Next generation

Underbara elever i bild, dans, medie och teaterettorna i applådtack till låten Goliat i torsdags
 
Förra veckan hade vi projektvecka med föreställningen Next generation. Genomdrag, tekniska repetitioner, generalrepetition inför publik och tre föreställningar. Uppdraget, som är slutuppgiften i kursen Estetisk kommunikation, var att skapa en performance på åtta minuter på temat miljö och med inspiration från ett gäng fiktiva skurkar och hjältar. Åtta grupper med cirka åtta elever, och från olika program som med estetiska uttryck ska skapa mening. 
 
Många av eleverna har varit modiga och utmanat sig själva och de har varit tvugna att samarbeta. Föreställningen blev jättefin. Men på tisdagförmiddag, då allt var kaotiskt och extremt ofärdigt tänkte jag; varför utsätter jag mig för detta? Denna kurs måste jag be om att få slippa nästa år. Det är omöjligt att få till detta! På onsdag eftermiddag och under torsdagens föreställningar gick tankarna på ett helt annat sätt: Tänk, att man får betalt för detta! Att man får vara med om ett sånt fantastiskt gäng! Så modiga, så professonella, så snälla! Så hoppfullt!
 
Jag fick som vanligt äran att presentera föreställningen och då sa jag:
 
Tove Janson frågar i en av sina böcker: Vem ska trösta Knyttet? Här bakom, innanför de svarta tygerna sitter 65 ungdomar tätt, trångt och tyst. deras fråga är: Vem ska rädda världen? Det finns å ena sidan klimatförnekare som hävdar att klimathotet är fejk news. Å andra sidan finns dem som gett upp, anser att loppet är kört. varför ens bry sig? Däremellan står väl de flesta andra av oss och pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan framtidstro och helvetesgapet.
 
Vi börjar här och nu med att låta bild, dans, medie och teaterettorna tolka temat miljö med estetiska uttryck och inspiration från några fiktiva skurkar och hjältar.
 
Konsten och kulturen är viktiga nycklar till insikt, empati och förståelse. Kanske en väg att vända vanmakt till vrede och viljekraft. Namnet Next generation syftar nog inte till att lägga ansvaret på nästa generation utan ska nog mer ses som en retorisk fråga eller uppmaning till oss och vårt ansvar för att det överhuvudtaget ska finnas förutsättningar till ett värdigt liv för nästa generation och nästa.
 
Goliat
Vad var det vi sa
När vi sträckte ut våra armar
Vad var det vi sa
När vi två tittade ut ifrån berget
Vad var det vi skrek
När drömmar bar oss bortom stan
å en dag ska vi härifrån
Vi sa: vi ska ta över
Vi ska ta över världen
Vi ska bli stora
Vi ska bli mäktiga, ha ha
Och vi ska göra jorden hel
Ja vi ska göra vattnet rent
Och vi ska aldrig skada
Varandra mer
Och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat
Så tro på mig för jag vet att
Du är modigast
Vad var det vi sa
Som vi aldrig nånsin skulle glömma
Vad var det vi såg
I soluppgången vid sjön
Vad var det vi skrek där
På vägen hem över fotbollsplan
En dag ska vi härifrån
Ni ska ta över
Ni ska ta över världen
Ni ska bli stora
Ni ska bli mäktiga, ha ha
Och vi ska göra jorden hel
Ja vi ska göra vattnet rent
Och vi ska aldrig skada
Varandra mer
Och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat
Så tro på mig för jag vet att
Du är modigast, du kan
Låtskrivare: Laleh Pourkarim / Gustaf Egil Thorn
Text till Goliat © Kobalt Music Publishing Ltd.
 
Jag tror att eleverna i bild, dans, medie och teaterettorna för alltid kommer att tänka på estetprojektet 2019 när de hör Lalehs underbara låt Goliat.
 
Här repeteras scenen där en ursprungsbefolkning ledd av en Pippi Långstrumpinpirerad karaktär blir hotad av miljöförstöring. King Kong är den Gud de tillber och lyder
 
Här värmer kollegorna Sari och Agneta upp hela gänget. Kropp och röst och gemenskap. Inför föreställningen också en klassisk raket
 
 
Filippa från Sveriges radio P4 gjorde ett kort inslag med intervju av både elever och mig
 
Nu ska projektet utvärderas och vi ska så småningom sätta betyg på kursen,  men idag, efter att ha tittat på den inspelade föreställninge tilsammans, firat med chips, ostbågar och cider så ska vi bara njuta av känslan och minnet av ljudet i filmsalen när eleverna sjöng med i några av låtarna från föreställningen, bland annat Goliat.

