Bot mot nedstämdhet och oro

 

Vi åker ut till stugan på påskafton för att vara där lite drygt ett dygn. Med oss har vi mer än en familj lyckas få med sig för ett ovisst antal dagar på flykt och med okänt mål med eventuell trygghet. Vi har med två dunkar vatten, ombyte av kläder, välfyllda necessärer och mat och dryck för ett ordentligt påskfirande. Dit vi kommer finns det ved och elektisk värme i elementen. Vi har det bra. Sonen kommer ut och bastar, grillar, äter både middag och frukost med oss. På en promenad i grannskapet träffar vi Lage som säger:

Ja så fint att se dig Cecilia, du är alltid glad!

 

Och så är det ju, för det mesta. Jag har fötts med ett glatt humör, mitt glas är mer halvfyllt än halvtomt. Mycket är det som får mig att må bra och le men den här dagen känner jag ett orosmoln närma sig. Kan det ha börjat med Aftonbladet som jag köpte, som skrev att:  Din nagelsvamp kan mycket väl vara cancer!!! Hopplösheten över kriget som inte verkar sluta. Eller var det längtan efter barnbarnen i Göteborg och insikten att det dröjer länge innan vi ses? Eller var det mötet med den äldre kvinnan med pappersskrynklig hud, som var jag- i hisspegeln? Jag har också en oro för min svägerska som har cancer, numera förhoppningsvis bortopererad men man väntar på provsvar från andra delar också. Den där jävla cancern och döden som lurar överallt.

 

Det är faktiskt också ganska precis ett år sedan jag själv var på akuten och trodde att slutet var nära. Kroppen kanske gått in i en repris.

 

Annandag påsk ger jag mig ut för en löprunda. Jag börjar med att gå. Känner mig irriterad på jag vet inte vad - men exempelvis; varför kommer jag inte igång med att teckna, att måla verkar jag inte ha begåvning för. Möter en ung mamma och en barnvagn och tänker- döttrarna kommer nog aldrig att flytta hem. Åså kriget. Jag ser skyltar vid de fina villorna ; Här bor familjen den och den och allas namn. Blir nostalgisk och tänker att då var det som bäst; när alla bodde hemma och vi hade en stolt brevlåda för hela familjen, hemsnickrad och målad av mig. Jag ser en sprillans merca utanför en av villorna på Skogsbrynet- så jävla onödigt rika en del är, så sjukt orättvist allt är, de som tjänar pengar är larm- och stängselfirmor. Så helvetiskt mycket grus och snö det är kvar, ska det aldrig bli vår? Hur känns nagelsvampen på mina två stortånaglar...eller är det kanske inte svamp!

 

Så börjar jag så sakteliga löpa, solen värmer, benen är lätta och flåset fungerar. Hmm, kanske jag kan öka på och löpa 25 minuter i sträck denna gång, och JA det kan jag. Hur det nu är så verkar jag springa ut ur det där tyngande molnet. Döttrarna har det bra i Göteborg, sonen klarar sig fint. Huvudsaken de mår bra. Och vi har stor frihet och ett bekvämt lägenhetsliv. I fickan har jag en kod till en instabox på COOP här intill. Jag hämtar ut ett paket som innehåller en röd, fin Bergan-anorak. Fungerar motion och shopping så är det kanske ingen allvarlig åkomma jag lider av.