Berlin

 
Ljuvlig frukost ute i solen på ett mysigt cafe i Kreuzberg
 
Vår Berlinresa började krångligt. Först glömde Per sin viktiga handbagageväska i bilen men som tur var hade dottern Sanna inte hunnit långt utan kunde vända och köra tillbaka till flygplatsen. Sen försvann våra resväskor och vi var utan från fredagkväll till söndagseftermiddag. Så vi oroade oss för bagaget men kanske ännu mer för visningen av huset i söndags mellan 14.30-15.15, jag skakade och tappade aptiten.När mäklaren sen ringde var han försiktigt positiv,där hade varit sju olika eventuella spekulanter. Kan gå bra.
 
Men det allra värsta dessa dagar är att vi har en vän som är mycket svårt sjuk. Det är så ohyggligt ofattbart och sorgligt.
 
Efter mäklarbeskedet ringde de från hotellet och berättade att väskorna kommit.
 
 
Såhär lycklig var Per över snuset som fanns i resväskan
 
Kärt återseende
 
 
Här sitter vi på Kulturbruggeriet i Prenzlauer Berg och ringer tusen samtal om våra försvunna väskor
 
Keruzbergport
 
 Mysiga gränder vid Hallescher Tor

Berlin

 

Vemod och oro i oktober - 76 dagar kvar

Vårt hem bjuds ut till vem som helst
 
Jag vaknar med som ett spännband över bröstet. Halsen känns svullen och hjärtat bultar extra hårt och tungt. Det känns som om jag skulle behöva gråta, av vemod och oro. Vemod över livet som flyr, barnen som en gång var små och mina, våra, nära i vardagen. Nu är de vuxna och vi ska sälja deras barndomshem. Med iver och handlingskraft har vi städat, pimpat, rensat och homestylat inför att fotografen skulle komma. Denna vecka blir det samma procedur men ännu ett strå vassare, renare, mer väldoftande, inför två visningar.
 
Haha, så löjligt, där har det väl aldrig stått ett fruktskål förut
 
Det verkar som att de vuxna barnen tycker att det ser konstigt ut, vårt hem, som bjuds ut till vem som helst, tillkonstlat med doftande produkter från Rituals, insmickrande blommor och löjligt utplacerade fruktskålar på omotiverade platser. Visst, säger de, är det bra och förståeligt att vi flyttar till något mindre och billigare. Vi har ju dessutom stugan. Men jag skymtar en tvekan i deras blickar, en stumhet i deras röster och jag kastas plötsligt ner i ett djupt, djupt nostalgidike och en känsla av att förlora kontrollen. Det blir så definitivt en era som tar slut.
 
Hemmet är liksom anonymiserat när alla foton och personliga minnen är bortplockade
 
 
Klara var två och ett halvt år, Viktor ganska nyss fyllda sex och Sanna lite drygt åtta år, när vi flyttade in i radhuset på Sandbackavägen. De har alla flyttat hemifrån och bara Per och jag är kvar. Två vuxna personer på tre gånger 67 kvadratmeter. Vi har bott här över 22 år. Det är för stort och nu är det faktiskt dags. Barnen får gilla läget! Det är ingen skilsmässa och ingen flytt på grund av ekonomisk kris eller sjukdom, så allt är egentligen bra.
 
Men just denna frostnupna morgon i oktober stannar allt upp och en ångest över livets förgänglighet nästan golvar mig. Jag börjar oroa mig för yngsta dottern som bor i Göteborg, hur ska det gå? Hur ska det gå för sonen med jobb och lägenhet? Äldsta dottern, ser det inte ut som att det är något som oroar henne, som hon inte vill prata om? Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Skydda mina barn och må de leva lyckliga och trygga. Och gode gode Gud, låt oss få sälja huset för ett bra pris. Tanken på en tuff budgivning och en rejäl vinst lättar upp spännbandet över bröstet, som sedan raskt dras åt ännu hårdare vid tanken på att ingen vill köpa!!! Då står vi där med både radhus, lägenhet och sommarstuga och helt galna skulder. 
 
Nej nu får det vara nog! Upp och hoppa, spänn ut bröstet, kraxa ren halsen, snyt dig och fixa en råjävulskt nyttig smothie och kom igång och fånga dagen. Solen skiner ju till och med.
 
 
Ordning och reda har vi väl alltid i hallen...
 
Övre hallen, där en liten bukett kaprifol pryder lite självklart 
 
Vardagsrummet ser mycket större ut på Hement än i verkligheten,  kuddarna är puffade och blixtlåsen dolda
 
Jag kommer inte ihåg om alla barnen har haft alla rummen, men så här såg det i alla fall inte ut då
 
Här tror jag i alla fall att Sanna och Viktor bodde i våningssäng precis när vi flyttade in...eller var det Viktor och Klara?
 
I källaren har de bott alla tre under senare tonåren
 
En...
 
två...
 
tre toaletter...kan det vara skönt att slippa städa...men visst är det skönt att kunna gå ner i källaren och skita i lugn och ro...man kan inte få allt. Här nere kunde jag int emed att ta bort den fina, personliga cernitleraskulpturen på bastudörren som Klara gjort som föreställer mig och Per. På skylten nedanför som Leopold Nilsson har gjort står det CARPE RÖVSVETT! Det är inget som mäklarna rekommenderar att man ska ha kvar. Men där obstruerar jag.
 
Ljuvliga stunder med kaffe i solen...    sucka mitt hjärta men brist icke!