Filmfestivalen Umeå UEFF 2016

 
 UEFF invigs måndag 22 november på Väven med bubbel och mingel, Sanna och Aron följer med som våra gäster
 
Äntligen verkar Umeå ha fått bättre fart på sin filmfestival, med fler gäster, välbesökta kringarrangemang och ett mycket spännande och varierat program. Festivalen verkar ha hittat en form som fungerar och en publik som i större utsträckning hittar dit. Jag var orolig för mitt eget deltagande eftersom jag varit helt utslagen av en grym förkylning med tappad röst som en konsekvens. Att mingla gick inte bra, däremot är det helt perfekt att sitta i biosalongen med borttappad röst, särskilt på lektionstid. För skolbio är en av festivalens höjdpunkter. Festivalen invigdes med en kortfilm av Knutte Wester som jag skrivit om en del tidigare, och en fantastisk isländsk film som hette Fúsi av Dagur Kári. En film om utanförskap och långsiktig snällhet. 
 
 
 
Här står Daniel Tollefsen Altamirano, katalogredaktör och Folkets bio-arbetare och Karin Johansson festivalproducent, uppe vid Folkets bios lokaler Tystnad och Tagning
 
 
 
Jag lyckades få med mig två olika grupper på tre olika filmer, det skulle ha blivit mer, men festivalen krockade med skolbesöksveckan. Här är det Konstarterna och samhället-gruppen som ska se Michel Gondrys Micro and Gasolin
 
Skolbio är så viktigt och roligt, det kan vara oerhört plågsamt också om det blir alltför normbrytande och en alltför ovan och normstyrd pubertal publik. För en del elever kan en skobiofilm vara den första där ett annat språk än engelska eller svenska talas. En första film från Norge, Island, Turkiet eller Frankrike. Ganska ofta har skolbiofilmen ett litet annat tempo och kanske inte riktigt lika  tydlig dramaturgi. Det kan också vara teman som bryter mot det vanliga och förväntade, det kan skava lite. Mustang, av Denis Gamse Ergüven,som var en av de filmerna båda mina grupper såg handlade till exempel om fem systrar i en liten by i Turkiet. När de började komma upp i tonåren blev de mer och mer instängda och kontrollerade, för att så småningom vara helt fängslade och utelämnade till släktens tvångsgifte. Samtidigt som en morbror uttnyttjade dem sexuellt. Det handlade om hederskultur, kvinnoförtryck men också om en starkt och modig lillasyster som bröt sig loss.
 
 
Efter skolbiovisningen av Bortom Lampedusa som jag har skrivit om tidigare här så hakade jag på branschdagen med samtal med Amanda Kernell, istället för att cykla tillbaka till skolan och jobba
 
 
 
På  fredagkväll var det Pechakucha med filmtema, här med Janne Widmark som presenteras av Madam Pechakucha i Umeå, Anna Sjöberg
 
 
Festivalfinal med prisutdelning av årets vinnare av Storspoven, filmstipendium som delas ut till bästa lokalt producerade film. I juryn Lars Böhlin, Maria Persson och Runar Enberg. Priset gick till Oscar Byström för filmen Sickla 
 
 
Här är en av Janne Widmarks fina illustrationer till sin Pechakucha som handlade om att våga vara korkad 
 
 
Britta Nordström höll också en Pechakucha, om sin film Jag skulle vilja vara en pion, en fantastisk dokumentär om Gunnel Sahlin 
 
 
Novembermörkret bekämpas bra med filmfestival, det går bra utan röst också men det är bra med vinterdäck och cykelhjälm
 
 
 
Ser redan fram emot UEFF 2017 och då önskar jag vara på topp hälsomässigt så jag orkar gå på festen också 

Om kåthet och skam och vilka som brukar få skämmas

Helsidesannonsen i Dagens Nyheter som fick mig att köpa biljetter 
 
"Donna Juanita, syster till Don Juan var en senorita som var lika pilsk som han." Så lyder Hasse Alfredsson och Tage Danielssons text från föreställningen Spader Madam. De lyfter fram en parallell släkting till den omsusade häradsbeteckaren. Precis som Virginia Wolf i Ett eget rum lyfter fram en eventuell syster till Shakespeare, som kanske skulle ha velat och kanske skulle ha kunnat skriva lika bra om möjligheterna fanns. Det är inom två helt olika fält men likheterna finns.
 
