Kii buy by by

Ett par fantastiska mockaboots från Acne Studio och ett vackert halsband blev min sista shopping från älskade Kii.
 
Butiken Kii startades 2000 av Frida Stighäll och Filippa Rådin, den låg då på Storgatan i Spegelns gamla lokaler där nu Hemmakväll huserar.  Där köpte jag outfitten jag skulle ha när jag var konferencier för Vuxna rösters konsert på Norrlandsoperan. Den fantastiska, svarta. veckade, blanka kjolen har jag fortfarande kvar. Sedan har de funnits på Kungsgatan i det fina gamla trähuset. Butiken har fått många fina priser och de har arrangerat spännande visningar och klubbkvällar. Det var också dit man tog sina gäster från andra städer för att erbjuda en unik upplevelse med både lite dyrare exklusiva märken och billigare men designmässigt roliga och uppdaterade och för den kunniga, engagerade personalen.
 
Näthandel, köpcentra och ett rörigt centrum, präglat av ombyggnationer och avstängda gator, kan vara delar av förklaringen till att de nu har gått i konkurs. Tråkigt, mycket tråkigt. Vi har helt enkelt handlat för lite. Men det är så trist när det bara finns kedjor, samma koncept i alla städer.
 
Som en gravplundrare kände jag mig när jag lätt dräglande klev in i konkursboet för att fynda på 70 procentsrabatt. Och det sista köpet blev det som är på bilden här ovan och det som har varit  grunden för min outfit idag. Till det ett par enkla tajta jeans och en enkel svart tröja.
 
Tack Kii för allt! Hoppas att ni så småningom gör något nytt kul och spännande som man kan ta med sina gäster till och så att man kan få visa bättre köpmoral. Agera globalt! Handla lokalt!
 
 
Trevlig helg 
 
Läs mer om Kii här.
 
Här har jag skrivit om Kii tidigare: Luvluddet på- Vardagslyx Köpta drömmar om ett annat liv

Råd och rön kom och hjälp mig!

 
Lurad blir lögnare?
 
 
..eller Sverker Olofsson från Plus eller mamma!
Jag känner mig dålig. Dålig lärare, dålig person, lat och tråkig, gammal och helt jäkla fett oteknisk. Fattar INGET när eleverna ska ha hjälp med tekniken. Orkar inte städa eller få ordning hemma men blir less på mig själv när jag hängt i soffan typ tre timmar framför Eurovision.
 
Det är maj och det är svinkallt. Det är betygstider och man undrar om man skulle kunna få jobb på systembolaget och kanske få vara med och få pris som bästa butik i Sverige. Kanske köpa ett litet hotell i Umeå och bli en perfekt frukostvärdinna. Apatiskt stirrar jag över mitt skrivbord på jobbet och funderar över vad jag ska prioritera samtidigt som jag glömmer sånt som är inbokat.
 
Då ringer Adam Salam, när jag liksom är helt utan motståndskraft. Jag kommer inte ens ihåg vilket företag han ringde ifrån... men han sålde mobiltelefoner. Och jag hann inte säga NEJ, hann inte lägga på, hann inte säga att jag absolut inte tar emot dylika samtal under arbetstid. Nej, han fick min tid och han fick mig på kroken nåt så jäkulskt. Jag följde med hela vägen igenom inspelningen av godkännandet av avtal och affär. Jag fick in några lama protester då jag knackat fram vad 479 kr i månaden gånger 24 faktiskt blir för, en jämförelse med butikspris!!! Då fick han jobba lite innan jag var på banan igen. Extrapaket hit och extrapaket dit. Men jag känner mig dum i huvet nåt jävulskt. Vad har jag gått med på? Hur hänger allt ihop? Varför är det så krångligt?
 
Lättare då blir att svara på frågan om vilken färg? Helt bortglömt är gigabites och andra svåra siffror som jag ändå inte förstår.
 
Om jag har förstått allt rätt så kommer jag  i alla fall att få en Iphone 6 s i guld med extra bilpaket, hörlurar, nån megaskyddsfilm och skyddsfodral. Jag kommer at bli 434 kr fattigare varje månad om jag ser till att ta det på autogiro men vet inte vad som händer när abonnemanget tar slut för detta är utan abbonemang...
 
Måste kanske ringa Adam i alla fall för att få veta om de dära GB:sarna.
 
 
En timme senare.
 
Jag har LJUGIT för Adam! Förlåt! han var verkligen superduperduktig och trevlig, pratade omkull MammaMedia. Jag ringde. Hans angivna direktnummer fungerade perfekt, skapar förtroende. Han skulle ringa mig för han var på lunch. Under väntetiden hinner jag också luncha och prata med IT-kunniga kollegor och de låter mig förstå att det inte var ett så bra avtal utifrån mina förutsättningar och behov. Adam ringer mig och då ska jag fråga vilket företag han ringer ifrån, för telias räkning (vetef... hur det funkar). Mitech heter det. Men då har fan flugit i mig för jag orkar inte berätta allt och lämna blottor och sprickor för honom att ta sig in emellan. Jag LJUGER (han förstår det) (förlåt igen och i allafall). Jag säger att jag precis pratat med min chef och att vi kommer antagligen att få mobiltelefoner i tjänsten i höst...åtminstone vi medielärare!!! 
 
Kontraktet annuleras. PUH!!!Jag hittar inget företag som heter Mitech. Trevlig helg! Ska prata med chefen nästa vecka.
 

