Välkommen vemodet, min vän

 

Som en smocka i magtrakten, som ett baksug, en kramprörelse som snabbt öppnar tårkanalerna och skapar en svullnad i halsen. Vemodet anfaller! Vi har efter dagens frukost tagit tag i julpynt, leksaker och tvätt. Igår skjutsade vi dottern Klara och barnbarnet Ebbe till ett mycket försenat tåg mot Göteborg, via Stockholm. De kom ändå, till sist, trots nyårsdagens trafikkaos och inställda resa. Vi fick fira lillejul, tillsammans hela familjen, dock blev vistelsen betydligt kortare då arbetsperioderna börjat. Från lördag morgon till måndag kväll. Och för resenärerna, bland annat en mycket tapper liten Ebbe, fyra år i mars, dessutom två nätter på tåg, med byte i Stockholm. Åhh, vad jag förbannar nedläggningen av nattågen! Och åhh, vad jag förbannar den politik som inte prioriterar ett miljövänligt resande.

 

Nåväl, varför skriver jag att vemodet är en vän? Det är svårt att skiljas från Klara och Ebbe, särskilt med vetskapen att de kommer att bli kvar i Göteborg. Alternativet att flytta till Umeå som storasyster med familj är inte ett alternativ då föräldrarna separerat och Ebbes pappa Fredrik inte har någon koppling till Umeå. Så är det bara. Men att man kan känna vemod och en sådan intensiv saknad, står också för att det finns så mycket kärlek och att vi har det så himla fint tillsammans. Jag försöker vända det till det. Sedan är vemodet också en del av insikten av tidens gång. Maken Per, som har plockat ihop all julbelysning och alla tomtar han sprider runt lägenheten i sprallig förväntan runt advent, ser också ut att fälla lite tårar i juldammet, bland tomtar, ljusstakar och sladdar. Livets gång, ett nytt år, länge kvar till nästa jul. Hur ser livet ut då?

 

Vemodet, min motvillige vän, kanske fint att vi möts igen. Och vi har, trots dåliga erfarenheter, bokat resa till Göteborg den 23 januari, alltså om mindre än tio dagar, för att gå på Göteborg Filmfestival och såklart hälsa på och bo hos Klara och Ebbe.