller nåt, för att det skulle funka. Nåväl, jag har nu försökt, gång på gång. Varje gång har jag intalat mig själv att jag KAN för att ta bort eventuella självuppfyllande profetsior angående min apparatskicklighet. Jag har duttat och dragit så min pekskärm är alldeles flottig. Men inte har jag lyckats få in en bloggtext med bild via mobilen. Cyberrymden är full av MammaMediainlägg som letar en hemadress.
Jag vill ju kunna blogga med bilder nu när jag åker till Göteborg och Göteborg Filmfestival.

Denna dag har också ägnats åt att leta efter den lilla korta svarta sladden som kopplar ihop mobilen med datorn. I ungefär två timmar har jag lyft på saker, krupit runt bland dammiga sladdar bakom skrivborg samt sorterat och lindat ihop alla övriga laddarsladdar, hörlurar etc. Det var i och för sig behövligt. Och till slut så fann jag den mellan några tavlor jag lagt ner i källaren. Det var skönt för då kunde jag ladda upp dessa tulpanbilder. Tulpaner och skidåkning är som balsam för en tekniktrasslande själ.
Favortimedier denna extremt mediefattiga helg: DN och Solsidan.

Köpta drömmar om ett annat liv - och en fredagsfräckis

Summan av lasterna sägs vara konstant. Jag har varit duktig, mycket duktig, och genomfört min reningskur i fjorton dagar. Så man kanske inte kan säga att jag är totalt karaktärslös. Men det finns en hel del att jobba med. Solja Krapu säger i en av sina fantastiska dikter: -Jag har inget att ta på mig, ta på mig, ta på mig, ta på mig, TA på MIG. Jag har absolut något att ta på mig (och någon som tar på mig). Ur ett globalt rättviseperspektiv har jag skamligt mycket i mina garderober. Jag brottas ständigt med relationen mellan yta och innehåll. Man är inte mer värd för att man har fina kläder. Man ska inte bli fast i konsumtionshysterin. Jag behöver inga nya kläder!

När jag igår var tvungen att svänga förbi stan för att få hjälp med hur man bloggar från mobilen så stod jag innan på jobbet och körde lite antishopping peptalk med mig själv. I slutet av januari finns det ju hiskeliga fällor. Halva reapriset!!! Jag vet också precis vart jag ska gå, till ställen där jag redan spanat in rätt dyra fina kläder som finns på rean så kan man bara vänta in femtio procent på reapriset och tjäna massor... Men medan jag tog på mig vinterjacka, täckbyxor, halsduk, mössa, tumvantar och satte på sadelskyddet av fårskinn så bestämde jag att jag INTE skulle göra någon avstickare, inte ens tänka tanken. Bara rakt fram till Teliabutiken och få hjälp med apparaten. Stark och karaktärsfast cyklar jag mot mitt mål, nöjd och övertygad. Vid ett övergångsställe hör jag en kvinna säga till en annan.
-Men du, vet du att det är halva reapriset på Kii?
Det är en av mina favoritbutiker. Allt motstånd är väck. Cykeln går istället raka spåret dit. Alla vinterkläder av och jag står i provrummet i en underbar klänning. Så långt borta från januari, rester, betygsättning, utvecklingssamtal, räkningar, havregrynsgröt och täckbyxor. En klänning som väcker drömmar om ett annat liv...sandaletter, bubbeldrinkar i motljus, after beach eller mingelparty. Vernissage, kindpussar och välmanikyrerade naglar. Den drömmen som tidigare hade kostat 1150 kronor gick denna januaridag att köpa för endast 425 kronor. Som en missbrukare stod jag där i provhytten och det ena argumentet efter det andra föll på plats och det var bara att gå till kassan. En blus slank med också. Nån som har nån fest på gång?




Fredagsfräckis
Strax innan jul skrev jag ett inlägg om gudomligt sex.  Efter jul fick jag höra en historia i personalrummet som kunde kopplas till mitt inlägg. Jag har en kollega som har jobbat i Norge och jag vet inte om hon hann lära känna sina arbetskamrater så särskilt väl, i alla fall inte alla. En dag satt kollegan och åt sin lunchmacka. Supersugen på att berätta en ny rolig historia hon precis hört, innan hon själv skulle glömma bort den. SÅ första bästa som kom med sitt smörgåspaket fick lyssna:
  - Det var så att en jättestor korvfabrik på grund av något tekniskt fel, en dag mitt i produktionen, exploderade. Korvarna flög allvärldens väg, ända upp till himlen flög de. En av de fabricerade korvarna hamnade på ett moln där två unga änglar höll till. Änglarna vände och vred på korven. De diskuterade och funderade, men fann ingen råd. Till slut kom de fram till att de måste uppsöka Jungfru Maria, en klok och erfaren kvinna. De flög iväg och upp i den högre himlen där den heliga kvinnan höll till.
Jungfru Maria undersökte och mumlade. Hon blev kanske lite skär i hyn och handen kanske skälvde lite. Hon sa:
- Jag vet nog inte vad detta är och kan inte ge er något bestämt svar. Men jag måste erkänna att det påminner om Den Helige Ande.