Ut ur garderoben och gör upp med ångesten

Min fina, fina, fina men alldeles för trånga drömjacka säljs nu 
 
När jag gick på högstadiet, Tegs centralskolan i Umeå, så hade jag några få kompisar som fick dyra Fjällrävenjackor, både den klassiska kanvasjackan och den mycket exklusiva dunjackan Expedition. Jag var avundsjuk! Jag var också avundsjuk på samma kompisar som hade Marimekkotröjor och Hollywoodjeans. Min mamma är utbildad hushållslärare och var redan då mycket kritisk till upphaussade varumärken, tillfälliga moden och att betala onödigt mycket för en logotyp. I någon sorts omedveten protest har jag blivit märkeskåt men också medveten om god design och god kvalitets värde, jag älskar det.
 
Har ni känt att något val har gett er ångest, att man hamnar i en tankegrop som inte går att ta sig upp ur, hur man än vänder sig så möter man sitt felaktiga val och man tar situationen om och om  och önskar att man kunde spola tillbaka och göra rätt. Det är en himla tur att detta inte har med liv och lem att göra, typ att valet handlar om att sätta in handen i en bandsåg eller att man valt att lägga in backen och kört över sitt barn.
 
För ungefär två år sedan bestämde jag mig för att köpa mina drömmars jacka, en Fjällräven Expedition, den fanns dessutom i min favoritfärg GRÖN, så jäkla snygg, en jacka att bo i. Jag var på Utebutiken typ tusen gånger, provade och provade. Personalen sa: Small, ska du ha. Men jag är ju stor och måste ha en större, tyckte jag. Jag övertalades och köpte en S. Gick hem med min dyrgrip i påsen, det regnade och jackan var helt överflödig den första veckan. När jag sen tog på mig den för premiärpromenaden och skulle gosa in mig i kapuschongen kändes det som att hela jackan hakades upp och lyftes ett pas centimenter, jag har ju en osannolikt lång hals. Så jag tog tillbaka jackan till butiken och skulle visa hur tokigt det var, men när jag var där verkade kapuschongen helt tillräckligt stor och jag blev än en gång övertygad om att det var S som gällde. Jag hade svårt att sova ett par nätter, det var något som gnagde, mitt val kändes inte rätt. Jag var helt fixerad och tittade på människor på stan med samma typ av jacka, de såg utt att kunna bo i sina. Min stramade inte bara i huvan utan var också lite svår att stänga eftersom mina höfter är lite mer än S. Jag började känna att detta drömköp hade börjat få lite för stora proportioner och tog tillbaka jackan till butiken. Där och då hade jag kunnat byta till en större eller helt enkelt lämna tillbaka den och få pengarna tillbaka, men icket! En ny personal fick se mig prova jackan och ännu en som övertygade mig om att jag inte skulle kunna ha något annat än en Small. När jag kom hem den gången tog jag fram en röd märkpenna och präntade snyggt Cecilia Holm 070-6862127 på Fjällrävenmärket inne i jackan.
 
Sedan har jag inför ett par promenader nonchalant och självsäkert slängt på mig min eftertraktade dyrgrip, men det har hakat upp sig redan vid själva stängandet och än värre om jag försökt ta på mig kapuschongen, då har jag känt mig som en galge eller som en flaggstång. Varje gång jag sett jackan har jag fått ångest och detsamma när jag ser Utebutikens logga eller andra med sina jackor som de liksom verkar kunna bo i. Nu ska jag försöka göra slut på detta. Jackan är till salu både via Blocket och Facebook, det blir en dyrköpt erfarenhet om jag nu överhuvudtaget lyckas bli av med den, sen får vi väl hoppas att det kommer lite snö och lyla så att någon känner behov av drömjackan.
 
För er som fått nog av detta veliga dravel, när december 2015 har lite större och viktigare frågor att diskutera, ni kan sluta läsa här.
Ni andra kan fortsätta och vara med när skämsskruvarna dras åt ytterligare. Häromdagen, i samband med det stora beslutet att försöka sälja jackan, så bestämde jag mig för att besöka Utebutiken för att kolla upp prisläget på jackan idag. Jag blev skitnödig bara av tanken och värre blev det ju närmare butiken jag kom. Väl där stod jag lite tomt och stirrade, kollade priserna och hoppades kanske att tidsmaskinen skulle fånga in mig och ta mig till tidpunkten innan köpet. En ung stilig man stod i kassan och frågade om jag behövde hjälp, jag berättade min dramatiska historia, han bara tittade lite skeptiskt på mig, jämförde med sig själv och sa: -Jag är ju inte liten precis och jag har SMALL, konstigt!
 
Min man kom förvånat hem igår och hade sett min uppdatering på Facebook, han sa: -Det där med jackan hade jag ingen aning om! Nej, svarade jag, viss ångest och vissa blottor vill man helst ha för sig själv, och han har nog sovit gott de nätter när jag sprungit upp i nattlinnet, tagit på mig jackan och glott på mig själv som ett spöke i hallspegeln, ett spöke i en för liten jacka som åker upp fem centimeter när huvan dras på.
 
Man kan ju tänka att man som personal kan fråga hur det känns och till exempel säga: -det är ju du som ska ha den, du måste känna in att det känns rätt. Andra personer, ja alltså de som nu går omkring i sina jackor att bo i, de har litat på sin känsla och gått på den. Åh, så skönt det vore att vara sån. Nu NOG!