Filmfestivalen Umeå UEFF 2016

 
 UEFF invigs måndag 22 november på Väven med bubbel och mingel, Sanna och Aron följer med som våra gäster
 
Äntligen verkar Umeå ha fått bättre fart på sin filmfestival, med fler gäster, välbesökta kringarrangemang och ett mycket spännande och varierat program. Festivalen verkar ha hittat en form som fungerar och en publik som i större utsträckning hittar dit. Jag var orolig för mitt eget deltagande eftersom jag varit helt utslagen av en grym förkylning med tappad röst som en konsekvens. Att mingla gick inte bra, däremot är det helt perfekt att sitta i biosalongen med borttappad röst, särskilt på lektionstid. För skolbio är en av festivalens höjdpunkter. Festivalen invigdes med en kortfilm av Knutte Wester som jag skrivit om en del tidigare, och en fantastisk isländsk film som hette Fúsi av Dagur Kári. En film om utanförskap och långsiktig snällhet. 
 
 
 
Här står Daniel Tollefsen Altamirano, katalogredaktör och Folkets bio-arbetare och Karin Johansson festivalproducent, uppe vid Folkets bios lokaler Tystnad och Tagning
 
 
 
Jag lyckades få med mig två olika grupper på tre olika filmer, det skulle ha blivit mer, men festivalen krockade med skolbesöksveckan. Här är det Konstarterna och samhället-gruppen som ska se Michel Gondrys Micro and Gasolin
 
Skolbio är så viktigt och roligt, det kan vara oerhört plågsamt också om det blir alltför normbrytande och en alltför ovan och normstyrd pubertal publik. För en del elever kan en skobiofilm vara den första där ett annat språk än engelska eller svenska talas. En första film från Norge, Island, Turkiet eller Frankrike. Ganska ofta har skolbiofilmen ett litet annat tempo och kanske inte riktigt lika  tydlig dramaturgi. Det kan också vara teman som bryter mot det vanliga och förväntade, det kan skava lite. Mustang, av Denis Gamse Ergüven,som var en av de filmerna båda mina grupper såg handlade till exempel om fem systrar i en liten by i Turkiet. När de började komma upp i tonåren blev de mer och mer instängda och kontrollerade, för att så småningom vara helt fängslade och utelämnade till släktens tvångsgifte. Samtidigt som en morbror uttnyttjade dem sexuellt. Det handlade om hederskultur, kvinnoförtryck men också om en starkt och modig lillasyster som bröt sig loss.
 
 
Efter skolbiovisningen av Bortom Lampedusa som jag har skrivit om tidigare här så hakade jag på branschdagen med samtal med Amanda Kernell, istället för att cykla tillbaka till skolan och jobba
 
 
 
På  fredagkväll var det Pechakucha med filmtema, här med Janne Widmark som presenteras av Madam Pechakucha i Umeå, Anna Sjöberg
 
 
Festivalfinal med prisutdelning av årets vinnare av Storspoven, filmstipendium som delas ut till bästa lokalt producerade film. I juryn Lars Böhlin, Maria Persson och Runar Enberg. Priset gick till Oscar Byström för filmen Sickla 
 
 
Här är en av Janne Widmarks fina illustrationer till sin Pechakucha som handlade om att våga vara korkad 
 
 
Britta Nordström höll också en Pechakucha, om sin film Jag skulle vilja vara en pion, en fantastisk dokumentär om Gunnel Sahlin 
 
 
Novembermörkret bekämpas bra med filmfestival, det går bra utan röst också men det är bra med vinterdäck och cykelhjälm
 
 
 
Ser redan fram emot UEFF 2017 och då önskar jag vara på topp hälsomässigt så jag orkar gå på festen också 

Om kåthet och skam och vilka som brukar få skämmas

Helsidesannonsen i Dagens Nyheter som fick mig att köpa biljetter 
 
"Donna Juanita, syster till Don Juan var en senorita som var lika pilsk som han." Så lyder Hasse Alfredsson och Tage Danielssons text från föreställningen Spader Madam. De lyfter fram en parallell släkting till den omsusade häradsbeteckaren. Precis som Virginia Wolf i Ett eget rum lyfter fram en eventuell syster till Shakespeare, som kanske skulle ha velat och kanske skulle ha kunnat skriva lika bra om möjligheterna fanns. Det är inom två helt olika fält men likheterna finns.
 
Föreställningen med Gina Darawi baserad på 28 sånger av Hasse och Tage, såg mina döttrar och jag när vi var i Stockholm. För mig som är uppvuxen med Hasse och Tage och i princip grundar min politiska identitet i innehållet, kärleken och solidariteten i deras verk, så var det fantasktiskt. Men döttrarna uppskattade det också för det var en fantastisk show, med underbar sång, dans och framförallt underbara texter.
 
Donna Juanita reser världen runt och förför i stort sett alla män hon träffar på. Det börjar med brevbäraren och sen är det ingen hejd och inga hinder, katolska präster och äkta makar, inga problem. Hon gör det med lust och helt utan skam.  Juanitas bror dokumenterar sin systers alla erövringar och ger i ett senare skede ut det som sina erfarenheter, fast med kvinnor,i form av en biografi som snart ska lanseras. I samband med lanseringen ska han intervjuas i tv, men det blir inte som han har tänkt sig. 
 
