Helsingfors för kropp och själ

 
 
För flera veckor sedan upptäckte vi att Finnair körde direktflyg Umeå-Helsingfors, och ja, man ska inte flyga så mycket men det allra värsta är de transatlantiska resorna och de långa åt andra hållet. Och man behöver något att se fram emot när höstmörkret håller på att växa in i våra kropppar och själar. Dessutom hakade sex vänner på idén och bokade resa och boende. Ena gänget dock lite mer mijövänligt än oss andra. Fyra personen bokade tåg och båt hem från Helsingfors.
 
Jag såg fram emot, förutom trevligt umgänge och goda middagar, att titta på konst och att bada bastu. Jag bestämde också att vässa pennan och försöka hålla igång tecknandet. 
 
Två fina bastubad hann vi med. Ett på relativt nybyggda Kultuurisauna som ligger vid Hagnäskajen så att man kan kliva i vattnet i Finska Viken från en badvänlig stege. Det var sex grader i vattnet. Friskt! Det var liksom en asketisk upplevelse. Man får inte komma dit i grupp ( vi förskte låtsas att vi inte kände varandra), ingen alkohol, inget fotograferande men möjlighet att dricka vatten från emaljmuggar och  köpa saltgurka att knapra på. 
 
Det andra bastubadet gjordes på Kotiharjun sauna oy, som är en kvartersbastu med skilda avdelningar för herr och dam men ingen möjlighet till bad förutom dusch. Däremot går man gärna ut på gatan i sin bastuhandduk och svalkar sig i luften och med en kall öl. Jag valde att inte sätta mig ner på den plats jag erbjöds, på en plaststol, litegrann i nerförsbacke, mittemot en hel bänkrad herrar.
 
Det finns över 3 miljoner bastur i Finland och det är något vi frusna svenskar verkligen borde lära oss av. Hur länge har jag inte önskat en bastuanläggning nere vid Umeåälven, men möjlighet till älvsdopp?
 
 
 
 Skissblocket blev faktiskt fullt under de fyra Helsingforsdagarna, delvis på grund av att det käcka direktflyget hem blev inställt och vi snabbt fick haka på miljövännerna och deras tåg och båtresa hem till Umeå.
 Första skissen på resan, lite osäkert fångad Tomas Granberg på den anrika restaurangen Elite
 
 
 
 
Unga män på tåg
 
 
 
 Mobilupptagen kvinna på tåg
 
 
 
 
Mitt Moleskinblock fylldes inuti och fick också en del nya museimärken. Märkena på blocket är från MIllesgården, HAM, Akvarellmuseet i Skärhamn, Ateneum, Dunkers kulturhus i Helsingborg och ANos Rex i Helsingfors
 
Helsingfors har i centrum en kärna av fina museer varav Amos Rex är det senaste tillskottet. Varje dag vi gick förbi var där ringlande köer, både barn och vuxna. Det gör mig så glad; att konsten lockar så. Det är ett museum som satsar på den teknikiskt experimentella samtidskonsten och vi som var där förflyttades till ett interaktivt, blomstrande universum. Där man satte handen, på vägg eller golv, spirade blommor och växter. Barnen fick må¨la ödlor, groddjur och fiskar i ett labb som sedan projicerades ute i salarna. Förutom Amos Rex besökte vi HAM och Atenemum. Jag kanske återkommer om detta.
 
Tåget hem var även det  en positiv upplevelse. Fin mat serverad av restaurangpersonalen på porslin och i koppar från Arabia. 

Goliat - Gå och se!

Tisdag kan ofta bli den spontana biodagen. Komma hem etfer jobbet, spana in utbudet och ibland ge sig iväg tio minuter innan filmen börjar, med en banan som nödproviant i näven. Idag var vi redan från början inställda på att se Peter Grönlunds nya film Goliat. Han som gjorde succé på Guldbaggegalan ifjol med Tjuvheder. Vi var redo med bananerna för vi trodde att filmen började 17.45 men såg sedan att det var 18.15, så vi hann äta lite rester, ta en snabb kaffe och dra ner på stan.
 
Peter Grönlund vill skildra livet på Sveriges bakgårdar. Han jobbar gärna med amatörer för att skapa äkthet och närvaro. Jag har bara sett Goliat men måste se till att få tillgång till Tjuvheder snarast. 
 
En fruktansvärt bra och angelägen film med lysande skådespelarprestationer. Socialrealism är genren och man känner kopplingen till brittisk diskbänksrealism om samhällets utsatta på ett kärleksfullt sätt à la Ken Loach med flera. Under min ungdom och min utbildningstid pratade man ofta om det sociala arvet och hur det styr våra val och möjligheter. Detta är en film som visar hur det kan se ut i praktiken. En sjuttonårig kille som verkigen inte vill in i kriminaliteten men som mer eller mindre tvingas för att småsyskonen ska få mat och husrum när farsan åker in på kåken. Och för att morsan, svårt drabbad av fibromyalgi, inte kan ta hand om familj och ekonomi. Ett moment 22, ett omöjligt dilemma Och så jäkla starkt. Gå och se!
 
Här är trailern:
 
 
 
 
 
Här en intervju med Peter Grönlund och de två bärande skådespelarna:
 
 

Vågar vässa pennan

 
 
Jag har kommit igång lite med tecknandet. Vet inte vad jag ska ha det till men det är själva skapandets glädje. En del älskar att göra burn outs så att gummidäcken gör spår på asfalten. En del pissar mönster i snön andra ristar in bokstäver och symboler i träd och bord och stolar. Vi gör spår. Jag skrev ju sist att jag knappast vågar ens tänka tanken på att fånga mitt lilla barnbarn med pennan. men nu har jag i alla fall gjort ett litet försök, även om själva ansiktet var helt inåtvänt mot mammans bröst. Det är i alla fall en början.