Vardagslyx med vänlighet från kvartersbutiken

Så har terminen rullat igång, som vanligt så intensivt att man baxnar. Det är så fruktansvärt viktigt att träffa rätt från början. Nåväl, det gäller eleverna. Men man ska också komma igång med vardagsrutinerna, kliva upp (vilket innebär att man måste gå och lägga sig tidigare), hitta kläder, ha med sig böcker, kalender, dator, prylar och framför allt LUNCH! Utan lunch klarar jag mig inte. Det finns en restaturang intill, samma som eleverna äter sin skollunch på, fast de äter på skolsidan, restaurangen kallar vi för finsidan. Där äter massor av arbetare och anställda i husen på det gamla militärområde som  också inhyser Midgårdsskolan. Tre olika dagens, en soppa, bröd, ja allt som hör till.Typ hundra spänn för en lunch. Jag är bara så spyless på smakerna, på att man tar av alla tre rätter och blir proppmätt och kanske att stället i sig är lite trist. Sen vill jag egentligen vara så där himla duktig och ha serielagade, väl komponerade utifrån kostcirkeln, perfekt förpackade lunchrätter i små käcka matlådor, burna i en därför avsedd liten kylväska. Men perfektionen fattas.
 
Så nu har jag hittat en ny favorit. Jag köper soppor på mitt lokala COOP på väg till skolan, Äpplen, keso och en ciabatta eller något liknande som komplement. Häromdagen köpte jag också en Herbamare för att pigga upp keson. Väl på skolan med andan lite i halsen packade jag upp ett par dagars lunch och rusade till mina elever och möten. Så småningom LUNCHPAUS och jag är verkligen hungrig och matfixerad. Packar fram det jag ska ha MEN hittar inget Herbamare. Shit också, jag måste ha glömt det på bandet på COOP, Haga. Ska man idas göra något åt det? Mira min kollega, som annars alltid bjuder på sånt hon har med sig, även sitt ekologiska örtsalt, säger att jag ska ringa till affären, vilket jag gör. En vänlig person svarar och säger att de har en särskild hylla på lagret för sånt som folk glömmer - Det är oftast ingen annan kund som tar med sig något. Vänta ett ögonblick, säger hon. När hon kommer tillbaka låter hon ledsen: Inget kvarglömt Herbamare, så tråkigt! Jag säger tack för besväret och att jag får stå mitt kast och att det var ju bra att jag kollade upp det i alla fall. I denna skolstartsstress är det inte konstigt att man glömmer.  För länge sen när jag hade massa små barn (tre) kunde det hända att man glömde alla varorna i lättnaden över att ha haft råd att betala och fått med sig barnen genom affären, tror nästan att jag glömde nåt barn nån gång också.
Åter till arbetet. Men så ringer telefonen: -"Hej, var det du som ringde nyss och hade blivit av med ditt Herbamare? Ja, säger jag. - "Vi har bestämt att du ska få hämta ett nytt här i butiken. Vi ställer undan det på vår hylla så får du komma in och hämta det när det passar". Jag utbrister: -Men åhh, så himla gulliga ni är! Det är ju såklart därför man också är trogen sin lokala, kooperativa butik, men så ....alltså tack så hjärtligt det var verkligen, verkligen snällt!
 
Vi avslutar samtalet och jag ler så att det gör ont i kinderna. En verklig vardagslyx med så härligt snällhet. Jag ler ännu mer när jag föreställer mig deras samtal där i butiken som resulterar i deras beslut och det extra telefonsamtalet.
 
Nästa dag när jag kommer till jobbet hittar jag det här: 
 
 
 Hihi, Anita fick med sig mitt örtsalt hem som jag trots allt inte glömt på bandet på COOP på Haga. Hon hade också ett ganska nytt men upptäckte när hon kom hem att hon helt plötsltigt hade två. Jag såg snabbt till att få ett ärende till COOP och meddela detta och än en gång tacka för deras vänlighet och engagemang och att nu kan de ställa fram saltet på hyllan igen. Ordningen återställd. Kan man bli glad av det lilla, har man mycket att bli glad åt. Kram till er alla på COOP på Haga.