Bäst 2018, Mamma Medias lista

 
2018 års absoluta höjdpunkt är barnbarnet Alvilde. Hon övertrumfar all konst och kultur med råge
 
 
När jag går igenom dagboken från 2018 så häpnar jag över allt som hänt och vilka kraftansträngningar det inneburit. Att flytta från radhusets över 200 kvadratmeter och in till lägenheten på 74,5 var verkligen en enorm arbetsuppgift. Det gick liksom inte att backa. Det var bara att köra på. På det följde allt som har med uppsägningen av mammas lägenhet och avyttrandet av alla hennes saker och den fantastiskt lyckade lägenhetsloppis vi genomförde. Vi renoverade köket i stugan, förutom att vi renoverade hela vår nya lägenhet. ( Ja ni som känner mig vet ju att vi anställt snickare och hantverkare till det mesta, så det är ju inte så att vi gått omkring i overall och verktygsbälte och fixat allt själva).Både min man och jag kom på att vi ifjol skulle ha firat 30- årig brölllopsdag och vi kollade upp vad vi skrivit i dagböckerna om det? Vi hade bara noterat att snickarna varit i stugan och att jag äntligen bestämt vilken färg vi skulle ha på väggarna. 30 år som gifta och ingen champagne. Det får vi ta igen och istället fira 31.
 
Det absolut största och bästa som hände förra året var såklart att vår dotter Sanna och hennes Aron fick en flicka den sjätte juni. Alvilde Elsa.
 
Vår dotter Klara har under året låtit oss lära känna Fredrik Johansson och det känns också stort och fint.
 
Fredrik och Klara på julklappsmiddag 28 december. Vi åt på restaurang tillsammans istället för att ge varandra julklappar
 
 
Men min bästalista har ju  sina givna punkter med böcker, konst och film. Så låt mig börja.
 
 
Årets böcker och läsupplevelse
Trots trängsel i fritiden så läser jag. Alltid, minst ett par böcker på gång på nattygsbordet. Dessutom håller ju vår lilla bokcirkel lite press på läsandet. Ett jävla solsken, Fatima Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström tilldelades Augustpriset för bästa fackbok 2017. Det är också en av de bästa och mest intressanta böckerna för mig 2018. Jag som studerat mediehistoria i flera år och tidigt läst om Günter Wallraff hade ganska dålig insikt i att Ester Blenda var långt före honom med att ikläda sig en falsk identitet för att avslöja arbetsförhållanden för de lägst ställda. Boken ger också en bra bild av Sveriges historia och hur fruktansvärt svårt det var att vara homosexuell på den tiden. Fängelse eller dårhus, typ.
 
 
 
Geir Gulliksens Se på oss nu om medelklassmannens bekräftelsbehov, pinsamheter, otrohet och ofullkomlighet var också en av höjdarna. Han skriver så nära, hur det känns att vara ofullkomlig och hur det rent kroppsligt yttrar sig. En bladvändare.
 
Jaqueline Woodson vann Almapriset 2018 med sin prosalyriska självbiografi Brun flicka drömmer. Den var en smärtsam njutning att läsa. Den beskriver poetiskt sömlöst hur det är att vara brun, att växa upp med rasism men också om betydelsen av att kunna spegla sig själv i kulturen och litteraturen. Vikten av att läsa och lyckan i att kunna använda språket. Boken i sig är också vackert formgiven och illustrerad längst bak med bilder på Jaquelines släktingar. 
 
Bästa konst och kultur
Här kommer fördelarna med mitt arbete väl till pass. genom att jag undervisar både i Estetisk kommunikation och Konstarterna och samhället och vill i de kurserna ge elverna möjlighet att ta dela v och arbeta med bra konst och kultur, så får jag själv en del av årets bästa genom jobbet. Lyxigt! Att se La Traviata med medietreorna efter att ha jobbat med librettot och varit på studiebesök på Norrlandsoperan och sedan ta del av deras glädje och engagemang var underbart. Detta trots att det var på förberedande genrep med en Violetta ( Magdalena Risberg) som hade sångförbud. Så de vackra och långa ariorna var antingen tysta där huvudrollkaraktärern bara rörde på munnen eller att kormästaren sjöng lite knaggligt från orkesterdiket.
Med ettorna i Estetisk kommunikation har vi bland annat tagit del av Profilteaterns Let´s inherit the earth, som var en rafflande, brutalmusikal med suveräna sångnummer, sköldpaddor på väg att kvävas av all plast och en käftsmäll till dem som med sin konsumtion driver jorden mot sin undergång.
Bildmuseets och John Akomfrahs Purple tillhör höjdpunkterna och bara att Bildmuseet finns, är alltid med på listan av det bästa.
 
