Vill verka världsvan

 
 
 
Jag är en mogen, medelålders priviligerad kvinna med möjlighet att resa och se världen. Jag hade som ung möjlighet att tågluffa och lära mig planera resor och lära mig nya språk (om jag inte vore så förbaskat lat på språklektionerna, som skulle lägga grunden). Jag vill verka världsvan och lite grann som en rutinerad vagabond. Och jag, som så priviligerad har verkligen haft möjlighet att träna på detta. Och när jag kan och vet; var gaten är, vad jag har för bokningsreferens eller hittar på den flygplats jag befinner mig, så kan jag sätta näsan i vädret och låtsas gå på rutin.
 
Men i verkligheten är det oftast inte så. Häromdagen skulle jag beställa en resa till och från London eftersom kören ska till Canterbury och sjunga i slutet av mars, början av april. Jag bad att vi skulle samordna beställandet av flyg men alla andra var så världsvana och rutinerade att de snabbt såg vad som var bäst och billigast, de bokade och meddelade mig allt som behövdes vetas...trodde dom ja. Jag behövde åka en dag senare och började leta, och leta och leta. Hur ska man veta när det bästa dyker upp? Hur ska jag få tiderna att stämma? Ju snabbare man beställer desto större chans till billigt pris. Ohhh, dyrt blir det i alla fall....och måste jag åka ensam? Ehhh hur ska jag då ta mig vidare till Canterbury?
 
Jag åker in och ut ur flygbolagssidorna och vänta nu, har jag verkligen skrivit 31/3 och 3/4 2017??? det måste jag kolla tusen gånger, och när det börjar närma sig ett beslut blir jag så nervös att det trycker på, jag drabbas av den ocoola resmagen. Måste skita NU!!!! Oj, oj, oj, herregud!
 
Väl tillbaka igen har jag åkt ur systemet och får göra om hela proceduren och fram med bankkort.  Men där får jag ändå känna mig lite rutinerad, -Va, finns det dom som inte vet vad CVV-koden är? Men har dom aldrig handlat via nätet, alltså, det har jag då vetat länge. 
 
Nåväl, nu är biljetterna beställda och betalda och så småningom kommer oron för att man ska komma upp i tid, ha med sig bokningsnummer, hitta gaten och lita på att flygen går som de ska, i rätt tid och inte störta. Om det krånglar i något annat land ska man inte ha sån resfeber att man glömt bort helt hur man kommunicerar på engelska. Ja ni fattar vilket svårt liv en priviligerad människa har. Tänk om dom som tvingas tränga ihop sig i gummibåtar på Medelhavet kunde få flyga  istället. Jag fattar hur ynkligt mitt maghaveri kan te sig och jag inser att min vurm att verka världsvan är patetisk.
 
En sak till: Dom där världsvana personerna (alltså inte dom i kören som beställde biljetterna utan andra) kan också vara såna som (inte varit lata på språklektionerna) hellre ser film på originalspråk, otextad, annars missar man SÅ MÅNGA NYANSER, som hellre läser boken på engelska eller annars klagar på en dålig översättning och som utan att tveka går och lyssnar på standup på engelska. Jag tror att jag bara kan svenska. Jag missar SÅ MÅNGA NYANSER när jag ser en amerikansk talkshow eller en brittisk film på arbetarklassengelska där dom sväljer halva orden. Ju mer nervös jag blir för att jag inte ska förstå, desto mindre förstår jag. Nä, jag är inte särskilt världsvan. Jag var till och med tvungen avv googla hur departures stavades och att CVV-koden faltiskt hette CVV och inte CVA eller EAN ( äsch, nu överdrev jag lite ). 
 
Trevlig helg!
 
