Ateljébesöket - ett ljus i novembermörkret

Det verkade som att Anneli och Anna fick en ny blick på varandras bilder och här har de bytt bild med varandra
 
 
Jag har skrivit om den tidigare; Midgårdsskolans konstförening, mitt lilla bidrag till något större och mer än mig själv. Något som supportar det jag står för och som det verkar, vara något andra vill vara delaktiga i. Men föreningsliv är svårt och november är mörkt. Arbetsdagen lång och plikterna många. Soffans ljuvliga lockrop och mjukhet drar magnetiskt. 
 
Jag har i alla fall ordnat ett ateljébesök hos Anneli Furmark och Anna Kristensen i Röbäck som jag bjudit in föreningsmedlemmarna till. Det har varit en hel del fixande och trixande och kommunicerande för att hitta en tid som passade båda konstnärerna och ett minimum av medlemmar. Så la jag ut en anmälningslista på mailen, och så skrevs det upp ett och två namn. Någon mailade in sitt namn, så var vi fyra med mig. I mina tankar lade jag ner föreningen....Fast NÄ, man måste kanske ge den tre år? Man kan inte bara starta något, eller JO, det kan man väl och sluta för att det helt enkelt är lite jobbigt och tungrott och tar en massa tankekraft. Bättre lyss till den sträng som brast och allt det där.
 
Jag skickade ut tre, fyra, fem påminnelser...la ner föreningen ett par gånger till. Men så drog vi iväg i värsta  sopsäckssvarta novembermörkret, åtta personer. Vi blev mottagna av Anneli och Anna med kaffe, te och gofika. Vi fick ta del av deras konstnärsskap, deras tankar och deras inspiration och kreatvitet. Och vi köpte in tre verk av Anna. Jättefina verk! Orättvist tycker ni kanske? Men i våras, och även förra året köpte vi in flera verk av Anneli.
 
Mina kära medlemmar var glada och entusiastiska och sa att jag absolut INTE FÅR LÄGGA NER! Då jäklar blir det protestaktivism! Men det var åtminstone en som erkände att om inte anmälningarna varit så få så hade hon backat ur, Ja, sa jag, tanken slog mig också! Men hon var glad att hon var med och det var jag också. Man får ta mig tusan ta sig i kragen lite, lyfta blicken och röven och vara lite nyfiken. Det är en bra bot mot trötthet, lika bra som D-vitamin kanske.
 
Marianne, Anna och Anita är engagerade i Midgårdsskolans konstförening, lix, minsann
 
Här Anneli framför hennes inspirations och work-in-progress-vägg
 
 
 
En annan Anna, en Anna Sundelin, njuter av att höra berättelsen om en nu aktuell utställning
 
 
Här står Anneli och Anita och tittar på Annas bilder, den hitre med det uppochnervända huset köpte vi
 
Åsa, bildlärare på skolan som också jobbar med skulptur i föreningen Forma visade  Kulturmejeriet  och den verksamhet som var på gång där, inför deras marknad och utställning som har vernissage på lördag.
 
Ja, ja, vi kör väl på ett tag. Men jag ska gå ut tydligare med; att om medlemmarna vill ha mer ordning och reda i ekonomi och dokumentation så får de kliva fram. Jag tror också att jag ska fota våra nya fina konstverk och försöka locka några fler att betala medlemsavgift och delta i konstlotteriet så att vi kan köpa in mer konst från våra lokala konstnärer. Vilket ju är en av meningarna med föreningen.
 
Här visar Anna förebilden för huset och dess historia
 
Passa på att besöka Annas utställning på Väven i Umeå om ni finns här i närheten.
Grethe- en vapenmottagning Där tror jag att detta hus också är involverat. 
Tid: 27 oktober 2018 – 13 januari 2019
Plats:
Umeå konsthall, plan 3

Helsingfors för kropp och själ

 
 
För flera veckor sedan upptäckte vi att Finnair körde direktflyg Umeå-Helsingfors, och ja, man ska inte flyga så mycket men det allra värsta är de transatlantiska resorna och de långa åt andra hållet. Och man behöver något att se fram emot när höstmörkret håller på att växa in i våra kropppar och själar. Dessutom hakade sex vänner på idén och bokade resa och boende. Ena gänget dock lite mer mijövänligt än oss andra. Fyra personen bokade tåg och båt hem från Helsingfors.
 