 
Bästa film och tv
Goliat av Peter Grönlund hamnar i topp på filmsidan. Jag har skrivit om den här. Isabella Eklöfs danska film Holiday har blivit ifrågasatt och kritiserad men också prisad. Kritik och debatt delvis utifrån en grymt otäck och explicit våldtäktsscen, delvis utifrån att den är kall och brister i analys. Jag såg filmen utifrån att ha tagit del av Isabellas presentation av den och en bakgrund till hur och varför den är gjord. Jag tycker att det är fruktansvärt att människor tjänar miljoner på att sälja droger och på vägen utnyttjas, misshandlas och dödas människors både liv och livsdrömmar. Att man gör film om det tycker jag är underbart och viktigt. Två andra filmfavoriter i fjol var Roma och Three billboards outside Ebbing Missouri. 
 
Tvserierna i soffan har blivit många, när vi pustat ut från flyttbestyr. Favoriter 2018 kan vara Sharp objekts, Falsk identitet, Bonusfamiljen och såklart sista säsongen av Homeland.
 
 
 
 
Bästa bad
Sommarstugebaden denna heta sommar har såklart varit både ljuvliga och nödvändiga. Annars sticker bastubaden under vår Helsingforsweekend ut som höjdpunkter. Kultuurisauna en bastu mitt i Helsingfors och Finska viken, öppnade 2013 av en arkitekt. Mycket spartanskt med separata avdelningar för kvinnor och män. Vatten i vitblåa bleckmuggar och möjlighet att köpa saltgurka. Inga höga samtal, inga större sällskap än tre och inget fotograferande. Trä och betong och en stege ner i det trettongradiga vattnet.
 
Vi var även på en så kallad kvartersbastu som heter Kotiharun sauna som har varit igång sedan 1928. Den låg avsides och var inte alls särskilt lätt att hitta till men väl värd. Mest för den unika miljön. Jag som älskar kombinationen bastu och bad saknade just badet som här fick ersättas av vanliga duschar. Men stället i sig var superhäftigt.
 
 
Kultuurisauna på avstånd
 
 
Våra gulliga bastumän som svalkar sig på gatan med en bastuöl
 
 
Detaljbild av inredningen från damavdelningen. Enligt våra män fanns det inte några plastblommor på herrarnas. På damernas var det däremot sådana här arrangemang överallt
 
 
Att återse stranden i Marina di Puolo och återigen bada i Vesuvius skugga tillhör också sommarens guldkorn 
 
Ett år har gått och mina nära och kära lever. Ett år har gått, mitt sista i femtioårsåldern. Ett år av politisk oro och debatt. Nu hoppas jag på en regering och jag hoppas på en politik som värnar solidaritet , jämlikhet och kultur. Nu börjar samlandet av 2019 års höjdpunkter. För det är ju också en konst, att ha fokus på det som är bra.
 

Bubblig konstinköpare av förgängligt verk

Denna lilla stearintavla av Ingela Nilsson köpte jag på vernissage på Galleri Socker 
 
Förra fredagen var vi några kollegor på Juliette, Rex trettiotalsinpirerade baravdelning. Som gjutet ställe för ett eller ett par glas bubbel eller drinkar. Väl på plats med andra bubbelglaset på bordet fick en av vännerna en inbjudan till "förvernissage" för inbjudna vänner till det nystartade pop-up-galleriet Socker. Där ställde Ingela Nilsson och Linnéa Therese Dimitrou ut konst  under rubriken Drag me to the moon, i den före detta blomsterhandelns lokaler. 
 
Bubbel, ja tack! Så gick vi omkring där och beundrade verken, pratade med gamla konstskolevänner och kollegor. Jag fastnade för Ingelas badflickor och gick igång på att köpa in något till Midgårdsskolans konstförening. - Det är ju nämlingen snart dags för lotteri och de allra sista inköpen, tänkte jag lite bubbeleuforiskt.  Så fann jag de fina badflickorna i stearinkopior för 500 kronor styck. Ett perfekt pris för inköp till föreningen. Och så spännande med stearin. Det var precis som de där magiska bilderna man själv gjorde på 60-talet, och fick spegelvända Kalle Anka bilder, vilket var häftigt då när världen var mycket bildfattigare.
 
