Alltför intecknad tid för att hinna teckna

I samband med en förhandsträff inför La Traviata fick vi lyssna på Per Lindström som spelar Alfredo. På föreställningen iklädd helt andra kläder
 
Jobb, jobb, jobb, fullt upp med jobb i praktiken på plats men också i tankarna natt som dag. Jag som vill teckna och skriva mer. Se hur träden gulnar och fäller sina löv. Andas in oktoberluften och i lugn och ro fundera över den tid som flyr. Jag har i alla fall fattat ett tufft ( utifrån ett extremt i-landsperspektiv) beslut. Denna höst ska jag inte vara med och sjunga i min roliga kör Umeå Pop och rockkör. Jag har för fullt på jobbet och jag behöver träna och få tid att bara vara. Kanske teckna.
 
I början av min medielärarkarriär läste jag en bok av Lasse Svanberg, tror jag han hette. Boken hette i alla fall Bekvämlighetens triumf och handlade om hur medierna ger oss möjlighet att låta soffan bestämma vad vi ska göra och att välja det medieutbud som ger minsta möjliga motstånd. Och nog känner jag igen mig i det. Trötta kvällar efter en hel dags arbete är det lätt att vika in årorna framför svt.play, Netflix och HBO. Man skulle kunna vässa pennan istället. Litegrann har jag ryckt upp mig, för att försöka komma i form. Det är till stora delar, precis som med den fysiska träningen, en färskvara. Efter en tids uppehåll flaxar pennan osäkert över den vita ytan. Blicken irrar oroligt över sökandet efter linjer och vinklar. Blygheten gör också att man inte riktigt vågar teckna, för om någon ser och upptäcker det osäkra, darriga, veliga, kanske till och med fula och fela.
Ett försök att fånga Tjali, som egentligen heter Chatarina Melin
 
 
Ett självporträtt med skepparkeps och ett mycket föryngrande sådant. Återkommer med ett med massa tidstecken
 
Och en snabb skiss från hallspegeln för att visa vad jag börjat göra varje morgon...för att hålla den fysiska formen. Tio knäböj
 
Ja, ja, jag lever ett lyxliv, med jobb, lägenhet, man, friska vuxna barn och till och med ett barnbarn. Ja, henne för resten, tänkte jag teckna av häromdagen, men det kändes som att varje streck skulle göra henne orättvisa. En så ljuvlig liten människa, så ren och slät och svårfångad...tror jag. Ska nog försöka nästa gång. Jag ska i alla fall inte klaga.
 
La Traviata var förresten en alldeles, alldeles underbar opera. Så vacker musik med sångare som var suveräna skådespelare också. Nyskapande och kreativt arbete med scenografi, ljus och kostym. Så himla häftigt att vi har en opera i stan. Opera kan vara bespottad och jag hörde nyss Henry Dorsin kalla det för moderatmusikal. Men, nej, de operor som sätts upp på Norrlandsoperan brukar vara moderna och utmanande. Gå och se och lyssna!

Uppdraget utfört

 
160 kvm totalt överfulla med allt man kan tänka sig, gånger hundra. En massa sommardagar med svett och möda men också kreativt problemlösande och gemensam jävlar anamma.
 
 
Norrlands auktionsverk anlitades och vi blev imponerade av de unga entreprenörenas kunskap om röllakansmattor, konst och antikviteter. Däremot blev vi först chockade när vi insåg hur mycket de inte var intresserade av. Allt utom 33 saker, och grupper av saker, som de kunde värdera till tusen kronor eller mer. 
- Vad gör vi med de andra tiotusen sakerna?
Det var de som föreslog att vi skulle ha lägenhetsloppis. Vi sorterade, slängde och prismärkte allt över 20 kronor. En del gruppvis, exempelvis; fina dukar 100 kr, filtar 50 kr, etc.
Loppisen annonserades i VK, Folkbladet och i våra sociala medier. Även plakat på balkongen lockade. Loppisen blev en succé och dessutom hade vi roligt de två dagar den varade . Dagen efter körde vi resterna till Röda korset och Gimonäs.
 
 
 
Plakat på bägge kortsidor av balkongen
 
 
 
 
Här är en av de mest entusiastiska loppisbesökarna. Hon och hennes man hängde på låset långt innan vi öppnade, och var även där när vi stängde dan därpå, för att handla lite till, bland annat ett av borden vi ställt upp grejer på. Vilken lycka att vara tre syskon som alla har sommarlov och bara bestämde oss för att: Nu gör vi det här!
 
Loppisyra

Bekanta ansikten

 
Ett av motiven på t-shirtsen som säljs i butiken Faces
 
Min man och jag har varit flera gånger i Rom och vi har hittat ett litet favoritställe i Trastevere. Det är en man som har en liten, liten bar som specialiserat sig på vin men väggar och hyllor är överfulla av andra drycker också. Där har vi suttit i den ljumma kvällen på den trånga gamla gatan och avnjutit Amarone, Barolo och Brunello. Mittemot finns en liten butik som säljer t-shirt med tryck av kända musiker och skådespelare. Per har shoppat. Jag har varit inne och klagat på att det knappt finns med några kvinnor.
 
Hursomhelst. På väg hem i nu i början av sommaren så såg jag en intressant person på Fiumicino, Roms ena flygplats. Det var en lång, androgyn person men ja, absolut en kvinna. Jag såg henne ett par gånger och iakttog den coola stilen. Väl på planet skulle jag hjälpa Per med korsordet...
 
 
 
 
 
 -Men hallå, Per, henne här på bilden såg jag ju på flygplatsen!!! Men, svarar Per, jag också! Och hon tittade så på mig. Aha, typiskt va, att hon skulle spana i Per! Varför? Men så böjer jag mig fram och över Per och tittar på hans tröja, och mycket riktigt har han t-shirten från Faces med Bowietrycket. Det måste innebära att...Ja, det var Anne Lebovitj och hon måste ha kännt  igen ett fotografi hon själv hade tagit, på Pers tröja. Hoppas att ägaren köpt rättighet att använda bilden. En av de mest ikoniska Bowiebilderna. Vilken slump ändå att just hon skulle dyka upp både på flygplatsen och i korsordet.