Det ännu större vemodet rullar in och tårarna rullar nerför kinderna

Jag är född med en optimistisk grundsyn och är oftast glad och nöjd. Det är en gåva tänker jag. Men nu när jag inte kan sluta gråta undrar jag om jag kanske har förändrats. Har en sorg och ett tungsinne flyttat in i mig? Och hur ska jag i såna fall mota bort det?
 
Jag vet också att jag är en galet priviligerad människa på många sätt men nu känns det svårt och tungt oavsett att allt borde vara bra. Kanske kommer sorgen efter mamma på detta sätt men det kanaliseras utifrån att det är så tomt och trist här i stugan. 
 
Hela maj och juni har vi rustat och förberett för att Klara, Fredrik och katten Nuuska, Sanna, Aron och lilla Alvilde skulle komma hit. Och dom har varit  här och vi har haft underbara dagar. Tänk att få ha så roligt och fint med sina barn. Sonen Viktor har också varit med och vi har badat bastu och badtunna och badat i havet. Natten mot onsdag skjutsade jag Klara, Fredrik och katten till tåget. I går morse skjutsade Per Sanna, Aron och Alvilde. Sen har jag gått och plockat leksaker och gråtit. Jag har hittat kattmat och kattskålar och gråtit. Jag har gått in i rummen de bott i och plockat lite rester och skräp och gråtit. Alvilde älskar att plocka blåbär och det är så många blåbär kvar och när jag ser det gråter jag. Jag tittar på badtunnan och gråter. Jag tittar på havet och grillen och gråter. Klara hade glömt ett paket tuggummi i bilen - GRÅT! Allt härute känns tomt och trist och meningslöst just nu. Viktor är också bortrest nu så ett tungt ansvar vilar på honom att komma hem och pigga upp morsan!? Nej, jag menar verkligen inte att jag ska hänga upp mig på mina barn helt och hållet. Jag får väl ta och skaffa mig ett liv!!! Och det är lite häftigt faktiskt att jag märker att jag med en gång mår bättre när jag skriver. Kunde jag komma igång och teckna också vore det kanske ännu bättre. 
 
Man laddar så inför sommaren i stugan och ser så mycket fram emot den. Och denna sommar har det laddats inför begravning och minnesstund härute vilket också varit en anspänning. Nu är det augusti och det är snart dags att börja jobba. Det kanske kommer att kännas bra men det är så vansinnigt långt till nästa sommar. 
 
Nu får det bli lite kaffe och sen en promenad med Sommar i P1 i lurarna. Och eftersom jag är en i grunden optimistisk person så får jag väl vara glad åt att tårarna flödar, det sägs vara nyttigt. Det är värre med oron för att tillståndet ska förvärras eller bli permanent. Grannen, Inger, en ganska barsk kvinna från norra Finland hade inte mycket till övers för min sorg. Jag sa att jag var ledsen för att de åkte tillbaka till Göteborg, döttrarna, och att de bestämt sig för att bo där. - Du ska väl vara glad att du har några ungar, var det korta bestämda svaret. Och ja, det är jag verkligen men nu får jag lyfta blicken och försöka se något annat.