Skärpning H&M - Reklam påverkar våra normer och värderingar

 
I en annonskampanj för en kollektion tröjor "råkar" den färgade pojken har en tröja med texten "Coolest monkey in the jungle och den vita pojken framställs som överlevnadsexpert. Hur har man tänkt? Mer pang för annonspengarna? All publicitet ar bra publicitet? Ironi?
 
Oavsett vad och hur så har kampanjen skapat stor och angelägen debatt och upprördhet i sociala medier och i tidningsartiklar och debattprogram. Man säger att ett redan sjunkande varumärke riskerar att sjunka ännu mer. Bilden ska redan vara borttagen från svenska sidor och hoodien går inte längre att köpa i Sverige i alla fall.
 
"Det är oerhört olyckligt att bilden har uppfattats som stötande. Vi kommer därför att plocka bort den i alla våra kanaler", skriver Anna Eriksson på H&M:s kommunikationsavdelning till Expressen.
 
Allt kommunicerar, och det görs oerhört många val i samband med en kampanj. Många är inblandade; de som fixar modeller, stylister, ljussättare, fotografer, art directors, creative directors och projektledare. Det vore intressant om någon av dem funderat på om annonsen möjligtvis skulle kunna upplevas som stötande?

Bäst 2017, Mamma Medias lista

 
 
En bit in på det nya året rullade Kim LIndner in i våra liv, det får absolut klassas som en höjdpunkt
 
Ett helt år har gått och ett nytt och realtivt oförstört har redan börjat ticka, tick, tack, tick, tack. Tiden går och den går inte att fånga, men man får göra sitt bästa för att njuta av den tid man har. För mig och min man blev  det en stor händelse att vi köpte en lägenhet och sålde radhuset men det har jag ordat om tidigare och mer kommer det att bli. Denna årliga Bäst-text ska ju handla om bästa läsning, film och tv, konst och kultur och bästa bad. Men jag vill ändå ha med bekantskapen med Kim som en av 2017:s höjdpunkter.
 
 
Årets böcker och läsupplevelse
Jag har haft svårt att hitta någon riktigt succé när det kommer till läsning detta år. Såklart låg jag på som tusan för att vara först på Elena Ferrantes fjärde bok Det förlorade barnet, när den kom in till Midgårdsskolans bibliotek. Den fick följa med på semestern och den var absolut bra, men själva sensationen hade liksom gått över. Nu blir det kanske dags att se över det den hemliga författaren har skrivit tidigare eller ännu hellre vänta på något nytt.  Umeås Littfest har ju blivit ett fantastiskt trevligt event med massor av namnkunniga gäster, en trevlig atmosfär och dessutom så billigt att alla kan delta, ja, alla som är intresserade av litteratur och kan avvara 200 kronor.
 
Här är Susan Faludi och jag
 
Jag lyssnade på Susan Faludi som berättade fänglsande om sin bok och väldigt mycket om sin pappa, som boken handlar om. Jag köpte den, fick den signerad och läste den med god behållning. Hennes pappa flyttade hem till sina rötters Ungern och bestämde sig också för att bli kvinna på äldre dar.
Ola Larsmos Swede hollow, om några svenskar som emigrerade till USA vid sekelskiftet och Kjell Westös Den svavelgula himlen är två andra av årets favoriter.
 
Bästa konst och kultur
 
Dessa fantastiska vallmoblommor hade jag på min fickalmanacka när jag var 15 år, en bild jag klippt ut från Femina och plastat in som omslag
 
När vi bilade i norra Tyskland i somras råkade vi åka förbi en vägskylt där det stod Emil Nolde Museum så eftersom det är en av mina favoritkonstnärer sedan gammalt så åkte vi dit. Museet var i det hus han efter många långa och svåra år äntligen lyckades skapa som sitt hem. Idag var det superfint med museishop, trädgård, bra filmvisning om hans liv och såklart alla hans färgstarka målningar. Längre fram på vår biltur kom vi fram till Bremen och där visade det sig ligga ett Paula Moderson Becker museum vägg i vägg med vårt hotell. Vilken flax! Det stod också att det var det första museet som var byggt speciellt för en kvinnlig konstnär. Tyvärr dog Moderson Becker bara drygt 30 år gammal. Hon hade haft mycket kvar att utveckla och glädja världen med.
 
Annars få man väl säga att Midgårdsskolans konstförening som jag startade tillsammans med några kollegor, får räknas som en av årets höjdpunkter. Även om jag många gånger tänkt; Vad i h..vete, varför har jag dragit på mig det här? Man måste ju göra något av det, ha någon form av aktiviteter och framförallt köpa in konst och hålla reda på vilka som anmält sig och betalat och så vidare. Men sista skoldagen gick konstlotteriet av stapeln och Jonas Fahlgren var det namn som drogs först och han blev lycklig ägare av Micke Rutbergs fina akvarelltryck, som också var det första verk som köptes in. Påminner faktiskt lite om Nolde i färg och komposition.
 
