Älskad kollegas sista dag på jobbet

 Paul Grahn för några år sedan
 
Denna bild konnoterar nostalgi på det privtata planet eftersom bilden föreställer min kollega sedan 19 år, dessutom är det en gammal bild. På ett allmänt, kollektivt plan konnoterar den samma sak genom sin oskärpa, sitt urblekta ljus och kläderna personen bär. Kan det vara sent 70-tal eller tidigt 80-tal?
 
Paul Grahn arbetar sin sista dag idag den 30 augusti 2013. Vi har arbetat ihop sedan januari 1994!!!
Jag har tilsammans med Paul följt Medieprogrammet och nuvarande Estetik och medieprogrammet sedan start. Han var med och drog i gång det och jag fick haka på när jag fick jobb som medielärare i januari 1994.
Jag var skitnervös, för Paul var liksom en idol för mig, typ lite farlig och ouppnåelig. Men det blev så att vi hamnade i samma rum och blev schemalagda på samma lektioner. Och det blev så att jag satt intill honom och bubblade ur mig massa pedagogiska idéer och tankar, ostrukturerat men entusiastiskt. Efter en stund var all min kreativa röra ordentligt, tydligt och strukturerat sammanställd i ett Worddokument med typsnittet Palatino, ofta kompletterad med en teoretisk fördjupning.
 
Vi har haft tusentals lektioner ihop, diskussioner om planering, pedagogik, uppföljning och betygsättning. Vi har försökt dramatisera mediepedagogiken med hjälp av aktuella och engagerande exempel från tidningar, film, radio, TV och teater. Många är de uttryck och talesätt som inga andra än vi förstår. Repliker från Hassans busringningar i mitten av 90-talet,  och sketcher från Nilecity och Glenn Killing i manegen  dyker ofta upp i våra samtal eftersom vi spelat upp dem tillsammans så många gånger på lektionstid. 
 
Här agerar Paul tobaksbolagsdirektör i samband med en informationskampanj eleverna gjorde för ett par år sedan
 
 Här tillsammans med Miia i samband med vårens estetprojekt Tavlor på en utställning
 
Denna sketch har vi visat ett otal gången i samband med momentet propaganda:
 
 
 
 
Profilteaterns föreställning om kärnfamiljen har vi sett åtminstone fyra gånger tillsammans med elevgrupper och även där har vi repliker som vi kastar emellan oss utan att de andra fattar vad vi surrar om. Man kan kalla det utestängande konversation i och för sig. Men framförallt har vi haft roligt och kanske det ibland har varit inbjudande hoppas jag, för vi brukar dela med oss till våra kollegor också....eller?
 
Denna föreställning var helt underbar utifrån våra ämnen, den har jag skrivit om här Var det Yoko Ono som splittrade Beatles?
 
 Vi har undervisat om reklamens underbara, förföriska och kreativa värld
 

Jag hade tänkt hålla ett avskedstal till Paul för hela skolan som avslutning och det där växte i min fantasi och blev en ohanterlig multimediaföreställning med ljud, rörlig bild och animeringar. Jag hade behövt ett helt teknikerteam för att genomföra det. När jag förstod att det inte var aktuellt med någon stor gemensam avtackning blev det ganska skönt. Jag bloggar lite ostrukturerat istället och hoppas att Paul förstår min sorg, känner min kärlek och kan skapa lite ordning och struktur i mina minnen och vår gemensamma pedagogiska gärning.
 
Lots of shit
 
 One mediateacher has left the building...
 
Varje dag dessa två veckor har det hamnat något nytt på mitt skrivbord, som Paul rensat ut och tänkt att jag ska kunna ha användning för, mest böcker,  artiklar och roliga bilder. Men samlingen i bilden ovan blev obehagligt konkret och symbolisk. Två knappar med texten lärare, en med texten media, en hårddisk med allt samlat material, alla power points och alla PM och en häftapparat med tusen extra häftor att sammanfoga helheten med. PUH!
 
Tack för allt. Tack för en kärlekshistoria! Kärlek till pedagogiken, bildning och kunskap, kombinationen humor och allvar...
Äsch, det får räcka nu!
Jävla sentimentalitet, sa Ulla Skog i en Lorrysketch, kommer du ihåg den?