Föreställningen med Gina Darawi baserad på 28 sånger av Hasse och Tage, såg mina döttrar och jag när vi var i Stockholm. För mig som är uppvuxen med Hasse och Tage och i princip grundar min politiska identitet i innehållet, kärleken och solidariteten i deras verk, så var det fantasktiskt. Men döttrarna uppskattade det också för det var en fantastisk show, med underbar sång, dans och framförallt underbara texter.
 
Donna Juanita reser världen runt och förför i stort sett alla män hon träffar på. Det börjar med brevbäraren och sen är det ingen hejd och inga hinder, katolska präster och äkta makar, inga problem. Hon gör det med lust och helt utan skam.  Juanitas bror dokumenterar sin systers alla erövringar och ger i ett senare skede ut det som sina erfarenheter, fast med kvinnor,i form av en biografi som snart ska lanseras. I samband med lanseringen ska han intervjuas i tv, men det blir inte som han har tänkt sig. 
 
Textraden här ovan inleder också Katarina Wennstams bok Flickan och skammen, som med färska exempel, hänvisning till forskning och egna intervjuer på ett skrämmande sätt visar på det sorgliga i hur kvinnors sexualitet fortfarande skambeläggs. Det blir tydligt hur föreställningen Donna Juanita verkar som en befriande utopi. Publiken skrattade och applåderade konstant men ibland med en viss tvekan och kanske man förväntar sig en skam eller en ånger, men det slipper vi, och det är så befriande.
 
Jag tänker också att det är denna syn på kvinnors sexualitet som är bakgrunden till det starka och på vissa platser växande abortmotståndet. Historiskt förstår jag absolut att man som förälder varit tvungen att förmana och varna, då preventivmedel inte fanns och heller inget socialt skyddsnät. Men idag borde det vara mer viktigt med upplysning, diskussioner, jämnsställdhet och ömsesidighet. Och en förutsättning för bra sex är väl just att båda två är kåta, lystna på att ha sex med just varandra.
Abortförbud räddar inte liv i den utsträckning motståndarna tror, snarare tvärtom. Fler dör i illegala aborter och fostren är i regel äldre.
 
Föreställningen spelas till den 22 december. Du som är i Stockholm, ta chansen. Boken av Katarina Wennstam, 2016 finns utgiven på Bonniers förlag men har inte kommit ut på pocket än. Jag har såklart lånat min på Midgårdsskolans bibliotek.
 
Juanita den yngre spelas av Gina Dirawi och den äldre (som fortfarande minsann var aktiv, hon förför hemtjänstpersonalen) av Claire Wikholm
 
 

Hoppas avsluta sjukdom med middag för vänner

En specialkomponerad "mantagervadmanhaverröra" med kronärtsskocka, svarta oliver, grönkål, citron, vitlök och olivolja att doppa frökexen i. Hoppas på ett piggt kalas med vänner som motvikt till två veckors konvalescens

 

Jag är en snacksalig och social person, gör gärna min röst hörd i samtal som i sång. Jag har de senaste åren kanske haft en bristande ödmjukhet inför min hälsa. Kanske har jag skrutit över att jag inte haft en sjukdag på  åtta-nio år. Kan det straffa sig? Knappast är det så, men nu har jag i alla fall fått min släng av sleven. Onsdag 2 november cyklade jag hem istället för att fira afterwork med kollgorna. Sov hela kvällen. Åkte till Stockholm dan därpå, bestämt sen länge, för att bo på hotell och vara kulturell med döttrarna. Jag höll ganska bra där men när jag kom hem på lördageftermiddag var jag helt slut. Hemma en vecka på eget bevåg. Började vecka därpå med läkarbesök och blev sjukskriven ytterligare en vecka. Jag har inte haft någon röst alls. Jag har hostat så att jag både kräkts och nästan kissat på mig. Och jag har saknat att vara social, att prata om Trump, andra politikers övertramp och att vara med där det händer. Jag har missat alla körrepetitionerna och missar också konserten i morgon. För även om jag börjar känna mig frisk så skorrar och piper rösten. Visst kan det få vara lite synd om mig? 

 

Jag tänker ändå hela tiden på min bror och min kompis som har cancer. Jag tänker på de hemlösa och de som lever i krig och på flykt. Tänk på fabriksarbetarna vid förra sekelskiftet, inte fick de vara sjukskrivna för en kraftig förkylning. Eller om man jobbade i gruvan eller som piga på en gård. Nej HUVVA! Jag har det SÅ bra, men är less och har tråkigt.

