Augustiblues igen

 

Det är som en våg som sköljer igenom kroppen. Det är som att det krampar i halsen och rullar ner i bröstet och magen och sedan andra vägen som i ett baksug och jag behöver öppna munnen, sucka och sänka axlarna. Det kan utlösas av nästan vad som helst, en blick på kaffefilterförrådet som börjar sina efter sommarens alla bryggningar, kvarglömda leksaker, pastarester på terassen, havet som nu, äntligen blivit varmt, nu när dom åkt. Det började 2020 tror jag och det stämmer med mina dagboksanteckningar. Det tunga svårmodet i augusti när utflyttade barn lämnade stugan, sattes på tåget och åkte hem. Då bodde både Klara och Sanna i Göteborg. I år har vi bara behövt säga farväl till Klara och Ebbe eftersom Sanna med familj numera bor i Umeå, tack och lov. Sonen Viktor med flickvän lämnade också för Undersåker i Jämtland. Suck!

 

Det är inte någon som tycker synd om mig, möjligtvis någon som tycker att jag är patetisk och tycker synd om mig för att jag tycker synd om mig själv. Då 2020 skrev jag det här inlägget: Det ännu större vemodet rullar in. och två år efter det detta: Sensommarblues i tvättstugan. 2021 var vi så smarta att vi själva reste bort den sista stugveckan.

 

I år har den intensiva veckan då faktiskt alla varit på plats fungerat otroligt smidigt och bra trots många andra gäster och gästnätter. Vi har varit 14 vid middagsbordet på måndagen, 19 på släktkalaset i tisdags, onsdag bara tio personer, torsdag igen 14 och två bebisar, fredag var vi fyra vuxna och tre barn och en baby och lördag elva. På söndag åkte Viktor och Mini. Yngsta dottern Klara med sonen Ebbe och kompisen Emma var kvar på middag innan jag skjutsade dem till tåget, oooops, nu kom en sån där våg med baksug igen!

 

Dagen efter går jag och funderar över vad det är för mening med att ha ett sånt här ställe med massa småstugor och massa sängplatser när det ändå är så jävla tomt och trist och det är en himla massa saker som behöver fixas, lagas, målas och städas. Idag känns det bättre, jag brottas med mig själv och mina tankar och känslor. Jag försöker verkligen ta kommandot med förnuft och tankekraft men emellansåt ligger jag där och skvalpar i vågdalarna. En snabb inbokning av möjligheter att träffa lille Ebbe hjälper och vi har också bestämt att ta en tur till Jämtland i september. Äldsta dottern med make och tre döttrar har vi förmånen att ha i stan och vi ska få hjälpa till med barnpassning i veckan då äldsta dotterns ska skolas in i förskoleklass. Underbart och spännande.

 

För mig gäller det att skapa ett eget liv (har skrivit och sagt det förut) särskilt när augusti är slut och mitt nya liv som pensionär startar. Glädjen i barnen, kärleken till dem är en grund för oro och om ni inte ids gå in på länkarna till de tidigare inläggen måste jag kopiera in vad stuggrannen sa vid min första augustiseparationsblues 2020: "Grannen, Inger, en ganska barsk kvinna från norra Finland hade inte mycket till övers för min sorg. Jag sa att jag var ledsen för att de åkte tillbaka till Göteborg, döttrarna, och att de bestämt sig för att bo där. - Du ska väl vara glad att du har några ungar, var det korta bestämda svaret. Och ja, det är jag verkligen men nu får jag lyfta blicken och försöka se något annat."