Min kollega väntade sig ett skratt som belöning för sin historia men det fick hon inte för bordsgrannen tillhörde någon sträng religiös församling där man inte skulle skratta åt sådant.

Baggar och hjortar-film på TV





Som lärare i filmkunskap känner jag ett visst krav på mig att ha sett vissa filmer. Folk runt omkring mig kan också förvänta sig en hel del.
-Va, du som är lärare i filmkunskap måste väl ha sett den? Hur kan du ha missat den?
På lov och ensamma helger kan jag försöka bättra mig, låna hem lite klassiker och försöka bli uppdaterad.
Deer Hunter av Michael Cimino, 1978, är en sådan "måste ha sett film" Jag har sett och hört otaliga regissörer och filmarbetare hänvisa till den. Jag har också sett massor av klipp från filmen, så där så att man nästan skulle kunna inbilla någon att man faktiskt hade sett den, men väldigt längesen...

Lördag 22 januari. Ensam hemma, går på detoxkur, och Deer Hunter går på SVT, reklamfritt och på en bra tid. Nu skulle det bli av. Den är tre timmar lång. Etableringsscenerna, den långa bröllopsskildringen och hjortjakten går bra. Sen hamnar de i helvetet i Vietnam, fångstkorgar i floden och krigsfångar som tvingas spela rysk roulette. Jag fick, typ, panikångest, åkte liksom ner i ett svart hål, det bultade hårt vid tinningarna, jag fick hjärtklappning och tänkte ge upp. Gick ut i köket, gick på toa, andades lugnt, funderade på om jag kanske skulle gå över till grannen. Men jag VILLE ju ha sett hela filmen. Ville äntligen bocka av den. Jag tog lillkatten i knät och satte mig åter framför platteven med händerna framför ansiktet och utspärrade fingrar och höll ut ända till den frusna slutscenen. Borde kanske fått medalj för tapperhet i strid.

Filmen fick kritik när den kom för att den ansågs ge en falsk bild av historien och en rasistisk bild av asiater. Man tvingade inte krigsfångarna att spela rysk roulette. Men jag tycker att det ger en bra bild av vilken fruktansvärd situation de befann sig i. Det är ganska lite dialog och  abrupta klipp både i tid och rum, vilket förstärker känslan av meningslöshet, tycker jag. Filmen var en av de första filmerna om Vietnam som gick hem hos den stora publiken. Kanske hjälpte den några att förstå vad de varit med om och hur de kan ha påverkats av det. Ett sant nöje var det att se Meryl Streep och Robert de Niro. Roligt var det att se hur Kjell Sundvall inspirerats av både jakt och barscenerna när han gjorde Jägarna 1996. Männens klädsel och grabbiga jargong känns också igen.

Igår var det Guldbaggegalan. På Cirkus i Stockholm var jag tyvärr inte. Men jag har varit med en gång på Operan i Göteborg. Det är en av mina absoluta TOP TEN Parties i livet. Nåväl, nu var det mitt insuttna hörn i vardagsrumssoffan som fick duga. Baggarna fördelades på många filmer, det tycker jag var bra. De flesta filmerna som prisades hade viktiga och allvarliga ämnen. Berättelser som föds ur ett behov av att dela med sig och som  förhoppningsvis ses av dem som kan bli hjälpta av att ta del av berättelsen.

Pernilla August läste i sitt tacktal ( bästa regi, för Svinalängorna) upp ett brev från en 25-årig kille som vuxit upp i ett missbrukarhem. Han skrev att genom filmen kom han till insikt om vad han varit med om och varför han har mått som han har mått. Det tycker jag är en av de mest fantastiska sakerna med film, att man kan hitta sig själv och förstå att det kanske finns fler som delar ens problem. Många homosexuella jag har träffat, vittnar till exempel om hur viktiga vissa filmer har varit för att man ska våga komma ut. Filmer som vågar ta tag i och diskutera vad som räknas som normalt, vad som är svårt och därmed viktigt, kan ibland vara med och rädda liv. På Gulbaggegalan,den som jag var med på, så dansade jag med  Cecilia Neant-Falk som vunnit en guldbagge för sin dokumentär, Du ska nog se att det går över, om homosexuella tjejer. Hon hade sin bagge med sig så jag har faktiskt dansat med en guldbagge, ja det har jag hjort...och jag har allt lite guldbaggeglans kvar nånstans.

Nu har bloggandet spridit sig i arbetsrummet. Min kollega Micke, har startat en bakugnsblogg ,den blir man hungrig av. Mmmmmmmmmm