Krigets första offer är sanningen

Hesidesannons i Politiken, som är en så kallad broadsheet, alltså det stora format som DN och SvD var i tidigare. Den var införd 1 maj 2008 eller 2009. Jag har letat efter vilka datum Lena Sundström befann sig i Köpenhamn. Boken kom i alla fall 2009.




Texten till annonsen lyder undantaget mina missar med de danska tecknen:

Underkastelse. Det islamiske hovedtörklede er symbolet på kvindens underkastelse. Islamisterne bruger det som ett staerkt och tydeligt tegn på troens dominans över både mand och kvinde, muslimer og ikke-muslimer. Det drejer sig ikke om ”30 gram stof”! Det drejer sig om tyranni og underkastelse. Ett flertal i Folketinget vil acceptere det i folketingsalen. Og domstolsstyrelsen har besluttet, at du som borger skal acceptere , at du i retten möter en dommer inhyllet i tyranniets slör. Stop det. Nu!

Jag vet inte riktigt vad rubriken betyder. Någon som kan hjälpa mig?

Jag kan inte säga att jag är någon förespråkare för slöja. Och absolut inte för burka eller nikab. Som gammal friluftsfrämjare och feminist så får jag inte det hela att gå ihop. Som kvinna ska jag ha samma möjlighet att hoppa över staket, springa fort, bada, simma, dyka, sola, cykla och åka skidor. Jag vill inte misstro männen. Att de inte ska klara av att se mitt hår, min hud, mitt ansiket, min kropp i rörelse utan att behöva tänka sex.  MEN man får inte göra som i annonsen ovan, för att hetsa mot en religion eller en folkgrupp. Ändamålet helgar medlen hävdar de skenheliga. Krigets första offer är sanningen, är en annan känd devis. Nu är det dags att göra helg. Adventshelg.

Jag är pirrig för onsdag 8 december. Då ska jag visa bilder på Pecha Kucha i Pub Freja. 20 bilder, 20 sekunder. Återkommer om det. Mmmmmmm

Affischen kanske klar, men vem har tagit Sverige?

Jag har läst klart boken om danskarna och främlingsfientligheten, Världens lyckligaste folk, av Lena Sundström. En bok om Danmark efter att Dansk Folkeparti fått rollen som vågmästare i den danska politiken. Författaren har bott i Köpenhamn under en period. Hon har träffat och intrevjuat politiker, journalister, vanligt folk och folk som har röstat på Dansk Folkeparti. 

I boken redogör författaren för hur en del danskar tycker att det riktiga Danmark har tagits ifrån dem. De som tidigare var stolta över sitt frimodiga, öppna och toleranta folk. De som inte längre vill tala om att de kommer från Danmark när de är ute och reser. Ett land där ett nationalistiskt parti bedriver en så nationalistisk politik så att delar av folket inte längre vill bli förknippade med sin nation. Ett land där det blivit accepterat att säga rena svinerier om de så kallade främmande, så som att de ynglar av sig som råttor.
Dansk Folkeparti har bland annat gått ut med  tidningsannonser för att protestera mot ett beslut som tagits i Domstolsstryrelsen, att kvinnliga domare ska få bära slöja i sitt yrkesutövande. Man har dock valt att porträttera en kvinna med burka, och inte en kvinna med slöja. I en intervju med Pia Kjearsgaard frågar reportern om de inte tycker att det är vilseledande då det aldrig varit tal om att domare skulle få bära burka. Hon svarar utan vidare undanflykter att det helt enkelt verkar starkare med en burka. 
-Det säger sig själv.
Jag ska scanna bilden och lägga in den imorgon. I Danmark tycker en del att Dansk Folkeparti har tagit Danmark i från dem.
Här nedan är en affisch från Sveriges eget främlingsfientliga parti. En bild som påminner om Astrid Lindgrens sagovärld. Ett gammalt Sverige innan miljonprogram och inlånad arbetskraft från Jugoslavien och Italien för uppbyggnad av vår välfärd. Eller ett alternativt Sverige för dem som har råd med stuga på landet. Vi ser många nedärvda, kollektiva symboler; den slingrande grusvägen, gärdsgårdar, skog och sjö i midsommartid. En pojke, aktiv och fokuserad på det kommande fisket och vägen de färdas på. En flicka som fokuserar på pojken, och som bär blommor och förmodligen den picknick de ska avnjuta. Blonda och ljushylta är de båda. Vem är det som hotar
deras patrialkala samhälle? Vem har tagit Sverige ifrån dem? Om man bortser från kläder och utrustning så skulle bilden kunna stå som representant för det Sverige som över en miljon människor lämnade när de utvandrade till Amerika mellan 1850-1930-talet. Dessa våra nybyggarhjältar. Jag antar att Sverigedemokraterna har en annan syn på de invandrarna.

 

 


Jag kommer i alla fall väl ihåg min känsla på COOP Forum, dagen efter valet. Jag var där bland gurkor, auberginer, lök, potatis och knäckebröd. Jag var där och trängdes med invandrare från Eritrea, Somalia, Chile, Mexiko, Finland, Kina och Indien. Jag skämdes. Jag skämdes över vårt land som blivit kallare och trängre.