 
Jonathan Stefanssons hundar köpte jag in på Umeå Konstskolas slututställning, den vanns av Midgårdsskolans kommunikatör Therese Swärd.
 
Bästa film och tv
 
Ja, vi har verkligen fortsatt med vårt tv-serieknarkande min man och jag, men några serier singeltittar vi på. Per älskar Curb your enthusiasm och jag var ju fast i Skam i början av året. sen har jag länge tänkt titta ikapp det jag missat av Mad men, men inte riktigt lyckats. Gemensamma favoriter i år har varit Big little lies baserad på en roman med samma namn av Liane Moriarity. Det är en tv-serie med många intressanta kvinnliga roller och dessutom ett otroligt spännande drama. Alexander Skarsgård gör också en bra roll som han är nominerad till något fint tv-pris för. Danska Follow the money som gått på SVT har varit värt och spännande men en absolut favorit i år är Better things där komikern och skådespelaren Pamela Adlon spelar en ensamstående mamma till tre underbart olika och fantastiska och ibland extremt krångliga döttrar som hon försöker vara en bra mamma till samtidigt som hon ska ta sig fram som skådespelerska. Adlon har regisserat själv och skrivit manus delvis tillsammans med en av de mest utpekade manliga tv-pesonligheterna i samband med #metoo Louis C.K. Hans närvar o manusarbetet har då inte påverkats av hans manschauvinistiska sidor utan det är solklar feminism, brutal humor, misslyckande i relationer varvat med korta stunder av lugn och ro och kärlek mellan mor och döttrar. 
 
När det kommer till film så är det Amanda Kernells Sameblod och Ruben Östlunds The Square som toppar. Men också att vara på Göteborg Filmfestival och Umeå Europeiska Filmfestival.
 
En av huvudrollsinnehavarna i Samablod, i mitten Moa som intervjuar och till höger Amanda Kernell på premiären på Vävenscenen
 
 The Square såg jag först själv och sedan med eleverna på skolan, jag har skrivit om det här: Gå på bio -en utmaning
 
 
Underbart att komma till Göteborg och redan på flygplatsen välkomnas av en gigantisk reklamaffisch
 
 Och ljuvligt att gå på Draken tillsammans med Göteborgsdotterna Klar
 
Och träffa gamla kära Lerumskollegan Ditte
 
 
Bästa bad
Det är helt klart stugbaden som toppar i år här med broder Pär-Åke sonen Oskar mamma Gerd och Klara
 
Först måste ju nämnas, trots att detta är en "bästalista", det tråkiga som hände i mitten av sommaren, alltså årets BAD som i dåligt. Grannen nedanför oss, hon som bor ovanför vårt nya badställe, där vi badar när vi bastar, hon ville prata med mig. Hon sa, Gå du och ta temperaturen på vattnet Cecilia, sen vill jag att du kommer hit så att jag får prata med dig!  Hon har inte strandtomt men väl den sista tomten innan stranden. De har förlänge sedan när det var tillåtet, schaktat bort sten så att det är som en lite badvik. De har också genom åren haft den där viken för sig själva. Men de har inte rätt till den, den ingår absolut i Allemansrätten. Men hon ville prata med mig om det överdrivna badandet och hon ville att vi skulle återgå till att bada bara på det gamla vanliga stället, som är mycket längre att gå till från bastun. Hon tyckte att det störde och förstörde särskilt när hon har gäster, att vi kommer ner och badar. Jag blev helt kall och naturligtvis superledsen. Denna bastu med tillhörande bad är ju en dröm som har gått i uppfyllelse för mig. Hon var ihärdig men jag tänkte att jag kan inte ge mig. Däremot förstod jag att hon inte uppskattade att vi badar nakna och det lovade jag med en gång att vi skulle sluta med. det är ju inte så trevligt att se oss vräka oss i vattnet nakna och tvåla in rövarna när de sitter och äter efterrätt.
 
Jag trodde att det skulle bli bra med den överenskommelsen. Vi har varit påklädda, gått så långt åt sidan vi kan och varit relativt tystlåtna. Jag menar, vi skulle ju kunna ta med oss musik, öl och ha beachparty, men icket! Men nästa gång vi badade ropade hon på Per och var missnöjd med att vi fortsatt vårt badande, det överdrivna badandet. Och allra värst var en gång när Sanna och henns pojkvän Aron smög ner och badade. Då satt grannen på verandan med sin pojkvän, en lugn och vacker kväll, och så sa hon när det gick förbi och hejade: Det här hade jag hoppats slippa se denna fina kväll!  Så fruktansvärrt fräckt, som att säga till min dotter och hennes kille att de hade hoppat slippa se dem. 
 