 

Min tappre man har också varit justerad. Han cyklade omkull en av de första halkiga kvällarna efter en trevlig afterwork ( ja så roligt har han i alla fall haft det). Han stöp med bröstet mot en cykel- och gångbro och skadade ett revben rätt rejält. Han bestämde sig för att tänka på flyktingarna innan han började ömka sig, och har jobbat på ändå med ett tappert leende. Så har vi det, vi har tagit det lugnt på kvällarna, sett tv-serier och tagit kvällspromenader. Men ikväll, den 18 november, har vi bjudit in tio goda vänner för att lysa upp mörkret med en långkokt marockansk lammgryta. Det har varit bestämt sedan länge, inte trodde väl jag att jag skulle vara sjukskriven idag. Men jag hoppas, hoppas att gästerna ska trivas och att min röst och ork räcker till, för nu vill jag ha vännerna här. Jag väntar, som ett barn på julafton eller som en äggsjuk höna, efter samtal och sällskap. Förbanna inte mörkret, tänd ljus och bjud in vänner!

 

Jag har gjort knäckiga mandelflarn som ska serveras till en hallonparfait som nu står till sig i frysen
 
Middagen som ska manifestera kamp mot mörker, sjukdom och politisk galenskap kommer att bestå av:
 
Bubbel med gruyère, nachos med guacamole, frökex med kronärtsskocks- och olivröra
 
Marockansk lammgryta med saffransris och sallad med granatäppelkärnor
 
Hallonparfait med mandelflarn och citronmeliss
 
Recptet till frökexen finns här: Knaprigt, nyttigt och supergott GI-knäcke
Nu har det ju kommit larmrapporter om hur skadligt krossade linfrön är (jag är rejält uppdaterad på alla nyheter efter två veckor hemma) så man får ta och byta ut det mot något annat eller mer av någon annan ingrediens.

Aborträtten hotad världen över

Mina egna barn Sanna, Klara och Viktor är det allra bästa som hänt mig, den största glädjen och stoltheten i livet, de var önskade och välkomna på alla sätt och vis
 
 
I den bästa av världar är varje graviditet önskad och alla barn välkomna till världen. Varje mor, varje far, varje målsman är förberedd på föräldraskapet. Redo. I den bästa av världar är varje samlag ömsesidigt önskat och genomfört i lust och kärlek eller bara glad kåthet. I den bästa av världar vet man hur man skyddar sig mot oönskad graviditet och har dessutom tillgång till de preventivmedel man föredrar. 
 
Tyvärr lever vi inte i den bästa världen när det kommer till detta. Är det så att i den bästa världen för somliga har kvinnor  inte någon egen sexualitet, ingen egen lust utan ska bara fungera som kärl för männens behov och för att befolka världen?
Jag läste för länge sedan i Dagens Nyheter om  abortmotståndare som demonstrerade utanför abortkliniker i USA, som hotade både personal och dem som ska göra abort. Samma personer kunde komma dit med sina egna döttrar för att de på något konstigt sätt blivit gravida i simbassängen eller via någon toalett och därför tänkte man sig att bortse från sitt abortmotstånd bara just för deras annars så heliga dotter.
 
Idag blåser iskalla vindar för världens alla kvinnor som kommer att behöva genomföra en abort. Kan de får rätt till en legal eller måste den bli illegal? I USA är det många som vill ha strängare regler, det är en oproportioneligt stor fråga. Man vill i alla fall att det ska bli dyrare att genomföra en legal abort och där upplever jag att dubbelmoralen blir extremt tydlig, eftersom de som har pengar och  kontakter, abortmottståndare eller inte, kommer att kunna ordna det för sig. Det är redan idag restriktioner i en del delstater som gör det svårare för de sämst ställda kvinnorna att få hjälp med flera olika kvinnorelaterade sjukdomar eller möjligheter till legal abort. Dessutom finns önskemål och planer på att USA:s bistånd inte ska gå till länder där abort är tillåten, alltså påverkar det kvinnor i hela världen.
 

Fem argument för rätten till abort

1. Alla kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp och hälsa. 
Reproduktivt självbestämmande är en mänsklig rättighet som är fastställt i ett flertal internationella konventioner.

