Konstens läkande kraft kontra bokstress

Vallmo och röda kvällsmoln, olja på duk, Emil Nolde 1943
 
Det här är ett av de allra vackraste konstverken jag vet - och jag hade en bild av det påklistrad och inplastad på min lilla röda fickalmanacka året 1974, det år jag fyllde femton år. Då likväl som idag ger den här bilden mig kraft, som ett läkande balsam som fyller i mentala skrovligheter och ofullbordade tankar och prestationer. Jag brottas nu med alltför storslagna planer på undervisningsmaterial och genomgångar och böcker och tidningar som borde läsas för att jag ska leva upp till min bild av mig själv som en bra och påläst lärare. Stressen över alla tekniska plattformar är fortfarande påfrestande men jag försöker intala mig själv; att tids nog, det får lösa sig så småningom, kanske...eller så väntar vi tills det hela gått över.
 
Jeanette Winterson skriver i sin bok Konst - Essäer om extas och skamlöshet (Kabusa Böcker 2014) just om konstens läkande kraft. Eftersom jag måste lämna tillbaka den till biblioteket så vill jag lyfta fram en del av hennes text:
 
"Konstens läkande kraft är ingen retorisk fantasi. I min kamp för att behålla språket blev språket min hälsa och min styrka. Det är det fortfarande, och jag vet ingen smärta som inte konsten kan lindra. För en del är det musik, för en del är det tavlor, för mig är det främst poesin, antingen den finns i dikter eller prosa, som skär igenom missljud och skada, öppnar såret för att rengöra det och sedan sakta lära det att läka sig självt. Sår behöver lära sig att läka sig själva."
 
Och hon fortsätter:
 
"Psyket och själen har inte samma instinkt som den skadade kroppen. Läkningen sätts inte automatiskt igång och faran undviks vanligen inte. Eftersom vi utsätter oss själva för skada förefaller det logiskt att vi utsätter oss själva för läkning. Konsten har fler uppgifter än någonsin förut, men den kan utföra dem. Fast i ett självdestruktivt samhälle som vårt är det inte förvånande att konsten ringaktas som läkande kraft."
 
Detta blir också en självklar koppling till Norrlandsoperans utrop Vi tar pengar från vården. Det är inte mindre konst och kultur vi behöver. För att läka våra själsliga sår är konsten livssviktig och konstnärerna lika viktiga som sjuksköterskor och läkare. Konsten ringaktas som läkande kraft och många människor behöver hjälp att få tillgång till denna källa till läkning.
 
Trevlig helg!
 
Bilden på konstverket ovan hämtade jag från en blogg som heter Inred hemma, nyheter, trender och inspiration. Den verkar innehålla mycket intressant men jag kunde inte se vem det är som skriver.
 

Gör Norrlandsoperan en "Expressen"?

 
Den här lilla annonsen fanns i fredags i VK:s tidning på sidan tre
 
Ooooops, tänkte jag, spännande, är det en "Expressen"? Jag tänker då på Expressens artikelserie Svart på vitt, som i september 1993 lanserades med svartvita löpsedlar med rubriken satt i krigsversaler "KÖR UT DEM!"Tidningen ville diskutera svenska folkets inställning i flyktingfrågan på djupet utan att hymla med den dubbelmoral som finns. Artikelserien annonserades bland annat ut i Stockholms tunnelbanor med annonser där en ensam kvinna sitter vid en sjö med utsikt och säger "Jag har inget emot invandrare, men vi har inte plats." reklambyrån Rönnberg McCann stod för kampanjen. (Någon som har den bilden, jag vill se den?)
Så här står det på Wikipedia:
" I en tillhörande text skriver Expressens chefredaktör Erik Månsson "Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte. Svenska folket har en bestämd åsikt om invandringen och flyktingpolitiken. Makthavarna har en helt motsatt åsikt. Det går inte ihop. Det är en opinionsbomb på väg att brisera. Därför berättar vi, med start idag. Precis som det är. Svart på vitt. Innan det smäller."
Det blev ett himla rabalder och chefredaktören Erik Månsson blev avskedad. Han ville ifrågasätta och visa hur läget såg ut svart på vitt, men många tog illa vid sig och den goda intentionen försvann.
 