Advent står för att vi väntar, att vi förväntar oss något gott, något stort, något vänligt. Med den känslan, en förväntan om bättre tider, ska vi sjunga på vår konsert. Kom gärna dit! Mmmmmmmm

Snart är det advent




Jag borde och jag borde och jag borde, göra det och det och det, och inte det jag gör. Jag borde förbereda en föreläsning och övningar i projektmetodik. Men här sitter jag och jobbar med en affisch för Vuxna Rösters adventskonsert. Jag får hjälp av grafisk designkonsulten, min kära kollega, Anita. Underlaget fick göras snabbt i vår verkstad med lite guld- och silkespapper. Jag fick en känsla av 70-tal och gillestuga. Färgerna blev apfula i utskriften så jag måste nog jobba lite till. Men jag hinner göra lite reklam för kommande evenemang här i bloggen innan affischen är klar för tryck.
Arghhhhhhh, det funkar INTE! Kan man inte ladda upp eller ner Indesignfiler? Eller pdf:er? Måste det alltid ta stopp? Nu har jag säker 717 affischutkast i cyberrymden, men INTE här, där de ska vara. ANITA!!!!!!!!! Hon har gått hem....
Jag lyckades iallafall få in grundbilden utan text,ha,ha!

Adventskonsert med Vuxna Röster. Lördag 18 december. 15.00. Mariakyrkan medmeraoch välkomnaochalltdetdärsommanskahamednumåstejagnoggemigmmmmmmmmmmmmmm

Dagens bild


En av de elever jag handleder i projektarbete ska ta en bild varje dag i hundra dagar. Hon ska komplettera med texter, egna och andras. Vilken bild representerar ditt liv idag? Och hur ser ditt liv ut utifrån de bilder du har valt? Det är ett fantastiskt intressant projekt. Gårdagens bild var rätt länge nedanstående " Oh God, I´m sorry. Det är ett fotografi av Ken Lum från 1993 som jag köpt i Wales, i ett vykortsställ.
Jag hade nämligen skrivit in i planeringen att jag skulle ha avstämningsträff med mina projektelever igår och så missade jag det. Då kändes det som på bilden. En trötthet och ånger som angriper knävecken. Kroppen blir utan styrsel, magen blir trött och kall och man vill spola tillbaka bandet. Åhhh jag ville inte att några elever skulle behöva bli besvikna...åhhh, hur kunde jag missa det? Jag borde ha...Jag ska aldrig mer....Så satt jag med hundrabilderstjejen och tänkte att kanske, kanske kan något hända som gör att dagens motiv blir lite roligare.




Känslan i knävecken består hela dagen fram till dess att min kollega och jag kommer till en annan kollegas sons tvåårskalas. Den lille ljuvlige Filip tar lyckligt emot tant och farbror som kommer in i ett moln av kyla. Han kommer fram till oss och ger oss en kram! Oh my God, I´m so happy. Dagens bild blir suddig men med en mycket bättre känsla. En lycklig tvåråring, kladdig av tårta, ostbollar och godis.




Jag ser verkligen fram emot att följa hundradagarsprojektet. Tänk själv efter- vilken är din bild för dagen? Hur fungerar dokumentation. Hur vill vi skriva våra liv?

Hungern ska stillas först



I närheten av Ragnar Östbergs fantastiska Stockholms stadsbibliotek såg jag denna inskription. Var det Brecht som myntade uttrycket? Det gällde i alla fall också oss, på vår kulturtur i storstaden. Först maten sen kulturen. Här kommer så några av mina fantastiska mobilkamerabilder.



Lunch på Rosendahls Trädgårdscafé sitter fint innan vi tar oss till Prins Eugens Waldemarsudde.


Här inne tittade vi länge på Zorns akvareller, oljor och etsningar. Han må ha varit en otrogen livsnjutare som målade efter fotografiska förlagor. Men sättet att fånga motiven rörde mig till tårar. Tanken på mitt eget tecknande blir lite skrattretande. Är det lönt? Kan man utvecklas? Men det är precis samma sätt som han väljer motiv som jag haft som förebild, både vad det gäller tecknande och fotograferande. Att fånga motivet mitt i en rörelse i vardagen. Och detta vatten, det är så levande och lockande att man är beredd att slänga av sig kläderna och kasta sig i tillsammans med kullorna.


Eleganten Einar Jolin på Liljewalchs. Stiligt med roliga detaljer. En blandning av Matisse, Engström, Hjertén och stelfrusen yta. Superläckra porträtt med detaljerade modedetaljer. I presentationstexten stod det angående Jolins besatthet över  ytan, att  vår upptagenhet vid djupets och komplexitetens motpol, vår längtan efter harmoni är till för att hålla demonerna på avstånd. Det är kanske så det fungera med vårt eget eviga putsande på våra ytor. det kan handla om kroppen, likväl som hemmet, trädgården och bilen. Att hålla demonerna på avstånd är en gyllene förutsättning för fortsatt och evinnerlig konsumtion.

Vi skulle titta på delar av terrakottaarmén på Östasiatiska muséet. Kall, råfuktig november vid Skeppsholmen. Lång kö och kurrande magar. Dessutom täckte inte stockholmskortet hela entrén. Kulturmoralen väck för lunch på Kulturhuset.

Bildena är väl inga mästerverk som passar på Fotografiska muséet, men helt oredigerade direkt från mobilen så funkar det bra eller vad säger ni?

Däremot har jag fortfarande inte lyckats skriva bloggtexter som funkar, direkt från mobilen. Det är nog dags för ett besök hos grabbarna på butiken igen.