2. Rätten till abort ger ett mer jämställt samhälle.
Rätten till reproduktiv hälsovård inklusive preventivmedel och abort är en förutsättning för ett hållbart jämställt samhälle. Aborträtten är kopplad till de mänskliga rättigheterna rätten till liv, rätten till hälsa, rätten till privatliv och värdighet och rätten till ickediskriminering.

3. Restriktiv abortlagstiftning minskar inte antalet aborter.
Studier från bland annat WHO visar att en strikt abortlag inte hänger samman med låga aborttal. Aborter genomförs, men under osäkra former. 

4. Kvinnor runtom i världen riskerar dagligen sina liv i osäkra aborter. 
- Det dör i genomsnitt 5 kvinnor i timmen på grund av osäkra aborter.
- 47000 kvinnor dör per år och miljontals får svåra komplikationer.
- Enligt WHO genomförs nästan 20 miljoner osäkra aborter årligen, de flesta i fattiga delar av världen.
- Ingreppen görs ofta sent i graviditeten, ofta används smutsiga instrument och det är vanligt förekommande att aborten genomförs av kvinnan själv eller av personer som inte är kunniga.

5. Abort som utförs under säkra former utgör ingen medicinsk risk för kvinnan.
Det är ovanligt med allvarliga komplikationer efter en abort eftersom de flesta aborter görs tidigt i graviditeten. Risken för att få besvär efter en abort ökar ju senare i graviditeten den görs. Den vanligaste rädslan vid en abort är att man inte ska kunna få barn i framtiden. Risken för detta är mycket liten, mindre än en på tusen, oavsett om man gör en kirurgisk eller medicinsk abort.

Från RFSU:s hemsida

 
 
Att människor kan engagera sig så makalöst i fördömandet av andra människors misstag. Ofta samma människor som gladeligen, moraliskt supportar dödsstraff. Att det finns så många män som är så engagerade i massa ofödda barn som sedan tar minimalt med ansvar för de redan födda. Jag tycker att det ligger ett klassiskt förakt för kvinnors sexualitet i abortmottståndet. Jag vet att det finns massor av kvinnor engagerade i  så kallade "Pro-life" rörelsen också, men det fanns kvinnor som angav andra kvinnor i samband med häxprocesserna också, för att ligga väl till hos prästerskap och manliga beslutsfattare, för att själva framstå i bättre dager.
 
 
Det finns ingen rim och reson i hyllandet av det liv som finns i ett outvecklat foster, jämfört med det engagemang som borde finnas för de redan födda, de som är fattiga, de som svälter, de som inte får gå i skolan. Med bra sexualundervisning, tillgång till preventivmedel, jämställdhet mellan män och kvinnor så blir det färre anledningar till abort. Men det kommer alltid att slinka in små spermier där de inte ska, när de inte ska, för vi är ofullkomliga, ja, kanske inte du, men mänskligheten totalt, gör fel,  hoppar över skaklarna, dricker för mycket och är slarviga. Vi kanske blir kåta bortom förnuftets gräns, den kåtheten är något Gud eller Moder jord utrustat oss med och utifrån att läkarvetenskapen kommit så långt som den har så tror jag att Hon överser med våra övertramp om vi för övrigt är goda ansvarsfulla medmänniskor som heller förstår än fördömer
 
.
En tidig abort är inget stort eller svårt medicinskt ingrepp, det ska inte vara ett alternativ till preventivmedel MEN varje kvinna, oavsett klass, ska få hjälp att själv ta ansvar för sin kropp och sin reproduktion. Restiktiv abortlagstiftning verkar leda till illegala aborter senare i graviditeten och då är gränsen svårare och riskerna större.
 
Det här är ett inlägg jag har tänkt skriva i flera år, men det blir aldrig tillräckligt bra, inte nu heller men nu får det skrivas klart och publiceras oavsett kvaliteten. Droppen var såklart presidentvalet och den vind i seglen som världens abortmottståndare nu fått bland annat i Polen, Turkiet och Ryssland. Jag hörde  en intervju i TV med en ung kvinna i Istanbul som var orolig för nya lagar kring abort, även om kvinnan blivit våldtagen ska hon föda barnet, skulden läggs på kvinnan. Nu borde jag väl engagera mig i nån förening eller bli mer engagerad i dem jag redan är medlem i. Jag ska kolla upp mitt medlemskap i Amnesty och Rädda barnen ( inte till varje pris de öfödda, oönskade) till att börja med.
 
