#lärarnasfel

 
 
Vi sitter utmattade i vårt arbetsrum. Treornas betyg är påskrivna och många betyg har räddats i sista stund tack vare att vi jagat rätt på elever, ringt och väckt dom och på alla möjliga och omöjliga vis samlat in dokument som kan säkra ett betyg. En del elever är otroligt tacksamma för detta, några mest besvärade, andra missnöjda med betygsgraden. Varje år säger vi BESTÄMT, att vi tar inte emot något efter ett visst datum. men så vet man betydelsen av en gymnasieexamen, det pratas om det hela tiden, hur svårt det är att få jobb, att man får så mycket mindre ersättning, att det tar så lång tid att ta igen. Och så kanske man har haft en elev i tre år, man vill så himla gärna hjälpa, man vill så himla väl, man kan inte vara hård och konsekvent, man är så jäkla blödig... och kanske är det just därför man är lärare, för att man vill ge eleverna en bra chans, en sista chans...
Har man otur så kan föräldrar trycka på och tycka och då gäller det minsann att vara extremt väldokumenterad. (Men det händer också att föräldrar tackar för stöd och engagemang och det betyder så himla mycket. Tack alla ni som förstår det!)
 
Det är en oerhörd press, faktiskt. Men nu när vi sitter och pustar ut så visar Anita mig en Facebooksida som heter #lärarnas fel och där hittar vi allt mellan himmel och jord som vi alla kan skylla på våra lärare, för vi har väl alla haft åtminstone någon som kan ha kränkt oss, missat något vi gjort eller som vi hur som helst kan lägga skulden på. Vi skrattar och vi skrattar ännu mer när vi ser denna filmen, Besök från Skolinspektionen. Skratt föds ofta ur ångest och rädsla också ofta kopplat till igenkänning. Själv läser jag kursutvärderingarna nu och det är också ångest, rädsla och dessvärre en viss igenkänning; det är bara det att eleverna tycker väldigt OLIKA. En del är SUPERIRRITERADE, ja, med versaler, på att det är så stressigt och så kort tid för uppgifterna, andra tycker att det är SÅ DÅLIGT att man förlänger tiden för uppgifterna (något försök att tillämpa elevdemokrati och dialog) och flyttar deadline. Någon skriver tråkiga uppgifter andra skriver, faktiskt "jättespännande kurs". 
 
 
Jag tar på mig skulden, det mesta är mitt fel! Jag lindrar min ångest över detta med lite humor och ber om ursäkt för alla mina fel och brister.
 
 
Treorna klara-nu är det bara ettor och tvåor kvar...
 

Hoppet på väg upp

 
Resultatet av septembers lökfrossa är på gång och piggar upp 


Jag skrev i september ( Hopp nergrävt i jorden) om hur hoppet om en framtid och en vår petades ner i jorden, och det är verkligen härligt att veta att man har en liten skatt som ligger till sig under de mörka månaderna. Nu i maj förväntar man sig både ljus och värme, men detta årets maj måste gå till historien som en av de kallaste och det regnar och regnar. Ikväll har vi varit ute och promenerat och jag har haft tjocka vinterjackan och hatt. Trots att det är den 26 maj så har inte ens häggen slagit ut. Men tulpanerna i rabatterna utanför piggar upp och de är i alla möjliga färger och former.
 
 
Igårkväll var vi också ute i regnet och hittade småvägar och stigar

 
Trots kyla och regn är det en lisa för kropp och själ att vara ute i skogen. Betygen som ska sättas hetsar och stressar och kan ibland ge sömnproblem. Efter lite för lång stund i soffan är det perfekt med promenad och en kopp rött te. 
 
Jag ser fram emot en varm sommar och dessa tapeter ,som kommit med posten, uppsatta i hallen i stugan. Det är Stig Lindbergs Herbarium

Jag håller också på att läsa sista delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik och den får mig att komma i en särskild sinnesstämmning, jag reflekterar över mina inre dialoger, dialogerna med mig själv. Kylan regnet, migrationsdiskussionerna, kopplat till mina egna skamligt enkla tankar kring hur jag är, vilken väska jag ska packa inför greklandsresan och vad vem sa till vem och vad den menade. Det är som att boken om Maj gör den dialogen med högljudd och det är inte alltid så trevligt, jag är inte alltid så trevlig, utan jäkligt banal, där inne i hjärnans skrymslen. Det har såklart ni fattat för länge sen. Så för att inte bli kvar i detta stelfrusna läge så vill jag att hoppet ska haka på tulpanerna i rabatten, uppåt, utåt, att värmen ska komma, att bletygen ska bli rättvist satta och ett efterlängtat sommarlov ska göra den inre dialogen tystare och mer trivsam.
 

Trettio år som förlovade

En inte helt "uptodatebild" både Per och jag har hunnit byta glasögon sedan Klara fotade oss i studion
 

För trettio år sedan bjöd vi in ett gäng kompisar till födelsedagsfest i Slottskogen i Göteborg. Pers kollektivkamrat Bengt hade också fyllt år och det var ljuvlig, doftande försommar. På plats bland picknickkorgar, filtar, vin och gitarrer äskade Per och jag tystnad och tillkännagav vår förlovning. 
- Men hallå, ropar då bengt och Inger, vi har också förlovat oss idag! Så del blev en dubbel fördelsedags- och förlovningsfest. Dagen till ära hade Bengt köpt ut massa färg, för vi skulle göra en gatumålning vilket vi också gjorde. Alla fick penslar och vi ställde färgburkarna i en Y-korsning vid dammen vid Vita bandet, en restaurang i Slottskogen. Vi målade en stor grön krans där Bengt, Inger, per och jag skrev in våra namn och så hann vi med en stor gul sol innan vi fick ta vår utrustning och fly in i skogen i panik för det kom en polispiket. Darrande av spänning gömde vi oss men höll på att skratta ihjäl oss när vi märkte att polisbilens hjul kopierade halva solen nästan ända fram till Vita bandet och vi blev lättade såklart att vi inte blev upptäckta.
 
Färgen visade sig vara av extremt god kvalitet, prima betongfärg, för om man är i Slottskogen idag kan man fortfarande, trettio år senare se spår av vår gatumålning. 
 
Per och jag kanske ska dricka ett glas bubbel ikväll och fira!
 
Eller ska det kanske räcka med kaffe...