Att hitta sig själv under oxveckorna

 

Min storebror har en rolig film inspelad för säkert tjugo år sedan. Jag står vid diskbänken i stugan och Pär-Åke frågar: Hur känns det här, du har både ny bil (en begagnad, vinröd Ford Sierra) och nya glasögon? Jag svarar: Ny bil, nya glasögon men gamla skor! och så åker min underläpp ut som att jag ska börja gråta. Jag har varit galet intresserad av nya skor men som jag också har skrivit tidigare så gick det delvis över när jag för över fem år sedan köpte mina svarta Blundstone, fult avritade i bilden ovan. Dessutom kom mina Birkenstock, den där modellen med mellantådesign, att bli min favoritsko på sommaren. Så, jag har nästan inte känt igen mig själv i mitt ointresse.

 

Jag har för ett par inslag sedan skrivit om att jag har dålig koll på vad jag har kvar på mina konton och nu när jag bara får ut 75 procent av lönen har det blivit påtagligt. Påtagligt fort tomt på lönekontot. Jag ska absolut inte klaga. är helt medveten om lyxen av att dela de flesta utgifterna med min man och dessutom har vi båda haft turen att vara friska och arbetsföra hela tiden. 

 

Eftersom jag har tagit av mina besparingar för att få loss alla nya glasögon så tänkte jag att jag inte ska röra dem. Jag ska klara mig på lönekontot tills nästa lön. Men se det gick visst dåligt. Och tomt var det på COOP-kontot också. Så häromdagen bad jag Per föra över en tusenlapp när jag skulle handla på COOP. Och jag handlade ganska lite, var liksom lite ekonomisk. Dan därpå skulle jag hämta ut de nya guldbågarna och lämna tillbaka en bok på bilbioteket. Av en slump parkerade jag cykeln utanför Sko-centrum och innan jag skulle låsa upp cykeln för hemfärd befann jag mig plötsligt INNE på Sko-centrum. Och minsann var det halva priset på beiga boots som jag nog precis erinrade mig att jag länge önskat mig och behövt. De fanns inte i min storlek men den välvilliga expediten såg snabbt till att ringa och lägga undan dem på Avion, köpcentret lite utanför stan, vid IKEA. Hela nästa dag. Hmmmm, hur skulle jag göra. Kunde ju inte cykla dit i snömodden. Så dagen därpå hade jag bestämt mig för att se All the beauty and the bloodshed, en dokumentär om Nan Golding. Per skulle inte följa med. Filmen började åtta. Vid sjutiden mumlade jag något om att jag skulle åka tidigare för att det visst var extrapris på hudkrämer på Bodyshop som jag behövde. Jag typ LJÖG för min man! Och iväg åkte jag med Forden, in på Sko-centrum Avion, provade bootsen som var perfekta, slog till och gjorde av med de sista matpengarna. När jag gick ut med den fina röda lådan med de nya beiga bootsen kände jag att jag borde skämmas. Men ICKET! Jag fick en förstärkt känsla av att: Detta är ändå jag! Och jag var så nöjd.

 

Först dagen därpå erkände jag min lögn och visade mina nya skor för min man, som skrattade och sedan lite lagom hånat mig och undrat vilka dagar jag ska ha vilka skor. När han själv drog i väg på bio häromdagen var han också noga med att påpeka att han inte skulle köpa skor dessutom.