Kulturbad i Amsterdam


Fin samling van Gogh från shoppen

Museerna ska man ta på förmiddagarna när ben och fötter är pigga.

Konsten drar masspublik, här köar bi trots förköpta biljetter. Tänk om van Gogh såg det här; köerna, museibyggnaden, shoppen och alla berörda människor!









Gårdagkvällen avslutades på erotiskt museum, men det var inte så berörande, New Yorks och Prags var mycket bättre😀

Fortbildning



Jag har jobbat hårt och mycket denna höst, hittills, ändå ligger jag efter med bedömning och återkoppling. Men idag är jag i alla fall färdig med en webbkurs i bedömning och betyg som är gjord av Karlstads universitet på uppdrag av Skolverket. Jag loggade in i februari och är klar nu! Så mycket annat har kommit emellan och man behöver sitta i längre pass. Det har jag gjort nu ett par helgdagar och studiedagar. 

Kursen har varit skitbra, tydlig, varierad och inte minst snygg och estetiskt tilltalande. Nu har jag en slutuppgift kvar, som verkar enkel men motiverad. Den tar jag och gör sen, för mu är vi på väg till Amsterdam, min man och jag.






Kan vi vara överens?

Paul Hansens bilder i söndagens DN tar ställning för medmänsklighet

Dessa dagar i slutet av oktober då sommarkläderna definitivt plockas bort och yllebyxor, varmare strumpor, sjalar, mössor och vantar kommer fram ur förråd och lådor, undan för undan, då badar jag i P1.s, Dagens Nyheters och tv-nyheternas flöde av berättelser om läget för dem som flyr från krig, död, våld och terror, och under denna flykt  maximeras ofta fasorna. Att sitta vid en gränsstation utan mat och vatten i tre dygn med dina tre barn efter en färd över Medelhavet då din femåriga dotter ramlade överbord men slumvis blivit upplockad av någon. Din man finns i ett land långt bort i norr och du vet inte hur och om du ska lyckas ta dig dit. Dina egna släktingar, för svaga, eller rädda för att orka fly, har du kvar i spillrorna av ditt hemland.
 
När du når landet Sverige, det land du hört talas om är en dröm om frihet, är det någon som försöker bränna ner den skola eller nedlagda vårdcentral där du fått plats bland hundratalet andra på flykt.
 
Vem är denna någon, denna person som säkert sover i en säng med täcke, kudde och värme i rummet och säkert möjlighet till att få mat i magen? Jag lyssnar på P1 på en imam från USA som berättar om en stor undersökning som gjorts av vilka som ansluter till IS och de som står för skolskjutningar; de har samma personlighetsbeskrivning, unga män som är deprimerade, som inte känner sig delaktiga i samhället, känner utanförskap och drar sig undan. De som känner sig föraktade och möter det med ett starkare förakt och så småningom en desperat längtan efter handling. Hur ska vi som ett gott samhälle se dessa, låta dem göra sig hörda på ett mer humant sätt? I Dagens Nyheter läser jag flera texter om ordets makt och jag tolkar det som att dessa förvirrade, utanför stående, unga män, tar till sig de mer välpolerade personernas, innanför samhället omslutna individers ord; om massinvandring, förändrad flyktingpolitik, tillfälliga uppehållstillstånd, ansträngd ekonomi, gränser, som bränsle för sin egen ilska och frustration. De finner en mening; att vara den som gör något! Som muslim kan du få martyrstatus i de extremistiska grupperna och då får du din belöning genom en direktbiljett till paradiset. Som högerextrem får du ryggdunk och kredd i livet här och nu i den filterbubbla du befinner dig i genom de sociala medier du befolkar, om du inte själv stryker med, då får eftermälet gälla som belöning även där. De högerextrema i Sverigedemokraterna och kanske främst Svenskarnas parti och den Svenska motståndsrörelsen hyllar våld och också de som utövar det; de blir älskade av en liten inre krets men föraktade av oss andra.
 
Hjalmar Söderberg från Doktor Glas, 1905, än en gång
 

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt til vad pris som helst."

 
Vi är alla ansvariga för vilka ord vi förmedlar vidare. Och vi är väl ändå alla överens om alla människors lika värde? 193 länder i världen är medlemmar i FN, därutöver vet jag inte hur många länder det finns, två till eller hundra om man räknar in öar och delar av länder. Vi kan väl också vara överens om att vi inte på något sätt förtjänar att födas på en speciell plats eller i en speciell familj, det är livets lotteri om vi föds i ett flyktingläger där sand och storm som tar sig in i tältet, är det första du möter, eller om du föds på ett välskött sjukhus i Sverige.
 
Vi kan väl vara överens om att vi i ord och handling ska vara medmänniskor?!
 
 

En av Paul Hansens bilder i söndagens DN

Hellre pattarna i taket än i kläm

 
 
 
Liljekullar, meloner, svalor som häckar, mjölkbarer, hundvalpar...jag försöker desperat komma på andra uttryck för mina bröst, varav det ena just nu ligger fastklämt i en mammografiröntgen som fortsätter att pressa på...brmmmwfsdrrrr...och trots att det bröst jag INTE vågar titta på är tunnare än den tunnaste pannkakan som någonsin legat och fräst i svärmors stekpanna, så fortsätter apparaten att pressa. -Herregud, vill jag skrika, men gör det inte, -tänk om automatiken inte fungerar? För visst går det väl på någon sorts automatik? Det kan väl inte fortsätta pressa tills det blir en minusyta, och bröstet bara "POFF" spricker! Det kan väl inte vara så att kvinnan bakom strålskyddsväggen är den som trycker på stopp, när hon tror att det ska stoppas? Hon kan ju missa, få en stroke eller nåt. Jag vill fråga, jag är ju så talträngd i vanliga fall, men jag gör det inte, jag sväljer och svettas apsvett. Tänk om brandlarmet går när min högra, jäkla patte ligger platt och förnedrad i detta rosadesignade våffeljärn!
 
