Multitasking och mobilliv

Hur ser dina umgängesvanor ut nuförtiden?
 
Jag pratade med en femtonåring igår som faktiskt beklagade sig över att hans pappa aldrig tittade på honom. Jag frågade hur det kom sig, och han sa att de kunde sitta mittemot varandra vid köksbordet men pappan bara tittade på sin mobil hela tiden! Mobilen fanns emellan dem hela tiden, mer eller mindre.
Idag har mina tvåor på Estetik och media planerat för, och inlett en veckas mediafasta. De har fått skriva ordningsregler och bestämma hårdhetsgrad och ska sedan reflektera och utvärdera utifrån teorier om mediers påverkan och utifrån de behov medierna fyller i våra liv.
 
Den 4 februari 2004 lanserades Facebook och sedan dess har de sociala medierna fullkomligen exploderat, och intagit en allt större del av vårt liv. Det finns olyckskorpar som menar att vi sällan är helt närvarande i vårt umgänge eller i det vi gör eftersom många av oss har mobilen mellan sig och det som händer. I söndagens DN skriver Bengt Olsson en lång artikel som handlar om detta: Frånvarons gemenskap. Artikeln är fint illustrerad av Hans Malms fotografier som finns att hitta på Instagram under hashtaggen  #mobilism, som visar människor i stadsmiljöer med det gemensamma att mobiltelefonen är helt och hållet eller delvis i centrum.
 
Själv har mitt liv förändrats en hel del genom Instagram, bloggar och Facebook. Positivt på så sätt att jag får ge uttryck för ett visst mått av kreativitet, en lust att skapa i ord och bild. Negativt på så sätt att det faktiskt smyger sig in och emellan människor, relationer och upplevelser. Det ska bli spännande att höra och läsa om hur eleverna upplever det och i vilken mån de faktiskt våga utmana sina medievanor.
 
Här en printscreen från mitt Instagramkonto som till och med kan innehålla en och annan "selfie" men oftast blir det i så fall en "delfie", eget ord för att jag delar med mig av min selfie så att min man eller någon annan får vara med.
 
Trevlig helg! I eftermiddag blir det en högtidlig stund hoppas jag, när det blir invigning av Sune Jonssons dokumentärfotoavdelning på Västerbottens Museum.
 

Otrogen eller inte?

Läser man kvällspressens braskande rubriker, så framstår man som en tråkig idiot om man är den trogna typen. 
"HÄR ÄR HELA LISTAN: SÅ MÅNGA ÄR OTROGNA I DITT KVARTER" "VARIATION FÖRNÖJER, SJU AV TIO KVINNOR ÄR OTROGNA" 
Nåväl, jag grunnar mer på varumärken just idag och avundas kanske dem som alltid vet exakt vad dom ska ha; samma parfym, samma lotion, samma deodorant. Ingen tvekan eller ambivalens, rakt fram till samma hylla och samma disk. Konsekvens, karaktär och kännetecken. Jag känner mig ofta velig, kan det kanske finnas nåt lite, lite bättre, något lite roligare mer passande för just mitt bygge av mig som JAG, en personlighet med en unik färg och doft!
 
Klart och betalt och ramlar ner i brevlådan, för cirka halva priset mot butiken
 
Men när det kommer till foundation och mascara så är jag trogen som en fårhund (ehhh, måsta kanske kolla upp rasbeskrivningen...). Jag använder Bare Minerals så kallade mirakelpuder och jag har kommit på att det är kanon att skicka efter det FRÅN DATAN, man är väl modern, early adopter, kind of...åså kör jag med Kanebos 38 grader men den hittar jag inte på nätet, nån som har tips?
 
När det kommer till män så har jag en skitbra och behöver ingen annan!

Nostalgiskt med Solrosen


Still going strong sedan 1976 tror jag...
 
När vi lämnade BB med vår förstfödda i december 1986 så åkte vi först och laddade upp med tygblöjor  (oj, oj, oj, hur orkade vi  slita med det, hemstickade ullbyxor och babyskit som sipprade ut geom maskorna?)  och sen till Solrosen för lunch. Lilla Sanna fick prova på ute- och restauranglivet som mycket ung. Idag, vår sista filmfestivaldag, njuter vi god vegetarisk lunch på ett gammalt favorithak. De var tidigt ute med god, vällagad vegetarisk mat med riklig salladsbuffé med bönor, linser, hummus och tzatziki. Det är samma gäng som driver stället idag. På en hylla högt bakom disken finns massor av foton på personer. Det är såna som jobbat där eller haft det som sitt stamställe, som inte längre är i livet. Men på Solrosen vårdas deras minne. Jäkligt fint. - En lasagne tack!