Tanken slog mig att de små verken var lite ( mycket) sköra. Ett par av dem hade redan gått sönder för att folk hade tittat på dem. Men jag bara, tog på mig en myndig, typ professionell konstinköparattityd och swishade glatt den utsatta summan, men lät verket vara kvar tills utställningne skulle var över. Vi skulle höras, konstnären och jag om överlämnande och eventuell paketering.
 
Väl hemma började det skava...hur ska man frakta stearinflaket och hur ska man montera det? Kommer det att smälta när det är varmt? Om man sticker in en nål med nylontråd kan man då montera det på en kartong? Det är ju så fruktansvärt skört, skörare än en cornflakesflinga. När vi väl började kommunicera, konstnären och jag verkade det som att vi båda insåg ohållbarheten i både verket och köpet. Så igårkväll var Ingela Nilsson hemma hos mig och jag fick istället välja ut ett tryck för samma summa. Puh!
 
Annars kunde det ju vara lite spännande som med Banksys verk som ropades in på auktion och så fort klubbslaget smällt ner i bordet förstördes verket av en inbyggd dokument förstörare, och blev kanske därmed ännu mer värdefullt. Kanske lite för avancerat för min lilla konstförening. Tryck på papper känns pålitligt och bra som vinst.
 
Mer om lotteriet och dess resultat etfer fredag.
 
Ingela Nilsson framför ett betydligt större verk på Galleri Socker
 
 
Bubbel-  och vernissagevännerna Mira och Anita
 
 
 

Ateljébesöket - ett ljus i novembermörkret

Det verkade som att Anneli och Anna fick en ny blick på varandras bilder och här har de bytt bild med varandra
 
 
Jag har skrivit om den tidigare; Midgårdsskolans konstförening, mitt lilla bidrag till något större och mer än mig själv. Något som supportar det jag står för och som det verkar, vara något andra vill vara delaktiga i. Men föreningsliv är svårt och november är mörkt. Arbetsdagen lång och plikterna många. Soffans ljuvliga lockrop och mjukhet drar magnetiskt. 
 
Jag har i alla fall ordnat ett ateljébesök hos Anneli Furmark och Anna Kristensen i Röbäck som jag bjudit in föreningsmedlemmarna till. Det har varit en hel del fixande och trixande och kommunicerande för att hitta en tid som passade båda konstnärerna och ett minimum av medlemmar. Så la jag ut en anmälningslista på mailen, och så skrevs det upp ett och två namn. Någon mailade in sitt namn, så var vi fyra med mig. I mina tankar lade jag ner föreningen....Fast NÄ, man måste kanske ge den tre år? Man kan inte bara starta något, eller JO, det kan man väl och sluta för att det helt enkelt är lite jobbigt och tungrott och tar en massa tankekraft. Bättre lyss till den sträng som brast och allt det där.
 
Jag skickade ut tre, fyra, fem påminnelser...la ner föreningen ett par gånger till. Men så drog vi iväg i värsta  sopsäckssvarta novembermörkret, åtta personer. Vi blev mottagna av Anneli och Anna med kaffe, te och gofika. Vi fick ta del av deras konstnärsskap, deras tankar och deras inspiration och kreatvitet. Och vi köpte in tre verk av Anna. Jättefina verk! Orättvist tycker ni kanske? Men i våras, och även förra året köpte vi in flera verk av Anneli.
 
Mina kära medlemmar var glada och entusiastiska och sa att jag absolut INTE FÅR LÄGGA NER! Då jäklar blir det protestaktivism! Men det var åtminstone en som erkände att om inte anmälningarna varit så få så hade hon backat ur, Ja, sa jag, tanken slog mig också! Men hon var glad att hon var med och det var jag också. Man får ta mig tusan ta sig i kragen lite, lyfta blicken och röven och vara lite nyfiken. Det är en bra bot mot trötthet, lika bra som D-vitamin kanske.
 
Marianne, Anna och Anita är engagerade i Midgårdsskolans konstförening, lix, minsann
 
Här Anneli framför hennes inspirations och work-in-progress-vägg
 
 
 
En annan Anna, en Anna Sundelin, njuter av att höra berättelsen om en nu aktuell utställning
 
 
Här står Anneli och Anita och tittar på Annas bilder, den hitre med det uppochnervända huset köpte vi
 
Åsa, bildlärare på skolan som också jobbar med skulptur i föreningen Forma visade  Kulturmejeriet  och den verksamhet som var på gång där, inför deras marknad och utställning som har vernissage på lördag.
 
