Tillbaka till Midgårdsskolan med kärlek, stress och pengar
En personlig illustration till morgondagens lektion i kursen Mental träning
Stressad situation och vägar att hantera
Jag trivs mycket bra med penionärslivet trots att kassan snabbare blir skral. Men jag är också en person med ett stort bekräftelsebehov så när mina kollegor från kursen Estetisk kommunikation ville ta in mig som föreläsare om begreppet tankaströmningar blev jag smickrad och hedrad och även taggad på lite extrapengar.
För att få lön och verka som vikarie var jag tvungen att: 1. Bli intervjuad av en rekryterare på Umeå kommun. 2. Skriva på ett sekretessavtal samt 3. Begära intyg och fläckfritt uttdrag från Polisregistret. Jag blev också i samband med intervjun påmind om min roll som vuxen förebild för skolans elever. Intervjuaren som visste att jag varit anställd i kommunen i trettio år, kämpade med skamsköljningar när hon enligt instruktionerna trots allt var ålagd att föreläsa om dokumentets punkter. Väl inne i systemet för två gästpass i Estetisk kommunikation upptäcktes en annan lucka jag kunde fylla. En av resurspedagogerna hade hoppat av, så jag blev erbjuden en halvtid som sådan i den medietvåa jag själv hade när de gick i ettan. Så då fick jag intruktion av ansvarig specialpedagog, läste på om NFP (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) såsom adhd och autism för att bäst kunna hjälpa. Det blev ett hederssamt uppdrag, inte särskilt ansträngande eftersom jag är en extra vuxen i klassrummet. Den ansvarige läraren planerar, håller lektion och ansvarar för dokumentation och bedömning. Den största utmaningen är kanske att känna att man gör nytta och att eleverna får förtroende för mig. Extra bonus är kärleken från medietreorna som jag ju haft i två år. De ville att jag skulle vara med på deras mentorstid och de ska visst ha begärt att deras mentorer ska begära från rektorerna att jag ska få vara med på deras studentlunch. Och kramar har jag fått. Suck!
Sen så blev en annan kollega sjukskriven! Och här sitter jag nu på söndagetfermiddag och FÖRBEREDER LEKTION i en kurs jag aldrig har haft; Mental träning. Jag ska ha två pass gånger 2,5 timme i momentet Stress! Herregud, jag blir stressad! Jag går igenom text i lärobok, tittar igenom power points och funderar till och med om jag ska handleeeeda yogaövningar. På väg ut till stugan igår stannade vi till på stan för att jag skullle köpa boken Allvarligt talat med PO Enquist. Jag har bestämt mig för att ha högläsning av ett par av texterna. Herregud, amygdala reagerar, stressorerna- är de både intre och yttre? och på vilket sätt ska jag kunna aktivera lugn och ro-systemet? Och ska eleverna ens få förtroende för mig, en kvacksalvare?
Men å andra sidan så kickar jag igång och blir peppad och engagerad- vilket också är en del av den positiva stressen. Och faktiskt så ser jag också fram emot att få en extra laddning pengar här inför sommaren.
Men jag känner att jag kommer att ha svårt att somna ikväll när jag vet att jag ska ha lektion i detta 8.30-11.15 i morgon
En timme senare: Herregud, här sitter jag drabbad av typ PTSD!!! Okej, vet att man INTE ska skoja om det och de som verkligen har drabbats av det men just nu har jag iallafall fragment av det. Jag har suttit i flera timmar för att göra en kollegas genomgång av stress till mitt eget material. Jag har läst på för att förstå och kunna förklara med egna ord och egna exempel. Jag har lagt till personliga bilder och övningar. Jag har öppnat presentationen om och om igen för att förbättra och lägga till, bara lite till, lite till. Så när jag ska lägga till de sista fina nytagna bilderna så är PRESENTATIONEN BORTA!!!??? Det enda jag kommer åt är originalet, som jag dessutom inte har tillåtelse att redigera eller spara eftersom min privata, relativt nyköpta dator INTE har tillgång till skolans program. Puts väck, borta! Alla tecken på stress: kamp och flykt, lägga sig ner och dö, bajsa på sig( jag gjorde inte det men nära...), andningen kortare, kramp i magen, ont i huvudet. Sjukskriva sig, bara ge upp. Jävla teknik!
Men på något märkligt och oväntat sätt hittade jag tillbaka, pustar ut, men slappnar nog inte av förrän jag vet att jag kan visa den och gå igenom den med eleverna imorgon. Snacka om att leva sig in i momentet.