Rosa, fattigt, futtigt och feminint...

...eller fantastiskt och fint? Fanny Ambjörnsson undersöker i sin senaste bok, Rosa-den farliga färgen, hur en färg kan väcka så starka känslor och fungera så symboliskt sorterande utifrån så många olika aspekter. I min bokcirkel har vi precis läst boken och vi har tidigare också läst hennes doktorsavhandling I en klass för sig. Hon är socialantropolog och genusforskare vid Stockholms universitet.



Vi har alla njutit av hennes lätta språk och hur hon har cirkulerat i och kring ämnet från många olika håll. I ett längre historiskt perspektiv så är rosa inte alls på samma sätt som idag könsbundet. Fram till 50-talet var färgen snarare manligt kodad som en variant av rött, som symboliserade styrka, mod och krigiskhet. Blått däremot var kvinnligt kodat, särskilt i katolska miljöer, där färgen kopplas ihop med Jungfru Maria. I veckomagasinet Ladies´Home Journal från 1918 står det: "Den allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en starkare och mer bestämd färg, passar bättre för pojkar, medan blått, som är mer skör och spröd, är vackrare på flickor." Hur i hela fridens dagar är det möjligt att det ändrat sig så? Det som däremot är sig likt är att det kvinnliga, det feminina, nedvärderas som något svagt.

I boken tar Fanny Ambjörnsson upp hur totalt annorlunda det är idag. Det är också en verklighet som vi i bokcirkeln har tydliga egna erfarenheter av. Rosa ses som feminint, flickigt, barnsligt och därmed mindre värt!?
Som välutbildade medelklassföräldrar har många av oss försökt undvika att våra döttrar ska få frossa i rosa. Vi kanske fnyser föraktfullt åt dem som gör det. Färgen kopplas också ihop med klass, ju lägre klass och utbildning desto mer glitter och rosa i det yttre. Vad som är särskilt intressant är att blått är okej för flickor, men rosa på pojkar kan till och med vara farligt. Media rapporterar vintern 2011 om en sexårig pojke som blivit knivstucken på en förskola i Småland på grund av att han hade rosa kläder och nagellack.
 
Ett annat illustrerande exempel är hur trafikmyndigheten i Bern hade avsatt särskilda parkeringsplatser för kvinnor i närheten av övervakningskameror och allmänna utgångar. När det senare visade sig att många män struntade i att respektera kvinnomarkeringen så valde myndigheterna att måla P-platserna rosa. Då tänkte man att den rosa färgen skulle verka så avskräckande på den genomsnittslige manlige bilföraren så att han hellre skulle låta bli. Hur det hela avlöpte förtäljer inte historien.
Boken berättar om ett bestrafningssystem som används inom den thailändska poliskåren, där de poliser som gjort sig skyldiga till minder förseelser ska straffas genom att tvingas bära ett rosafärgat Hello Kitty-armband på sina uniformer, väl synligt för allmänheten. Det ska vara så pinsamt att det är ett tillräckligt avskräckande straff.

Boken lyfter också upp modiga mogna män som vågar bära rosa just för att de är så säkra i sin identitet, det handlar både om heterosexuella och homosexuella. Annars kopplas färgen gärna ihop med homosexualitet. Färgen används också som en kampmarkör, det finns kvinnor som typ, vill ta färgen tillbaka, och gör det till ett statement. Ja, detta är bara en bråkdel av de aspekter som tas upp. Jag vill koppla detta till ett fotoprojekt som JeongMee Yoon från Seoul har gjort och som delvis är publicerat i Fotografisk tidskrift 6-2010. Bilderna nedan är något beskurna. Här känns anarkisternas, eller var det sydikalisternas slagord aktuellt; Den som har flest saker när "hen" dör vinner.









JeongMee, www.jeongmeeyoon undersöker de kommersiella mekanismer som får småflickor och småpojkar i hela världen att omge sig med färgerna rosa och blått. Projektet handlar om etnicitet, globalisering, kulturella preferenser och relationer mellan föräldrar och barn.

Skolverkets kampanj För det vidare

Jag letar egentligen efter material så att jag kan skriva något om sex och samlevnadskursen, arrangerad av Skolverket som jag deltog i förra tisdagen. På Skolverkets hemsida hittar jag en kampanj som heter För det vidare.
"Syftet är att attrahera fler med ett genuint intresse
för pedagogik och lärande till lärar- och förskolläraryrkena." För det vidare



En film till...och jag börjar drömma om att det handlar om mig. Kan någon lägga in en sådan? Ärligt talat, så blev jag glad av filmerna, sidan och kampanjen som helhet. Men se till att de som har detta genuina intresse också får betalt för alla år de studerar för att nå målet att bli en färdig, legitimerad lärare. Gamla elever som läser bloggen, gå in på kampanjsidan och gör testet! Vi kanske kan bli kollegor en dag.



Här uppfyller jag väl i alla fall m itt löfte om att lägga in lite roligare filmer.

Könsneutral babylycka fram till idag?



I marsnumret av Femina (som kom ut i mitten av februari) fann jag den här annonsen för Svensk Damtidning. I min bokcirkel har vi nu läst Fanny Ambjörnssons bok, Rosa-den farliga färgen. Jag funderar på om man anser att man förhållit sig könsneutral i denna annons som gjordes och fanns på plats innan den lilla prinsessan föddes idag? Skorna är vita, texten är vit. Bakgrunden är kungligt blå, liksom bakgrunden till den lilla badgen/klistermärket, med kronan. Det ska bli spännande att följa hur det kommer att se ut i fortsättningen. Kommer man att smyga in  den farliga färgen rosa nu när man vet att det blev en flicka? Blått är okej både för flickor och pojkar men skulle det ha varit en pojkbaby så skulle det kanske vara lite obehagligt med rosa i denna annons. Ser ni nåt mer om detta så berätta för mig, snälla, i en kommentar eller i ett mail. Mer om Rosa-den farliga färgen nästa vecka,då vi har diskuterat den.