Detta har ju blivit ett samtalsämne bland släkt och vänner och alla är ju överens om att det är hennes problem, vi har all rätt i världen och hon måste ha drabbats av någon sorts fixering, för det är inte särskilt många gånger och framförallt inte särskilt länge vi badar. Men det blev väldigt, väldigt tråkigt och fett smolk i glädjebägaren över det nya badandet. Ibland får man omoget lust till att be folk ställa till med beachparty där, eller att man får lust att klaga på att hennes son kör vattenskoter. Men man vill ju vara mogen och klok och gynna grannsämjan så vi får ta det lungt och försiktigt.
 
 
Här ljuvligt bad efter bastu hos Maria och Klas i Öre
 
Utlandssemestern bjöd inte på några badsensationer så det är sommarens stugbad som toppar trots viss smolk. Däremot har Per och jag varit på Liquidrom i Berlin, ett supermysigt spa och dessutom badade Sanna, Klara och jag på taket på Clarion Sign när vi hade "tjejhelg" i november och det var ju råmysigt, mest för att det var med döttrarna.
 
Jag hoppas på ett fint år med avslappnade bad utan sura miner och såklart pännande bok, film och konstupplevelser. Men det allra, allra viktigaste är att barn, familj och vänner mår bra. 
 
Välkommen 2018. Må 2017 vila i frid.

Kalla mig gärna supermentor

Fotomontage gjort av någon elev i EM2, kanske är det Norea Löfgren
 
Nä men just det ja, supermentor var inte alls den riktigt korrekta eller ödmjuka titeln vi skulle ha. För det vore väl ändå att ta i och verka som att man tror att man är nåt? Eller så skulle det kunna vara ett epitet som irriterade kollegor ironiskt kunde kalla en när man brustit i något. "Detta borde väl en supermentor klara."
 
Vi, det är fyra lärare på estetiska programmen Bild, Dans, Media och Teater, som på initiativ av, och under ledning av vår rektor, under en tvåårsperiod testar en ny modell för mentorskapet på gymnasiet. Utgångsläget har varit att i stort sett alla som arbetar heltid också ska vara mentor för en grupp på cirka 15 elever. Alltså är man ofta två mentorer i en klass. Man har ingen nedsättning, alltså tid i tjänstefördelningen för mentorskapet, men det är en hel massa administrativa uppgifter man måste ha koll på och uppgifter att lösa och att ha koll på och i viss mån ansvar för att ens elever klarar sin examen. Elevhälsoteamet har också en hel hög med mentorer att ha regelbunden kontakt med. Beroende på vilka problem som uppstår och beroende på vilka elever man är ansvarig för kan det slå väldigt olika och under vissa perioder bli galet mycket att göra. Men ingen tid.
 
Nu har vi på försök fyra programmentorer, det är vad det heter, som har ansvar för alla elever på sitt respektive program. Och vi har tid i tjänstefördelningen för det, mellan 30-40 procent beroende på hur många elever som går på programmet. Jag är alltså mentor för alla elever som går Estetik och media. För att matematiken ska gå ihop har de andra kollegorna gått med på att ta en halv kurs mer i sina tjänster. Det känns ju sisådär , för är det nåt som vi lärare klagar på är det överfulla tjänster. Men detta ska såklart utvärderas och vi får se hur det blir i fortsättningen. Jag var också beredd på att ta en halv kurs mer mot att slippa mentorskapet. Men när jag blev tillfrågad om jag ville bli programmentor blev jag glad och sa JA!
 
Jag gillar`t! Jag tycker om samtalen och mötena och jag tycker att det är spännande och utmanande. Jag vill bli bättre på samtal som leder till och utmanar utveckling. De administrativa delarna är svåra att få struktur på och det är mycket dokumentation som man ska få rutin på. Men som Mamma Media känns det som en klockren utveckling i karriären.
 
Jag som inte är så himla ödmjuk eller blygsam skulle ändå gärna kunna tänka mig en outfit som  den gula som Uma Thurman har i Kill Bill eller kanske något mer åt Wonder Woman, men jag skulle kanske också då utrustas med något magiskt svärd att svinga över eleverna så att de klarar sina studier, trivs med sina liv, sina kroppar och sina tankar. För det finns mycket, mycket, mycket att oroa sig för. Stress och ofullkomlighet, familjerelationer, kärleksproblem och allt som livet ger och tar. 
 
I slutet av denna prövperiod blir det elevhälsoteamet, genomströmningen av elever (alltså hur många av dem som börjar som också avslutar sin gymnasietid med examen) och de lärare som tagit extra undervisning, samt eleverna själva som får avgöra om detta är ett bra sätt att lösa mentorskapet på. Första terminen är snart avklarad och jag kan inte säga att jag gjort det strålande, eller speciellt bra men jag känner mig ändå lite, lite lite som en supermentor.
 
God Jul och gott nytt år till alla nuvarande medieelever och alla gamla!