Många perspektiv på livet


Det är Pussy Riot-gänget som formgivit årets festivalaffisch


Göteborg är råkallt med vind som kilar in ispilar i ben och märg. Men filmfestivalens alla salonger är fulla av folk och värme. Över hela stan pryds gatornas lyktstolpar med dubbla röda roll-ups eller flaggor med festivalens karaktäristiska röda draklogga. Vi ser ryskt i Chalmers aula, japanskt på Handelshögskolan, franskt på anrika Stora teatern, svensk kortfilm på Hagabion. I morgon blir det en tur till festivalens huvudbiograf, den fantastiska Draken vid Järntorget. 

Jag hoppas på stöd från näringslivet i Umeå för vår festival och jag uppmanar Umeås befolkning att lämna bekvämlighetszonen och ge sig ut i världen via filmen när årets Umeå Internationella Filmfestival, Move går av stapeln i höst.

Klädd i lånta fjädrar

 
 
 Kyrkbron mellan Umeå stads Kyrka och Teg cirka 1973
 
 
I många år har jag haft huset fyllt av tonåringar, ja i alla fall tre stycken, varav två flickor. En härlig tid, ett underbart rörig liv.  Ibland var det som ett kaotiskt tivoli av smink och kläder, cyklar och nycklar. En kurragömmalek, ett tjuv och polis eller ett öppet krig. Vem har tagit det och det och det och det, och: - Alltså mamma anklagar ALLTID oss när hon har slarvat bort sina grejer! Jag har till exempel ofta köpt fina, dyra, svarta strumpbyxor med lift up och hold in-funktioner, som jag letat som en galning inför något kalas som man var lite för sen till. Någon av döttrarna står där med lite trashigt repade och håliga svarta nylons under jeansshortsen...inte kan det väl...? -Jo men alltså, jag trodde inte att du ville ha dom, eller; -Men dom har ju legat där länge..jag skulle bara låna...- Åhh hur i h..vete har du lyckat göra sönder dom redan? Av med dom! - Va, har du mina favvotrosor under också?
 
Mest har det nog handlat om smink men också väldigt mycket om kläder. Ibland har mina kläder suttit på någon av döttrarnas kompisar när man träffat dom på stan. Ehhh, hej och hallå, snygg halsduk! Oftast ingen reaktion och ingen skam i kroppen. Hemma har det saknats mycket men det har också släpats hem från andra kompisar OCH deras mammor och pappor. Mitt ID mineralpuder med tillhörande borstar och annat dyrt "mammasmink"har jag hittat väl nerpackat i nessesärer, i resväskor, på väg långt bort från mitt hem på Sandbacka i Umeå. - Oj hoppsan, råkade det hamna där?
 
Man undrar hur man lyckats med sin uppfostran? Har man närt socialfall vid sin barm? Har de ingen koll på vad som är mitt och ditt och rätt och fel? Och dessutom verkar de ju inte ha någon som helst koll på vad som är helt och rent och hur man gör när man lagar något. HEJ OCH HALLÅ, man trashar sönder, klipper isär, tappar knappar och allt får bara vara som det är! Det är ingen ordning på någonting nuförtiden.
 
Döttrarna har varit hemma över jul och jag har i röran efteråt hittat ett par perfekta grå gubbyxor, precis ett sånt par som jag länge velat ha, men det är skitsvårt att hitta en sån modell som passar min kropp. De brukar vara för smala över lår och häck och alldeles för stora i midjan, så icket dessa, de är helt perfekta! Jag tar dom! Undrar vems de är, kanske stöter jag på Majas mamma, eller Julias mamma eller någon av tjejernas kompisar som äger mina nya favoritbyxor. Det SKITER jag i.Skamlöst! Man blir som man umgås!
 
 
 
Min mamma berättade förresten om hur hon var på väg hem en dag på 70-talet. Hon gick över kyrkbron i Umeå och mötte min kompis Lisa som hejade glatt. Mamma sade kanske hej, men lite mer avmätt, för Lisa stoltserade öppet med mammas fina , känsligt beiga mockajacka från Malungsboden. Jackan var nonchalant ihopsnörd med ett lappskärp och i halsen dekorerad med en palestinasjal. I den fint sydda fickan med både knapp och lock, låg säkert en dosa snus som kanske togs upp och stoppades ner med snusbruna fingrar.
 
Min pappa letade en gång under samma tid, (kanske ett par år tidigare eftersom jag gick på högstadiet) efter sin fina (ganska nya) flanellskjorta. Han kanske precis som jag letade sig galen. Men någon vecka senare kom jag stolt hem med mitt senaste alster från klädsömnadskursen, som jag då gick på Tegs Centralskola. Vi hade temat "gammalt blir till nytt" och jag hade helt enkelt tagit ut den fina, röd och grönrutiga flanellskjortan ur pappas garderob, tagit med den till skolan och sytt om den så att det blev en tajt 70-talsvariant som passade en smal fjortonårings kropp med nybörjarbröst.
-Men, vadå, sa kanske jag, brukar du använda den? Det var kanske inte bättre förr.