Förresten, jag är inte särskilt royalistisk av mig, men jag utbrast faktiskt i ett litet WOW i morse, så grattis, grattis till den lilla prinsessan.

Wordpresskurs på MediaCenter

Snön yr förbi i 45 graders vinkel utanför fönstret. Jag går kurs på MediaCenter med Andreas Skog. Vi sitter här, sju pedagoger, som vill lära oss mer om bloggen som verktyg för att fånga elevernas lust till våra ämnen genom de digitala verktygen. Wordpress är ett konkurrerande bloggverktyg till detta som jag använder, som heter blogg.se.
Jag har en Wordpressblogg sedan tidigare som heter Om mediekommunikation, och tanken är att den ska fungera så att eleverna själva kan göra inlägg och kommentera varandras inlägg och på så sätt göra ämnet mer levande. Ett moment i kursen är at lägga in en film så här ska nu en instruktionsfilm om Wordpress läggas in:



Mitt tålamod tryter men till sist funkar det något så när. Ha ha, galet tråkig film för er, mina läsare och jag vet att jag lyckats göra detta tidigare. Nu lovar jag att jag ska lägga in roligare, mer angelägna filmer och då nästan lovar jag att jag har glömt exakt allt om hur man ska stoppa in filmen i bloggen. Det blir helt vitt, tomt och liksom metalliskt i hjärnan, en väldigt otäck känsla, huga, huga, och snöstorm är det och moddigt som bara den att cykla i uppförsbacke ända hem....och vad ska jag äta...och ingen är hemma...och snö framför dörren och räkningar i brevlådan, nä nu får det vara dags att bryta ihop i soffan.

Chockerande fel, drogliberal, marknadsföring

Mitt senaste inlägg handlade om Studio Total och extrem marknadsföring. Är det för rätt värderingar och grejer kan det kännas coolt, kul och kreativt. Nu har jag sett ett exempel som fått mig att moralpanika eller kanske att helt sunt reagera mot nån jävla drogromantisk skit.
Kaplan & Vernon, delar av Trainspotters, som om jag förstår det rätt också är en del av eller i alla fall produceras av Random Bastards som i sin tur är ett skiv- och bokningsbolag som också säljer coola prylar, främst utifrån skate och snowboardscenen. 
Nåväl, nu har Kaplan & Vernon släppt sitt album i form av ett USP kombinerat med en tändare...with butane gas to fire stuff up... och här gör man en "tuff" antydan om vad man ska tända på med den heta "vill ha" tändaren. Inte är det värmeljusen som ska lysa upp en fiberrik frukost inte.

Cecilia Renlund i Queens of Norrland uppmärksammade mig på videon till en av låtarna, häromdagen. Videon är gjord av Jonas Ernhill och Nils och Tage Herven. Hela albumet beskrivs på blog.whoa.nu såhär:  

"Historien som utspelas är kortfattat en resa från södra Sverige upp till Norrland med en icke uppmärksammad livsstil som mål. Hur man säljer något, hur man pratar i telefon, hur produkten tar sig upp till polcirkeln och hur samhället reagerar. Hela skalan från den renaste glädjen till det djupaste mörker avhandlas på detta intensiva, drygt 35 minuter långa album."

Men när man bara ser den aktuella videon upplever jag det bara som ett oerhört barnsligt, omoget, drogförhärligande där den åtråvärda tändaren om och om igen används för att tända på. Förpackningen som tändaren levereras i används också i olika sammanhang. Här kan vi tillsammans med Umeårapparna äntligen få åka bil i citymiljö och  passera graffitiväggar och butiker i slow motion i Umeå, där de sitter i baksättet och meckar och röker på tills de är helt jävla vindögda. Späd på med lite puffror och billiga horor så är vi nästan hemma. Det är lika OK här som i LA eller Bronx. Jag kan i och för sig se scener i filmen som påminner om drogkritiska filmer som Menace II society, Requem of a dream och Trainspotting men här finns ingen ironi eller något ifrågasättande.  Jag skulle verkligen vilja veta hur man tänker?


Bild från filmen Menace II Society av bröderna Albert och Allen Hughes från 1993 
 
Vad behöver man en tändare till? Vilka är målgruppen? Hur gamla är de? Hur gamla är de som varit inblandade i produktionen? Hur mogna är de? Vem har lånat ut lokaler till teamet? Vem skriver okritiska recensioner? Förklara gärna för mig om jag har missat nåt? Observera att jag inte är någon moralpanikkärring. Jag tror inte att det var Marilyn Mansons fel att Eric Harris och Dylan Klebold sköt ihjäl massa folk i Columbine, jag tror inte att man dödar någon för att man ser Motorsågsmassakern. Men jag tycker att man blir dum i huvudet av att röka på, jag tycker att det finns en massa romantiserande över hur frisläppt och liberal man blir av hasch och jag tycker dessutom att tobaksindustrin är en skitindustri. Man kanske kan använda tändaren för att tända på hela tobaks- och narkotikahanteringen, JA, det är kanske det man ska göra? Nåväl, det kommer kanske en fortsättning vad gäller videor, där vi får se "det djupaste mörker", denna livsstil kan föra med sig, men det gör inte tändaren mer logisk eller motiverad.
MammaMedia goes Menace