Jag såg fram emot, förutom trevligt umgänge och goda middagar, att titta på konst och att bada bastu. Jag bestämde också att vässa pennan och försöka hålla igång tecknandet. 
 
Två fina bastubad hann vi med. Ett på relativt nybyggda Kultuurisauna som ligger vid Hagnäskajen så att man kan kliva i vattnet i Finska Viken från en badvänlig stege. Det var sex grader i vattnet. Friskt! Det var liksom en asketisk upplevelse. Man får inte komma dit i grupp ( vi förskte låtsas att vi inte kände varandra), ingen alkohol, inget fotograferande men möjlighet att dricka vatten från emaljmuggar och  köpa saltgurka att knapra på. 
 
Det andra bastubadet gjordes på Kotiharjun sauna oy, som är en kvartersbastu med skilda avdelningar för herr och dam men ingen möjlighet till bad förutom dusch. Däremot går man gärna ut på gatan i sin bastuhandduk och svalkar sig i luften och med en kall öl. Jag valde att inte sätta mig ner på den plats jag erbjöds, på en plaststol, litegrann i nerförsbacke, mittemot en hel bänkrad herrar.
 
Det finns över 3 miljoner bastur i Finland och det är något vi frusna svenskar verkligen borde lära oss av. Hur länge har jag inte önskat en bastuanläggning nere vid Umeåälven, men möjlighet till älvsdopp?
 
 
 
 Skissblocket blev faktiskt fullt under de fyra Helsingforsdagarna, delvis på grund av att det käcka direktflyget hem blev inställt och vi snabbt fick haka på miljövännerna och deras tåg och båtresa hem till Umeå.
 Första skissen på resan, lite osäkert fångad Tomas Granberg på den anrika restaurangen Elite
 
 
 
 
Unga män på tåg
 
 
 
 Mobilupptagen kvinna på tåg
 
 
 
 
Mitt Moleskinblock fylldes inuti och fick också en del nya museimärken. Märkena på blocket är från MIllesgården, HAM, Akvarellmuseet i Skärhamn, Ateneum, Dunkers kulturhus i Helsingborg och ANos Rex i Helsingfors
 
Helsingfors har i centrum en kärna av fina museer varav Amos Rex är det senaste tillskottet. Varje dag vi gick förbi var där ringlande köer, både barn och vuxna. Det gör mig så glad; att konsten lockar så. Det är ett museum som satsar på den teknikiskt experimentella samtidskonsten och vi som var där förflyttades till ett interaktivt, blomstrande universum. Där man satte handen, på vägg eller golv, spirade blommor och växter. Barnen fick må¨la ödlor, groddjur och fiskar i ett labb som sedan projicerades ute i salarna. Förutom Amos Rex besökte vi HAM och Atenemum. Jag kanske återkommer om detta.
 
Tåget hem var även det  en positiv upplevelse. Fin mat serverad av restaurangpersonalen på porslin och i koppar från Arabia. 

Vågar vässa pennan

 
 
Jag har kommit igång lite med tecknandet. Vet inte vad jag ska ha det till men det är själva skapandets glädje. En del älskar att göra burn outs så att gummidäcken gör spår på asfalten. En del pissar mönster i snön andra ristar in bokstäver och symboler i träd och bord och stolar. Vi gör spår. Jag skrev ju sist att jag knappast vågar ens tänka tanken på att fånga mitt lilla barnbarn med pennan. men nu har jag i alla fall gjort ett litet försök, även om själva ansiktet var helt inåtvänt mot mammans bröst. Det är i alla fall en början.
 
 
 

Alltför intecknad tid för att hinna teckna

I samband med en förhandsträff inför La Traviata fick vi lyssna på Per Lindström som spelar Alfredo. På föreställningen iklädd helt andra kläder
 
Jobb, jobb, jobb, fullt upp med jobb i praktiken på plats men också i tankarna natt som dag. Jag som vill teckna och skriva mer. Se hur träden gulnar och fäller sina löv. Andas in oktoberluften och i lugn och ro fundera över den tid som flyr. Jag har i alla fall fattat ett tufft ( utifrån ett extremt i-landsperspektiv) beslut. Denna höst ska jag inte vara med och sjunga i min roliga kör Umeå Pop och rockkör. Jag har för fullt på jobbet och jag behöver träna och få tid att bara vara. Kanske teckna.
 
