En tv-serie som vidgar vyerna

 

På sportlovet för elva år sedan(!!!!!) var Per och jag tillsammans med goda vännerna Annica och Eric i Istanbul. Det var så häftigt, vackert och annorlunda. Man kände historiens vingslag och både det som förenar oss och det som skiljer oss åt, de olika kulturerna. Det jag uppskattade allra mest var såklart ett besök på ett inte alltför turistiskt hamam, där vi var de enda gästerna, där vi blev lögade, masserade och inbäddade i tusenårig spakultur som avslutades med äppelte på bänkar klädda med orientaliska tyger och kuddar. Bazarerna, maten, musiken och byggnaderna och även de dansande dervisherna sitter också kvar i minnet. Detta var också innan Erdogan blev president 2014 och hans hot och restriktioner mot demokrati och kvinnors frihet. 

 

Igår såg vi sista avsnittet av en underbar tv-serie som producerats för Netflix, inspelad i Istanbul av Berkun Oya, en turkisk teaterregissör och som jag förstår delar av hans teaterkompani där bland annat skådespelaren Öyku Karayel är en av dem. Vissa tv-serier ser man mest som tidsfördriv och underhållning, ofta engelsk- eller svenskspråkiga. Och ofta är det den västerländska, igenkänningsbara kulturen som speglas. Vi tycks ju veta mer om New York och Times Square än Taksimtorget i Istanbul oavsett om vi varit där eller inte.

 

Ethos handlar om en samling människor som bor i Istanbul med fokus på kvinnors situation och som jag ser det - skillnaden men även likheterna mellan religiösa och sekulariserade kvinnor och män. Handlingen kretsar runt Meryem som bor lite utanför Istanbuls centrum, där hon hjälper sin bror och fru med deras barn och hushållsuppgifter. För utom det åker hon varje dag in till centrum och städar hos rika personer ( kanske bara en). På grund av oförklarliga svimningsfall hamnar hon hos en kvinnlig psykiater för att komma åt orsaken till attackerna. Fler och fler människor dras in i historien och vi får komma in i hemmiljöer vi inte är vana vid och vanor vi inte känner till. Det blir också en skildring av konflikten mellan stad, en urban överklass,  och land där de mer religiösa personerna, är inflyttade från byar utanför storstaden. Kameran vilar ofta länge på detaljer i miljöerna men även på människorna och deras reaktioner. Fokus ligger också på svårigheterna i att kommunicera och förstå varandra. Vi har vid ett flertal tillfällen känt likheter med filmer vi sett på filmfestivaler, vilket tidigare har varit de enda möjligheterna, förutom Folkets bio förstås, att se film från andra kulturer. Ethos är på åtta cirka timslånga avsnitt.

 

Jag lyssnade på P1 Kultur där man diskuterade hur tv-serien mottagits i Turkiet och det har tydligen varit med storm, mestadels positiv men även många kritiska röster. Framför allt verkar serien vara trovärdig och en motvikt till de ytliga, turkiska såporna som är vanliga. Kritik har riktats mot att debatten om slöjan, som blivit stor, så tydligt i tv-serien visar på att den som har slöja är den outbildade och de utan är de i den sekulariserade, utbildade överklassen. Det finns många högutbildade slöjbärare i Turkiet idag också. Men en tv-serie ska ju inte behöva vara helt politiskt eller religiöst korrekt utan ses som en konstnärlig betraktelse, sa de bland annat i P1-kultur. Jag själv har svårt för slöjan, argumentera gärna emot mig. Uppfostrad med jämställdhet och lika förutsättningar för kvinnor och män ser jag slöjan som ett hinder att leva fullt ut. Jag har svårt att se den som annat än utslag av en patriarkaI  maktstruktur och en vilja, ett behov av att kontrollera och sexualisera kvinnokroppen. I Iran utsätts exempelvis kvinnor för dödshot om de tar av sig slöjan och det finns en motståndsrörelse med kvinnor som riskerar sina liv för att röra sig utan slöja, filma och lägga ut i sociala medier. Om detta såg jag också en film på Göteborg filmfestival, om en aktivist som numera har ett dödshot över sig och som därför bor i USA.

Nästan det mest skrämmande i filmen är de fruktansvärt aggresiva männens reaktioner på kvinnorna som lättar på slöjan.

Jag har också svårt att se varför inte män i så fall också borde täcka sitt hår. Det viktigaste är i alla falla att var och en ska få välja vad den ska ha på huvudet. Jag vet också att det finns många kvinnor som kämpar för rätten att bära slöja. Men, som sagt, jag har svårt att förstå. Någon som är insatt får hjälpa mig; på vilket sätt är det inte ojämlikt?

 

Tv-serien får mig att längta tillbaka till Istanbul men utan Erdogans politik och kvinnoförtryck.