Textraden här ovan inleder också Katarina Wennstams bok Flickan och skammen, som med färska exempel, hänvisning till forskning och egna intervjuer på ett skrämmande sätt visar på det sorgliga i hur kvinnors sexualitet fortfarande skambeläggs. Det blir tydligt hur föreställningen Donna Juanita verkar som en befriande utopi. Publiken skrattade och applåderade konstant men ibland med en viss tvekan och kanske man förväntar sig en skam eller en ånger, men det slipper vi, och det är så befriande.
 
Jag tänker också att det är denna syn på kvinnors sexualitet som är bakgrunden till det starka och på vissa platser växande abortmotståndet. Historiskt förstår jag absolut att man som förälder varit tvungen att förmana och varna, då preventivmedel inte fanns och heller inget socialt skyddsnät. Men idag borde det vara mer viktigt med upplysning, diskussioner, jämnsställdhet och ömsesidighet. Och en förutsättning för bra sex är väl just att båda två är kåta, lystna på att ha sex med just varandra.
Abortförbud räddar inte liv i den utsträckning motståndarna tror, snarare tvärtom. Fler dör i illegala aborter och fostren är i regel äldre.
 
Föreställningen spelas till den 22 december. Du som är i Stockholm, ta chansen. Boken av Katarina Wennstam, 2016 finns utgiven på Bonniers förlag men har inte kommit ut på pocket än. Jag har såklart lånat min på Midgårdsskolans bibliotek.
 
Juanita den yngre spelas av Gina Dirawi och den äldre (som fortfarande minsann var aktiv, hon förför hemtjänstpersonalen) av Claire Wikholm
 
 
Lämna kommentar publicerat i Böcker, Feminism;
Taggar: #donnajuanita, #flickanochskammen, #hasseochtage, #katarinawennstam, #kulturhusetstadsteatern, #midgårdsskolansbibliotek

Hoppas avsluta sjukdom med middag för vänner

En specialkomponerad "mantagervadmanhaverröra" med kronärtsskocka, svarta oliver, grönkål, citron, vitlök och olivolja att doppa frökexen i. Hoppas på ett piggt kalas med vänner som motvikt till två veckors konvalescens

 

Jag är en snacksalig och social person, gör gärna min röst hörd i samtal som i sång. Jag har de senaste åren kanske haft en bristande ödmjukhet inför min hälsa. Kanske har jag skrutit över att jag inte haft en sjukdag på  åtta-nio år. Kan det straffa sig? Knappast är det så, men nu har jag i alla fall fått min släng av sleven. Onsdag 2 november cyklade jag hem istället för att fira afterwork med kollgorna. Sov hela kvällen. Åkte till Stockholm dan därpå, bestämt sen länge, för att bo på hotell och vara kulturell med döttrarna. Jag höll ganska bra där men när jag kom hem på lördageftermiddag var jag helt slut. Hemma en vecka på eget bevåg. Började vecka därpå med läkarbesök och blev sjukskriven ytterligare en vecka. Jag har inte haft någon röst alls. Jag har hostat så att jag både kräkts och nästan kissat på mig. Och jag har saknat att vara social, att prata om Trump, andra politikers övertramp och att vara med där det händer. Jag har missat alla körrepetitionerna och missar också konserten i morgon. För även om jag börjar känna mig frisk så skorrar och piper rösten. Visst kan det få vara lite synd om mig? 

 

Jag tänker ändå hela tiden på min bror och min kompis som har cancer. Jag tänker på de hemlösa och de som lever i krig och på flykt. Tänk på fabriksarbetarna vid förra sekelskiftet, inte fick de vara sjukskrivna för en kraftig förkylning. Eller om man jobbade i gruvan eller som piga på en gård. Nej HUVVA! Jag har det SÅ bra, men är less och har tråkigt.

 

Min tappre man har också varit justerad. Han cyklade omkull en av de första halkiga kvällarna efter en trevlig afterwork ( ja så roligt har han i alla fall haft det). Han stöp med bröstet mot en cykel- och gångbro och skadade ett revben rätt rejält. Han bestämde sig för att tänka på flyktingarna innan han började ömka sig, och har jobbat på ändå med ett tappert leende. Så har vi det, vi har tagit det lugnt på kvällarna, sett tv-serier och tagit kvällspromenader. Men ikväll, den 18 november, har vi bjudit in tio goda vänner för att lysa upp mörkret med en långkokt marockansk lammgryta. Det har varit bestämt sedan länge, inte trodde väl jag att jag skulle vara sjukskriven idag. Men jag hoppas, hoppas att gästerna ska trivas och att min röst och ork räcker till, för nu vill jag ha vännerna här. Jag väntar, som ett barn på julafton eller som en äggsjuk höna, efter samtal och sällskap. Förbanna inte mörkret, tänd ljus och bjud in vänner!

 

Jag har gjort knäckiga mandelflarn som ska serveras till en hallonparfait som nu står till sig i frysen
 
Middagen som ska manifestera kamp mot mörker, sjukdom och politisk galenskap kommer att bestå av:
 
Bubbel med gruyère, nachos med guacamole, frökex med kronärtsskocks- och olivröra
 
Marockansk lammgryta med saffransris och sallad med granatäppelkärnor
 
Hallonparfait med mandelflarn och citronmeliss
 
Recptet till frökexen finns här: Knaprigt, nyttigt och supergott GI-knäcke
Nu har det ju kommit larmrapporter om hur skadligt krossade linfrön är (jag är rejält uppdaterad på alla nyheter efter två veckor hemma) så man får ta och byta ut det mot något annat eller mer av någon annan ingrediens.