Kommunikation för förståelse och vidgat perspektiv

Den här affischen utanför Göteborgs Konstmuseum fångade mitt intresse
 

Jag har suttit och sammanställt massa fakta och bildmaterial till olika genomgångar i mina kurser. Affischen ovan tyckte jag var ett spännande exempel att utgå ifrån. Det är ett spännande och ovanligt perspektiv på ämnet våldtäkt. För det första så handlar det inte om att kvinnan/tjejen är ett offer, fokus läggs på mannen. Men mannen/killen framställs inte heller som en brutal förövare utan kanske lite som ett aningslöst offer för okunskap och konventioner. Fast på ett sätt görs det ganska öppet och respektfullt. Om man inte är van att prata om känslor och sexualitet så kan det vara svårt att veta vad som gäller. Om det finns gruppnormer och värderingar som hyllar hora-madonnasynen eller den form av våldtäktsromantisering som tyvärr finns i en del film och nöjesutbud, så kan de sunda handlingsmönstrena komma på skam. Ett nej är alltid ett nej, är kanske inte alltid den tolkning som förmedlas. Naturligtvis BORDE alla ta det för självklart!
 
När man pratar om kommunikationsmodeller så är ju sändaren väsentlig, vem är det och vad har hen för avsikter? Den här verkade anonym så jag tog upp jakten för att spåra källan. Genom att googla på "Fem tips för att undvika våldtäkt" så fann jag massor av bloggar som kommenterat affischen som varit uppsatt på flera andra ställen i Göteborg också. Till slut hamnade jag på Wordpressbloggen Fitt for fight och via den kom jag också till en intervju med upphovsmannen konstnären Max Andersson, läs intervjun här. 
 
Jag blev så glad och kände mig liksom aktuell och som en kommunikationsdetektiv! Sen blev jag besviken när jag insåg hur sent jag upptäckt detta, innlägget med intervjun skrevs i mars...2012!!!
 
Nåväl, intressant exempel på kommunikation är det i vilket fall OCH affischen satt uppe förra helgen, LIX! 
Kommentera gärna hur ni uppfattar budskapet!

Kickstart med foto och serier med våra nya ettor

Jag har njutit av Linas vikariat i VK i sommar. Den här stripen kan jag säkert ha som inledning till något moment om tidningar och tidskrifter längre fram
 

Nu är jag igång med våra nya ettor också. Det verkar vara ett trevligt gäng att arbeta med. Jag har dem i Digitalt skapande tillsammans med Anita B Johansson. Vi har börjat med att gå igenom bildkomposition och bildutsnitt och dess betydelse för berättandet. De ska sedan skissa fram sin person som karaktär och göra en serie om en dag i deras liv. Men Micke Rutberg har också gett dem ett uppdrag inför VIP-galan.
 
 
 
Här är en film om VIP-galan.
 
 
VIP-galan kördes första gången 2008. Vi samarbetade redan då med dem, då våra elever fick träffa bland annat eldsjälen Magdalena Sundqvist, som är verksamhetsansvarig för Öppen Gemenskap. Då fick våra dåvarande ettor ta fram marknadsföringsmaterial för hela galan.
Projektledare för VIP-galan är Kristina Högdahl.
 
Här står Micke och instruerar eleverna. De verkar vara på hugget och försvinner raskt i grupper om tre, för att i bild illustrera hur en bra kompis är. Sedan kommer de in och Micke hjälper dem att ladda ner och döpa filerna. Redan efter ett par veckor in i utbildningen kommer alla våra ettor att vara delaktiga i en fotoutställning. Inte dåligt!
 

När bilderna var på plats på hårddisken för vidare transport till Original, så fick eleverna fortsätta att skissa på sina seriekaraktärer och ett synopsis för en serie med temat En dag i mitt liv.
 
Magdalena Sundqvist på Öppen Gemenskap är för resten en mästare på socialt entreprenörskap, som jag har skrivit om i det här inlägget: Socialt entreprenörskap med Ashoka och reach for change.
 
Nu är vi igång med alla kurser. Det ska nog gå bra, men herreligen så mycket tid det går åt till planering!