 

Om vikten av representation med Anita Sarkeesian

 
Häng med i Anita Sarkeesians analys och kritik av aktuella spel och bristen på nyanserad representation
 
Jag tar en liten paus i min brottningsmatch med lärplattformen Lärum. Jag letar efter ett filmklipp på Youtube som jag ska ha i filmhistoriegenomgången som ska läggas in i Lärum. Youtube känner ju mig genom de klipp jag tittat på tidigare. Oftast blir jag irriterad av det där; jag vet att du är 57 år, rynkig kanske överviktig och i behov av tandblekning alternativt en andelslägenhet i Spanien, men nu har Youtube plockat fram en Anita Sarkeesianvideo jag inte har sett tidigare så jag blir sittande och lyssnar på hennes rafflande genomgång i hundraåttio om hur kvinnor i videogames, idag, dataspel, alltid porträtteras som smala och unga. Hon visar exempel och berättar vilka konsekvenser det får. Det är en "VÄRD" paus i föreberedelsearbetet och naturligtvis något som passar in i nåt annat förberedelsearbete, till exempel när vi ska prata om vikten av representation i kursen Konstarterna och samhället.
 

Mer från Skulpturparken

Att prata inför publik och uppträda inför sina jämnåriga kan vara nervöst men det får eleverna träna på i kursen Estetisk kommunikation...
 
...en viktig förutsättning för att det ska kännas tryggt är att publiken visar full respekt och stöd
 
Utifrån Jaume Plensas verk Heart of trees...
 
...gjorde den här gruppen ett performance utifrån ett kraftfullt träd som alla skulle hjälpa varandra att klättra upp i
 
Christina Iglesias Vegetation room VII fick den här gruppen att leka med åskådarna och vara deras spegelbilder
 
Närbild på Natalie Eriksson från tidigare nämnda badkarsinstallation av Carina Gunnars
 
Clay Ketters Homestead inspirerade till ett perfomance om förlorad barndom
 
Anna Renströms Alliansring blev till tvångsäktenskap och förlorade vänner för vissa medan andra putsdade och prisade ringen som symbol
 
 
 
 
 

Värdet av konst

Estetettorna från bild, dans, media och teaterprogrammet gör performance i Skulpturparken,
här utifrån Kaarina Kaikkonens A Path II
 
Nog har vi det bra som får vara med ungdomar och jobba med estetiska ämnen. Nästan tre timmar i skulpturparken med tio tvärgrupper, alltså i varje grupp elever från alla fyra programmen, som tillsammans tolkade en skulptur och sedan gjorde en performance i och kring den och i vissa fall med publiken som medaktörer. Detta för att tillsammans undersöka "på vilket sätt estetiska uttryck kan skapa mening och/eller kopplas till aktuella tankeströmningar.
 
Jag som stod för arrangemang med instruktioner och bussbokning, gruppindelning med mera var allra gladast över att vi hade fint väder. Ja förutom att eleverna hakade på, tog uppdraget på allvar och titttade och lyssnade på varandra. Sen ska de skriva reflektion och diskutera i en skrivuppgift.
 
Livets gång skildras vid Bigert och Bergströms skulptur. Koma- Amok...av...
 
...och på, av och på, igen och igen och igen
 
 
 
Performance pågår
 
Jean Henry`s Trajans shadow inspirerade eleverna till ett verk som handlade om en persons yngre jag, den lilla skuggan och ett äldre jag, den stora skuggan, där den stora blivit passiv och oengagerad medan den lilla representerade det dåliga samvetet, den godare delen, som till sist röt ifrån: Titta! Engagera dig!  Hjälp till! Lev!
 
Minst lika viktigt som ett engagerat performance är en engagerad och stöttande publik! 
 
Carina Gunnars Untitled med åtta badkar som använts i behandling av mentalsjuka på Umedalens sjukhus är alltid inspirerande att skapa utifrån
 
En ensam flicka på en sten, en del av Richard Noonas 58 meter long doubleline of double-boulders, representerar svenskens isolation och rädsla för närhet
 
Kring Buky Schwartz Forest Hill skapades ett verks som handlade om gruppnormer och utanförskap
 
En man som sägs jaga Pokemon i parken
 
 
En annan främmande man som genom sitt utseende och klädsel blev ett eget litet konstverk
 

Jag lever upp till min payoff

Anslutningen avbröts precis när jag började få nån sorts insikt...
 