I början av min medielärarkarriär läste jag en bok av Lasse Svanberg, tror jag han hette. Boken hette i alla fall Bekvämlighetens triumf och handlade om hur medierna ger oss möjlighet att låta soffan bestämma vad vi ska göra och att välja det medieutbud som ger minsta möjliga motstånd. Och nog känner jag igen mig i det. Trötta kvällar efter en hel dags arbete är det lätt att vika in årorna framför svt.play, Netflix och HBO. Man skulle kunna vässa pennan istället. Litegrann har jag ryckt upp mig, för att försöka komma i form. Det är till stora delar, precis som med den fysiska träningen, en färskvara. Efter en tids uppehåll flaxar pennan osäkert över den vita ytan. Blicken irrar oroligt över sökandet efter linjer och vinklar. Blygheten gör också att man inte riktigt vågar teckna, för om någon ser och upptäcker det osäkra, darriga, veliga, kanske till och med fula och fela.
Ett försök att fånga Tjali, som egentligen heter Chatarina Melin
 
 
Ett självporträtt med skepparkeps och ett mycket föryngrande sådant. Återkommer med ett med massa tidstecken
 
Och en snabb skiss från hallspegeln för att visa vad jag börjat göra varje morgon...för att hålla den fysiska formen. Tio knäböj
 
Ja, ja, jag lever ett lyxliv, med jobb, lägenhet, man, friska vuxna barn och till och med ett barnbarn. Ja, henne för resten, tänkte jag teckna av häromdagen, men det kändes som att varje streck skulle göra henne orättvisa. En så ljuvlig liten människa, så ren och slät och svårfångad...tror jag. Ska nog försöka nästa gång. Jag ska i alla fall inte klaga.
 
La Traviata var förresten en alldeles, alldeles underbar opera. Så vacker musik med sångare som var suveräna skådespelare också. Nyskapande och kreativt arbete med scenografi, ljus och kostym. Så himla häftigt att vi har en opera i stan. Opera kan vara bespottad och jag hörde nyss Henry Dorsin kalla det för moderatmusikal. Men, nej, de operor som sätts upp på Norrlandsoperan brukar vara moderna och utmanande. Gå och se och lyssna!

Skulpturparken än en gång

 
 
Än en gång får jag vara med om underbara performances i Umedalens fina skulpturpark. Det är som vanligt i kursen Estetisk kommunikation som eleverna får en skulptur att analysera för att sedan skapa en performance som ska kommunicera något de anser vara viktigt och angeläget i vår tid. De drar ofta in publiken som får bli delaktiga medskapare. Här ovan utifrån Kaarina Kaikkonens A path, där budskapet blev att vi alla följer med, utifrån grupptrycket, trots att vi som i det här fallet var på väg in i förintelsens gaskamrar. Starkt! Ingen ifrågasatte, alla gick bara med.
 
 
 
 
Även här, utifrån Jaume Plensas Heart of trees fick publiken vara delaktig 
 
 
 
 
Närbild av en performanceartist med verket Koma-Amok av Bigert och Bergström
 
 
 
 
Carina Gunnars Untitled som baseras på de badkar som faktiskt användes som metod i så kallade långbad på Umedalens mentalsjukhus, väcker alltid starka känslor och engagemang hos elverna.
I år liksom i fjol så består elevgruppen av eleverna från de estetiska programmen med inriktning bild, dans, media och teater. De får träna på att skapa mening med estetiska uttryck och att möta publik men de får också träna på att vara publik och försöka förstå vad skaparna vill uttrycka.
 
 
 
 
Sean Henrys Trajans shadow fick handla om grupptryck som skapar passivitet 
 
 
 
Christina Iglesias Vegetation room är superspännande med sin släta utsida som speglar skogen och miljön runtomkring och insidan som man kan gå igenom som påminner om trädens bark.
 
 
 
Buky Schwartz Forest Hill med dess nivåskillnader brukar ofta handla om klass och skillnader men här blev det något skrämmande som de måste rädda varandra ifrån; stress och press och krav från samhället 
 
 
Detta är också från Heart of trees.
Vi hade fantastiskt tur med vädret och det var extra tur eftersom de bussar vi beställ skulle hämta oss var 45 minuter sena. Nästa vecka ska eleverna få skriva en reflektion kring det upplevda och koppla det till kursens kunskapskrav.