Ja, ja, vi kör väl på ett tag. Men jag ska gå ut tydligare med; att om medlemmarna vill ha mer ordning och reda i ekonomi och dokumentation så får de kliva fram. Jag tror också att jag ska fota våra nya fina konstverk och försöka locka några fler att betala medlemsavgift och delta i konstlotteriet så att vi kan köpa in mer konst från våra lokala konstnärer. Vilket ju är en av meningarna med föreningen.
 
Här visar Anna förebilden för huset och dess historia
 
Passa på att besöka Annas utställning på Väven i Umeå om ni finns här i närheten.
Grethe- en vapenmottagning Där tror jag att detta hus också är involverat. 
Tid: 27 oktober 2018 – 13 januari 2019
Plats:
Umeå konsthall, plan 3

Helsingfors för kropp och själ

 
 
För flera veckor sedan upptäckte vi att Finnair körde direktflyg Umeå-Helsingfors, och ja, man ska inte flyga så mycket men det allra värsta är de transatlantiska resorna och de långa åt andra hållet. Och man behöver något att se fram emot när höstmörkret håller på att växa in i våra kropppar och själar. Dessutom hakade sex vänner på idén och bokade resa och boende. Ena gänget dock lite mer mijövänligt än oss andra. Fyra personen bokade tåg och båt hem från Helsingfors.
 
Jag såg fram emot, förutom trevligt umgänge och goda middagar, att titta på konst och att bada bastu. Jag bestämde också att vässa pennan och försöka hålla igång tecknandet. 
 
Två fina bastubad hann vi med. Ett på relativt nybyggda Kultuurisauna som ligger vid Hagnäskajen så att man kan kliva i vattnet i Finska Viken från en badvänlig stege. Det var sex grader i vattnet. Friskt! Det var liksom en asketisk upplevelse. Man får inte komma dit i grupp ( vi förskte låtsas att vi inte kände varandra), ingen alkohol, inget fotograferande men möjlighet att dricka vatten från emaljmuggar och  köpa saltgurka att knapra på. 
 
Det andra bastubadet gjordes på Kotiharjun sauna oy, som är en kvartersbastu med skilda avdelningar för herr och dam men ingen möjlighet till bad förutom dusch. Däremot går man gärna ut på gatan i sin bastuhandduk och svalkar sig i luften och med en kall öl. Jag valde att inte sätta mig ner på den plats jag erbjöds, på en plaststol, litegrann i nerförsbacke, mittemot en hel bänkrad herrar.
 
Det finns över 3 miljoner bastur i Finland och det är något vi frusna svenskar verkligen borde lära oss av. Hur länge har jag inte önskat en bastuanläggning nere vid Umeåälven, men möjlighet till älvsdopp?
 
 
 
 Skissblocket blev faktiskt fullt under de fyra Helsingforsdagarna, delvis på grund av att det käcka direktflyget hem blev inställt och vi snabbt fick haka på miljövännerna och deras tåg och båtresa hem till Umeå.
 Första skissen på resan, lite osäkert fångad Tomas Granberg på den anrika restaurangen Elite
 
 
 
 
Unga män på tåg
 
 
 
 Mobilupptagen kvinna på tåg
 
 
 
 
Mitt Moleskinblock fylldes inuti och fick också en del nya museimärken. Märkena på blocket är från MIllesgården, HAM, Akvarellmuseet i Skärhamn, Ateneum, Dunkers kulturhus i Helsingborg och ANos Rex i Helsingfors
 
Helsingfors har i centrum en kärna av fina museer varav Amos Rex är det senaste tillskottet. Varje dag vi gick förbi var där ringlande köer, både barn och vuxna. Det gör mig så glad; att konsten lockar så. Det är ett museum som satsar på den teknikiskt experimentella samtidskonsten och vi som var där förflyttades till ett interaktivt, blomstrande universum. Där man satte handen, på vägg eller golv, spirade blommor och växter. Barnen fick må¨la ödlor, groddjur och fiskar i ett labb som sedan projicerades ute i salarna. Förutom Amos Rex besökte vi HAM och Atenemum. Jag kanske återkommer om detta.
 
Tåget hem var även det  en positiv upplevelse. Fin mat serverad av restaurangpersonalen på porslin och i koppar från Arabia.