 
 
 Det är klart att detta inte är något trevligt budskap för invandrare, flyktingar, deras anhöriga och engagerade människor. Man måste räkna med att en del bara ser en del av en kampanj.
 
Norrlandsoperans annons väckte mer intresse och en nyfikenhet på hur de skulle följa upp det, för det förstod jag (jag är ju en jättesmart mediekommunikationslärare med flera år på nacken) ju att de skulle göra. Och dagen därpå:
 
 
Ja, dagen därpå, en annons som lyfter de myter som florerar och tar död på dem. Heja, heja, heja tyckte jag då. Ytterligare en tidningsutgivningsdag senare kommer en debattartikel författad av Kjell Englund, vd och konstnärlig ledare för Norrlandsoperan, som förklarar och fördjupar kring de fördomar och förutfattade meningar som man vill göra upp med. På Norrlandsoperans hemsida kan man också följa debatten. Här en länk till artikeln: Norrlandsoperan tar inte pengar från vården. Och här en länk till Norrlandsoperan.
 
Det kan vara riskabelt och det kan späda på fördomarna men jag tycker att det är modigt och spännande om man lyckas förja upp ett provokativt budskap med en seriös debatt. Sara Meidell har skrivit en krönika i samma tidning där hon diskuterar operan och påtalar vilket underläge konstformen opera befinner sig i idag, försvarad av få, belackad av många. Läs hennes krönika här: Störande vrångbilder kring operan. 
 
Jag hoppas verkligen att NO! ska lyckas vända fördomar och myter och att beslutsfattare och befolkning i Umeå ser det stora kulturella kapital som finns och är värt att bevara och utveckla genom att ha en Operascen i Norrland.
 
Det kan gå fel med modig kommunikation. När Folkhälsoinstitutet på 90-talet skulle göra en kampanj mot hasch så ville man retoriskt visa att man förstod dem som var liberala, först visa förståelse för målgruppen...lyfta fram en myt...
 
 
 
Sedan avslöja myten med fakta och ett skrämmande foto...
 
 
 
Men kampanjen fick dras in, det visade sig att de man vände sig till bara tog till sig det första och dessutom kunde hävda att -"Nu erkänner till och med en statlig myndighet att det jag redan vet, är sant".
Detta hände 1994 och denna kampanj hette också Svart på vitt. 
 
Är det någon som har mer information eller fler exempel så kommentera gärna och skicka tips och länkar.

Fredagsrast med Stenmark

Från Jan Stenmark In och ut genom dörrar och fönster, Ordfront Galago 1998
 
Det regnar fortfarande grått, blött och hårt utanför mitt fönster. Mina skrivbord är lika kaosartade som förut och tekniken för att klara mitt arbete kräver, kväver och kränker mig och min självkänsla. MEN det är fredag OCH man får tänka att man gör så gott man kan, och att man duger. Och det är viktigt att fylla på med lust och glädje även när listan på saker som ska göras är så lång att den slingrar sig som en stryporm runt hela tillvaron. Som tur är har jag AnitaBJohansson i samma arbetsrum som jag som piggar upp mig med att vi ska lära oss Snapchat. Och tack vare mitt skrivbordstädande hittade jag en bortglömd Stenmarksbok med den roliga bilden ovan. Ha, ha, vi som undervisar om bildkomposition, vinklar, perspektiv och möjligheter och hinder för kommunikation.
 
Denna fredag stirrar jag göralistan i vitögat och "fuckyouar" skrivbordsröran och ska  bege mig till en föreläsning och ett event som heter  A-märkt film fest på Sliperiet, det är i samband med något som heter See her now och bland annat verkar för att uppmärksamma A-märkta filmer; de som klarar Bechdeltestet, som nu mera har 30 år på nacken, (jag har skrivit om det Här: Anita Sarkeesian och Genusfotografen ) mer om det senare, efter det ska jag på afterwork på Bildmuseet där vi som är lärare i bild, samhällskunskap, med mera får en visning av den aktuella utställningen och kan diskutera hur vi kan jobba med den i våra ämnen.
 
Och jag vet att man ska undvika att skriva och hela tiden OCH att dessutom inleda meningar med det men och, och, och, jag skiter väl i det!