Två år sedan sist i Puerto de Mogan

 
Bouganvillean på lägenhetens takterass 
 
 Vi sover ut, tar en kort promenad upp på berget och sedan till Spar för att köpa frukost. Därefter ner till stranden för ett morgondopp. Ovant för kroppen med havsbad, salt och friskt. Vi går upp för att ta på oss. Jag säger att vi har blivit äldre sen sist, för två år sedan då vi var här. Ja, vi har blivit äldre svarar min man, två år äldre. Helt sant, men det känns som mycket äldre. Kroppen verkar ha tagit ett tioårskliv, som en gammal fjällbjörk med utväxter och skrynklor, dessutom nagelsvamp. Huden är blek och blårosa på samma gång och torr, torr, torr.
 
Men även mentalt- på dessa två år har; min mamma dött, mina två döttrar har gått igenom varsin graviditet med väldigt fina resultat Hilma och Ebbe. Men innan dess hade en av dem missfall och jag oroade mig kolossalt för dem båda, så pass att när det kulminerade trodde jag själv att jag hade obotlig cancer. Det hade jag inte. Men nu har den jävla galningen Putin startat krig och det är ett inferniskt helvete för invånarna i Ukraina och för den stora delen av det ryska folket. Unga män som tror att de ska ut på övning eller bli mottagna av glada och äntligen befriade ukrainare blir antingen tvugna att själva döda oskyldiga eller bli skjutna. 
 
När min storebror fick cancer 2016 trodde jag att jag aldrig skulle bli riktigt glad igen. Han bär sin diagnos på det mest imponerande vis men nu, i söndags berättade han att hans fru också drabbats av den där jävla cancern. Livet är så sjukt orättvist och det är såklart svårt att jämföra lidande, men att få det beskedet, att det finns i ens kropp- fallet ner i det svarta hålet måste vara fruktansvärt. Här sägs det att det finns hopp men efter en mycket krävande behandling.
 
För två år sedan då vi var här i Puerto de Mogan sist så var det dessutom mycket prat om en pandemi som man väl trodde skulle gå över på ett par månader men det gjorde den inte. Så, ja, det har hänt en hel del på dessa två år. Jag har lov nu efter en mycket intensiv arbetsperiod och jag ska försöka att njuta av detta underbara ställe och det ljuvliga klimatet väl medveten om att livet är orättvist och att än så länge har jag klarat mig väldigt bra. Varje dag- är mitt mantra sedan krisen förra året.