Presentationen av mig på Instagram är "Teknikbråkande medielärare som går igång på grejer hela tiden." Och ja, jag brukar säga att jag är Sveriges mest otekniska medielärare, dessutom blir jag vansinnigt, omoget arg när det går fel. Undrar om mina kollegor i smyg kallar mig kolerisk?
 
Nu håller vi på, alla lärare i Umeå Kommun, att hantera en ny variant av Lärum, ett nytt sätt som såklart är avsett att på alla sätt bli bättre och mer pedagogiskt. Men det är lång väg dit, många krockar och kortslutningar. Här ovanför är en skärmdump från när jag äntligen kommit åt elevvyn, alltså hur det pedagogiska verktyget ser ut från elevens perspektiv. För det är oerhört svårt att instruera eleverna när det ser ut på helt olika sätt för mig och dem. Eleverna är beroende av att kunna lämna in arbeten och få dem kommenterade och bedömda men i dagsläget verkar ingen förstå hur det går till. Jag var på väg men då bröts det.
 
Jag försöker en gång till...och det skiter sig
 
 
Men då går jag in i ett rum i tidigare nämnda pedagogiska verktyg där det finns tips och instruktionsfilmer och hittar precis den rubrik jag söker...
 
...men det visar sig vara en gammal film till det gamla systemet
 
Några elever knackar på dörren och vill ha hjälp med något jag inte kan hjälpa till med men försöker ändå. Inte mina elever men de letar efter sin rektor så jag försöker hjälpa till. När jag går tillbaka till datorn för att forska vidare så har jag loggats ut ur systemet och då ser det ut så här:
 
Och det är väl extra IRRITERANDE att dessa felmeddelanden och error, error errorbilder är så hiskeligt FULA
 
Det är en särskild sorts stress när tekniken krånglar, Det gör liksom ont i hjärnan och magen samtidigt. Man är så oerhört beroende av tekniken men det finns så många alternativ; ibland ska man spara, ibland ska man klicka i en ruta ibland behövs ingenting och ibland behövs ett par tre oika sådana moment för att saker och ting ska komma på plats på ett rättssäkert och pedagogiskt sätt. PUH!
 
Jag har precis bjudit in en pedagog på skolan till vårt arbetslag som har rett ut en del frågetecken i Lärum men hon berättade också att eleverna idag, tvärtemot vad många av oss andra tror, är datorovana! De är smartphonevana, alltså de är fenomenala på att leta filmer, hemsidor och klicka sig vidare och hantera appar, men datasystem med många klipp, att spara filer, lämna in på rätt plats länka och dela filer och framför allt lämna ifrån sig arbeten i tid, på rätt plats är många oförmögna till. Det finns många tekniska utmaningar ännu.
 
Nu när jag skulle kolla presentationen till Instagram passade jag också på att läsa presentationstexten till bloggen, det kan vara bra att uppdatera den, kanske skulle skaffa en ny bild, men jag gillar den som är typ sju år yngre. Så här lyder presentatione till den här bloggen: 
MammaMedia heter Cecilia Holm och är en bild-, och medielärare som vill diskutera medier och dess påverkan. Begreppet Mamma Media har jag fått från Våldsskildringsrådets första skrift som Karin Stigbrandt skrev 1991, där hon jämför Pappa Skola och Mamma Media där den förste står för en ålderdomlig, avskild värld och den senare som någon som alltid finns till hands med näring, tröst och underhållning. Jag hoppas kunna vara en lycklig kombination eftersom jag arbetar i skolan. Mamma Media, bloggaren, slår också ett slag för kreativitet och skapande som en motkraft till kommersialism, passiv konsumtion och underhållning till döds. Vardagen, kroppen och tekniska svårigheter är också något som behöver behandlas mellan varven. Jag bor i Umeå, arbetar på estetik och medieprogrammet på Midgårdsskolan. Foto: Micke Rutberg