Gammliaskogen levererar

 

Vi har varit på turné till Göteborg, döttrarna och deras familjer, denna gång med bil och övernattning på hotell både på ner- och uppvägen. Vi har försökt babyboosta oss med barnbarnen, snusat, gosat, vaggat, njutit, som att man skulle kunna lägga på lager och plocka fram här hemma, nästan 100 mil därifrån. Men det går inte. Förråden är redan tomma och behöver påfyllning men nu lär det dröja till mitten av sommaren. 

 

I Göteborg har vi också njutit av grönska, blommande träd och buskar, tulpaner, sippor, liljor, rhododendron, magnolia, körsbärs-, äppel-, päron och lindblommor, och alla ljuvliga dofter. När vi sedan efter nästan en hel vecka bilade norrut var det smärtsamt. Längtan hem såklart, till sitt eget, sin egen säng, sina rutiner. Men ju närmare hem vi kom desto längre blev igen avståndet till de där små, där varje vecka bär med sig ny utveckling. En snart treårig Alvilde som ständigt lär sig nya ord, en sju måndaders Hilma som kan snurra rrunt och snart sitta själv och så den där lille Ebbe, bara sju veckor ung, håller ju på att lära sig hur det är att vara människa och att han får mat av mamma.

Dessutom blev det så otroligt mycket fulare ju närmare Umeå vi kom, gråare, grusigare, granigare längs den oändligt långa vägen mellan Sundsvall och björkarnas stad.

 

Men idag, den 20 maj har det varit sommar här. Löven slår ut. Människorna har picknickat i Hagaparken iklädda shorts och linne och på gågatan mitt i centrala stan satt soldyrkarna på parkbänkarna och njöt och åt glass. Jag tog en löptur i Gammliaskogen som ju är precis vid vårt hus och tänkte först surt:- Vad är den här barrskogen jämfört med Änggården och Botaniska trädgården? Men en bit in fann jag alla vitsippor och liljekonvaljerna som står redo som spjut, att snart slå ut, och på ett särskilt ställe visste jag att det brukar finnas blåsippor och när jag kom fram dit jublade jag, det var som en blå matta, ovanligt många på ett ovanligt stort område. Så ljuvligt! Och jag tyckte nog att blåbärsriset lyste extra klargrönt och lovande också.

 

Det är som när man petar på en varböld och varet rinner ut, det gör ont men är också så skönt. Man har väntat så länge, förhärdat sig, liksom gruset som konserverat snöhögarna in absurdum för att hålla kvar vintern, man har nästan gett upp, åså kommer den, solen, värmen, fågelkvittrandet, våren och häruppe, våren som ett kommatecken innan sommaren tar över och man vill nästan gråta av lättnad och förvåning.