 
Intressant här nedan om olika religioners definitioner av när ett foster räknas som ett liv:

Om ordens betydelse från en förstummad

 

 
Jag är hemma med en ilsken förkylning som har drabbat min akilleshäl, min långa hals. Jag har ont i öronen och halsen, hostar torrt och stumt och har absolut ingen röst. Kan bara pipa och rassla. Är också lite skrämd sen en sex veckors förkylning vid årsskiftet och tänker att nu måsta jag f-n i mig ta det lugnt och vila mig frisk.
Detta har gjort att jag hela tisdagen och onsdagen har badat i nyheter om det amerikanska presidentvalet. Jag har verkligen försökt sätta mig in i Clintons e-mailhaveri och allt annat hon kritiseras för under sitt livslånga politiska engagemang. En specialist på SVT sa att ingen annan presidentkandidat har fått en sådan rigorös genomlysning. Jag kan undra vilka resultat andra politikers genomlysning skulle kunna få.
 
Jag är rent fysiskt förstummad men så även mentalt. Jag har i hela mitt liv fått lära mig om ordens betydelse. Man säger inte vad som helst! Så får man inte säga! Ordets betydelse till tröst, som uppmaning till kamp, som gemenskapande. Men också ordets betydelse i konflikt. Ord betyder! Man måste få provprata som Stina Oscarsson har sagt, i den betydelsen att man måste får pröva sin åsikter, kanske ha fel, ges möjlighet att omformulera sig. Men man kan f-an i mig inte säga vad som helst. I viss mån måste man stå för vad man sagt eller ödmjukt ta tillbaka det. Våra ledare, inte minst, måste välja sina ord med omsorg.
 
Att som USA:s nästa president hota sin motståndare med fängelse, att uppvigla sina väljare att skandera att Clinton ska i fängelse, att göra rasistiska uttalanden och att vara så fullkomligt nedlåtande om kvinnor i allmänhet och Hillary Clinton i synnerhet, det anstår inte en ledare i en demokrati. De hyllningar av våld och underförstådda uppviglingar till våld kan absolut ge legitimitet till någon ordlös person som skulle tänkas vilja göra skillnad.
 
Eftersom Donald Trump ansåg att valet var riggat och var beredd att ifrågasätta resultatet och hela det demokratiska etablissemanget så blir det trots allt spännande att se hur han hanterar det. Obekvämt var det dock att höra alla internationella ledares tvång att anpassa sig till den nya situationen, men en del verkade nöjda också. Angela Merkel stack ut med ett statement och ett hyllande av alla människors lika värde oavsett kön, hudfärg, religion eller sexualitet och förutsåg att USA:s president stred för samma sak, innan hon sade sig vara öppen för samarbete. Hon hanterade orden skickligt, ödmjukt och professionellt.
 
Men vad kan hända dessa fyra år? Vilka blir konsekvenserna? Vilka andra populistiska personer får vind i seglen? Alla mina hjärtefrågor känns hotade: Miljön, nedrustning, utbildning, sjukförsäkring, den fria aborträtten, en humanistisk invandringspolitik, strängare vapenlagar, mindre inblandning av religionen i styrelseskicken etc, etc.
 
Jag är som sagt hemma och är sjuk. Jag hade verkligen behövt sitta och äta lunch och dricka kaffe med mina kloka kollegor på Midgårdsskolan och vrida och vända på detta. Jag saknar er! Nu blir det som ytterligare en del av sjukdomsbilden. Även här i bearbetandet av denna chock behövs orden, samtalen mellan vänner och kollegor. Jag går mellan pilerburkar, tekoppar, TV-sändningar och snytpapper och känner ensamhet och vanmakt. Ska jag bli frisk? Ja, antagligen. Men ska egoismen segra? Ska de inbilla USA:s arbetslösa arbetare att lösningen är nya kolgruvor, oljeborrningar i känsliga miljöer och handelsstop? Att hotet kommer från främlingar och inte från vårt sätt att leva och den allt ökande klyftan mellan fattiga och rika? När ska världens rika människor ta ansvar?
 
Nu när jag har fått skriva ner lite ord som jag hoppas få dela med några läsare så känns det lite bättre. Jag ska ta tag i ett litet syprojekt, dricka lite te och tro att just denna tablett är den som ska få mig frisk igen.