Svettig och ångestfylld lyfter jag ändå stoiskt blicken, jag vågar INTE titta ner...på "det", jag gjorde det en gång och det tog tid att bli sig själv igen. Mitt högra bröst är dessutom så himla knöligt, jag har fått det genomsökt ett flertal gånger och blivit lite lugnad med att det är mjölkkörtlar och inte behöver vara nåt farligt. men det är ju såklart en del av paniken vid en mammografi, att man faktiskt ska få besked med posten, att det framkommit cellförändringar och knölar som kan misstänkas vara cancer. PUH! Det är många som drabbas och naturligtvis är det en förmån att få undersökas, för att det ska upptäckas i tid om det är något.
 
När jag cyklar tillbaka till jobbet efter undersökningen och tänker på det där med automatiken, om den inte skulle fungera, och bara fortsätta, så släpper jag bägge händerna från styret och korsar armarna över brösten. Jag som inte längre kan cykla utan händer på styret! HAH! Jag låtsas stirra döden i vitögat! tills jag nästan cyklar över ett par tonårskillar, och greppar både styre och fattning.
 
Nästa kväll njuter jag av Bianca och Tiffany Kronlöfs cabaret Slå pattarna i taket på Vävenscenen, som är fullsatt, två kvällar i rad. En galet befriande show som lyfter fram kroppslig vånda och hyllar kroppen och feminismen och jämställdheten. 

Böcker i oktober

Två aktuella
 
I bokcirkeln har vi precis läst och diskuterat den, enligt mig, lilla pärlan Förtvivlade människor av Paula Fox, en roman som kom ut 1970 av en författare som glömts bort, men lyfts fram igen såsom en av de stora skildrarna av den amerikanska medelklassen. Det är en berättelse om ett medelålder par, utan barn som bor i Brooklyn, där ett kattbett bllir en metafor för det förändrade samhället som tränger sig på. Om medelklassens hotade idyll, människor som pratar förbi varandra och inte vet hur man ska leva, nervigt och otroligt välformulerat. När (spoilervarning kanske...) kvinnan äntligen kommer iväg till det allmänna sjukhuset för att få hjälp med sitt kattbett, som varat, värkt och vittnat om andra brister, så beskriver Fox tiden i väntrummet så här: 
 
"...Det luktade från jordnötsskalen och karamellpapperen som låg och skräpade överallt på golvet, det luktade trycksvärta och gamla tidningar, torrt och kväljande och med svag anstrykning av pissoar, det luktade svett från armhålor och skrev och ryggar och ansikten, svett som trängde sig fram och torkade i den livlösa luften, det luktade kläder - tvättmedel som hade satt sig i tyget slog vämjeligt ut i den varma sötaktiga luften och stack som taggar i näsborrarna - alla människokropparnas utsöndringar, en djurisk bouquet som flödade ut och torkade in och lämnade etfer sig en säregen och outplånlig stank av förtvivlan i rummet, som om kemiska ämnen förvandlades till ande i ett slags transsubstantiation."
 
Paula Fox är född 1923 och verkar vara i livet fortfarande. Jag ska försöka hitta fler titlar i alla fall. Läs recension i DN här
 
För övrigt läser jag lite i guideboken om Amsterdam och blir som vanligt IRRITERAD, varför skriver dom inte något om VART och HUR man kan BADA??? Sida upp och sida ner om hur man kan bo. Jag har hittills aldrig rest någonstans utan att ha boende bokat (utom på den tiden jag tågluffade eller då man tar in någonstans på vägen), och det gör vi oftast genom booking,com. Nej, jag får kanske förverkliga mitt drömjobb om att skriva reseguider för badälskare. Nåt jäkla badhus måste de väl ha i Amsterdam, eller nåt ställe att bada utomhus om man kommer under en varmare period.
 
Nu ligger Drömfaktorn av Mikael Holmberg på mitt nattduksbord, det är en roman som utspelar sig i Umeå, typ nu, med kvällar på Scharinska, shopping på Kii, godis inköpt på Sega Råttan etc. Det handlar om unga människor (och någon man i reklambranschen med 40-årskris) som går omkring på Umeås gator, framför allt Fredrika, som jobbar på reklambyrå och ska försöka bli vuxen, och det är skitroligt att läsa, faktiskt. Det är dessutom en lokal förläggares första bokutgivning, Anna Granlund, ger sig med eget förlag, i kast med att försöka ge norrländska berättare ett forum: North Chapter.Precis som med film är det roligt med böcker, som utspelar sig i landskap och trakter man känner igen och tydligare kan relatera till. Välskrivet och engagerande; en lättläst bladvändare med stark "hurskadetgåkänsla". Dessutom utspelar den sig verkligen i mina kvarter: IKSU Plus, öst på stan, konstnärligt campus, broarna över till Teg och Ön, Kii och innerstan, ja förresten, i Umeå finns väl inget annat än innerstan!