Vågar vässa pennan

 
 
Jag har kommit igång lite med tecknandet. Vet inte vad jag ska ha det till men det är själva skapandets glädje. En del älskar att göra burn outs så att gummidäcken gör spår på asfalten. En del pissar mönster i snön andra ristar in bokstäver och symboler i träd och bord och stolar. Vi gör spår. Jag skrev ju sist att jag knappast vågar ens tänka tanken på att fånga mitt lilla barnbarn med pennan. men nu har jag i alla fall gjort ett litet försök, även om själva ansiktet var helt inåtvänt mot mammans bröst. Det är i alla fall en början.
 
 
 

Alltför intecknad tid för att hinna teckna

I samband med en förhandsträff inför La Traviata fick vi lyssna på Per Lindström som spelar Alfredo. På föreställningen iklädd helt andra kläder
 
Jobb, jobb, jobb, fullt upp med jobb i praktiken på plats men också i tankarna natt som dag. Jag som vill teckna och skriva mer. Se hur träden gulnar och fäller sina löv. Andas in oktoberluften och i lugn och ro fundera över den tid som flyr. Jag har i alla fall fattat ett tufft ( utifrån ett extremt i-landsperspektiv) beslut. Denna höst ska jag inte vara med och sjunga i min roliga kör Umeå Pop och rockkör. Jag har för fullt på jobbet och jag behöver träna och få tid att bara vara. Kanske teckna.
 
I början av min medielärarkarriär läste jag en bok av Lasse Svanberg, tror jag han hette. Boken hette i alla fall Bekvämlighetens triumf och handlade om hur medierna ger oss möjlighet att låta soffan bestämma vad vi ska göra och att välja det medieutbud som ger minsta möjliga motstånd. Och nog känner jag igen mig i det. Trötta kvällar efter en hel dags arbete är det lätt att vika in årorna framför svt.play, Netflix och HBO. Man skulle kunna vässa pennan istället. Litegrann har jag ryckt upp mig, för att försöka komma i form. Det är till stora delar, precis som med den fysiska träningen, en färskvara. Efter en tids uppehåll flaxar pennan osäkert över den vita ytan. Blicken irrar oroligt över sökandet efter linjer och vinklar. Blygheten gör också att man inte riktigt vågar teckna, för om någon ser och upptäcker det osäkra, darriga, veliga, kanske till och med fula och fela.
Ett försök att fånga Tjali, som egentligen heter Chatarina Melin
 
 
Ett självporträtt med skepparkeps och ett mycket föryngrande sådant. Återkommer med ett med massa tidstecken
 
Och en snabb skiss från hallspegeln för att visa vad jag börjat göra varje morgon...för att hålla den fysiska formen. Tio knäböj
 
Ja, ja, jag lever ett lyxliv, med jobb, lägenhet, man, friska vuxna barn och till och med ett barnbarn. Ja, henne för resten, tänkte jag teckna av häromdagen, men det kändes som att varje streck skulle göra henne orättvisa. En så ljuvlig liten människa, så ren och slät och svårfångad...tror jag. Ska nog försöka nästa gång. Jag ska i alla fall inte klaga.
 
La Traviata var förresten en alldeles, alldeles underbar opera. Så vacker musik med sångare som var suveräna skådespelare också. Nyskapande och kreativt arbete med scenografi, ljus och kostym. Så himla häftigt att vi har en opera i stan. Opera kan vara bespottad och jag hörde nyss Henry Dorsin kalla det för moderatmusikal. Men, nej, de operor som sätts upp på Norrlandsoperan brukar vara moderna och utmanande. Gå och se och lyssna!

Skulpturparken än en gång

 
 
Än en gång får jag vara med om underbara performances i Umedalens fina skulpturpark. Det är som vanligt i kursen Estetisk kommunikation som eleverna får en skulptur att analysera för att sedan skapa en performance som ska kommunicera något de anser vara viktigt och angeläget i vår tid. De drar ofta in publiken som får bli delaktiga medskapare. Här ovan utifrån Kaarina Kaikkonens A path, där budskapet blev att vi alla följer med, utifrån grupptrycket, trots att vi som i det här fallet var på väg in i förintelsens gaskamrar. Starkt! Ingen ifrågasatte, alla gick bara med.
 
 
 
 
Även här, utifrån Jaume Plensas Heart of trees fick publiken vara delaktig 
 
 
 
 
Närbild av en performanceartist med verket Koma-Amok av Bigert och Bergström
 
 
 
 
Carina Gunnars Untitled som baseras på de badkar som faktiskt användes som metod i så kallade långbad på Umedalens mentalsjukhus, väcker alltid starka känslor och engagemang hos elverna.
I år liksom i fjol så består elevgruppen av eleverna från de estetiska programmen med inriktning bild, dans, media och teater. De får träna på att skapa mening med estetiska uttryck och att möta publik men de får också träna på att vara publik och försöka förstå vad skaparna vill uttrycka.
 
 
 
 
Sean Henrys Trajans shadow fick handla om grupptryck som skapar passivitet 
 
 
 
Christina Iglesias Vegetation room är superspännande med sin släta utsida som speglar skogen och miljön runtomkring och insidan som man kan gå igenom som påminner om trädens bark.
 
 
 
Buky Schwartz Forest Hill med dess nivåskillnader brukar ofta handla om klass och skillnader men här blev det något skrämmande som de måste rädda varandra ifrån; stress och press och krav från samhället 
 
 
Detta är också från Heart of trees.
Vi hade fantastiskt tur med vädret och det var extra tur eftersom de bussar vi beställ skulle hämta oss var 45 minuter sena. Nästa vecka ska eleverna få skriva en reflektion kring det upplevda och koppla det till kursens kunskapskrav.