Kulturbad i Amsterdam


Fin samling van Gogh från shoppen

Museerna ska man ta på förmiddagarna när ben och fötter är pigga.

Konsten drar masspublik, här köar bi trots förköpta biljetter. Tänk om van Gogh såg det här; köerna, museibyggnaden, shoppen och alla berörda människor!









Gårdagkvällen avslutades på erotiskt museum, men det var inte så berörande, New Yorks och Prags var mycket bättre😀

Fortbildning



Jag har jobbat hårt och mycket denna höst, hittills, ändå ligger jag efter med bedömning och återkoppling. Men idag är jag i alla fall färdig med en webbkurs i bedömning och betyg som är gjord av Karlstads universitet på uppdrag av Skolverket. Jag loggade in i februari och är klar nu! Så mycket annat har kommit emellan och man behöver sitta i längre pass. Det har jag gjort nu ett par helgdagar och studiedagar. 

Kursen har varit skitbra, tydlig, varierad och inte minst snygg och estetiskt tilltalande. Nu har jag en slutuppgift kvar, som verkar enkel men motiverad. Den tar jag och gör sen, för mu är vi på väg till Amsterdam, min man och jag.






Kan vi vara överens?

Paul Hansens bilder i söndagens DN tar ställning för medmänsklighet

Dessa dagar i slutet av oktober då sommarkläderna definitivt plockas bort och yllebyxor, varmare strumpor, sjalar, mössor och vantar kommer fram ur förråd och lådor, undan för undan, då badar jag i P1.s, Dagens Nyheters och tv-nyheternas flöde av berättelser om läget för dem som flyr från krig, död, våld och terror, och under denna flykt  maximeras ofta fasorna. Att sitta vid en gränsstation utan mat och vatten i tre dygn med dina tre barn efter en färd över Medelhavet då din femåriga dotter ramlade överbord men slumvis blivit upplockad av någon. Din man finns i ett land långt bort i norr och du vet inte hur och om du ska lyckas ta dig dit. Dina egna släktingar, för svaga, eller rädda för att orka fly, har du kvar i spillrorna av ditt hemland.
 
När du når landet Sverige, det land du hört talas om är en dröm om frihet, är det någon som försöker bränna ner den skola eller nedlagda vårdcentral där du fått plats bland hundratalet andra på flykt.
 
Vem är denna någon, denna person som säkert sover i en säng med täcke, kudde och värme i rummet och säkert möjlighet till att få mat i magen? Jag lyssnar på P1 på en imam från USA som berättar om en stor undersökning som gjorts av vilka som ansluter till IS och de som står för skolskjutningar; de har samma personlighetsbeskrivning, unga män som är deprimerade, som inte känner sig delaktiga i samhället, känner utanförskap och drar sig undan. De som känner sig föraktade och möter det med ett starkare förakt och så småningom en desperat längtan efter handling. Hur ska vi som ett gott samhälle se dessa, låta dem göra sig hörda på ett mer humant sätt? I Dagens Nyheter läser jag flera texter om ordets makt och jag tolkar det som att dessa förvirrade, utanför stående, unga män, tar till sig de mer välpolerade personernas, innanför samhället omslutna individers ord; om massinvandring, förändrad flyktingpolitik, tillfälliga uppehållstillstånd, ansträngd ekonomi, gränser, som bränsle för sin egen ilska och frustration. De finner en mening; att vara den som gör något! Som muslim kan du få martyrstatus i de extremistiska grupperna och då får du din belöning genom en direktbiljett till paradiset. Som högerextrem får du ryggdunk och kredd i livet här och nu i den filterbubbla du befinner dig i genom de sociala medier du befolkar, om du inte själv stryker med, då får eftermälet gälla som belöning även där. De högerextrema i Sverigedemokraterna och kanske främst Svenskarnas parti och den Svenska motståndsrörelsen hyllar våld och också de som utövar det; de blir älskade av en liten inre krets men föraktade av oss andra.
 
Hjalmar Söderberg från Doktor Glas, 1905, än en gång
 

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt til vad pris som helst."

 
Vi är alla ansvariga för vilka ord vi förmedlar vidare. Och vi är väl ändå alla överens om alla människors lika värde? 193 länder i världen är medlemmar i FN, därutöver vet jag inte hur många länder det finns, två till eller hundra om man räknar in öar och delar av länder. Vi kan väl också vara överens om att vi inte på något sätt förtjänar att födas på en speciell plats eller i en speciell familj, det är livets lotteri om vi föds i ett flyktingläger där sand och storm som tar sig in i tältet, är det första du möter, eller om du föds på ett välskött sjukhus i Sverige.
 
Vi kan väl vara överens om att vi i ord och handling ska vara medmänniskor?!
 
 

En av Paul Hansens bilder i söndagens DN