Dödstädar och helgar livet

Idag, alla helgons dag, ska vi hedra de döda. Alla alla alla döda. Alla döda barn i Gaza. Över 11 000 barn har dödats sedan Israel, med motivet att försvara sitt land, har bombat, bränt och skjutit. Lyssnade på radion om storebrodern som själv hjälpt till att bygga ett tält i lägret efter att de behövt fly från sitt hem, han tillsammans med föräldrar och fyra yngre syskon. I detta tält brinner han upp, och detta i en film som spridit sig i sociala medier. Jag har inte pallat att se den. Några dagar senare dör också två av hans småsyskon av sina brännskador. Det är så obegripligt ont och nära på omöjligt att ta in. Vad kan vi göra? Vad kan jag göra? Vad måste vi göra?

 

Döden har berört mig även utifrån att två för mig betydelsefulla personer har dött denna vecka. Susanne Osten och Elisabeth Olsson. Två starka, stora humanister som förändrat synen på barn, kultur och alla människors lika värde på riktigt. Jag blev golvad första gången jag såg Elisabets Ecce Homo som skildrade bibelns budskap genom att iscensätta dem med HBTQ-perspektiv. Kärleksfullt och modigt. Cecilia Uddén också en av mina idoler, har inte hörts rapportera från krigets härdar i veckan. Elisabeth var hennes partner och de såg fram emot att åldras tillsammans. Se gärna Min sanning med Elisabeth på svt.play. Det är ett fantastiskt porträtt och en intressant bild av konstens roll och också hur konsten kan väcka hot och hat.

 

I detta, mitt skyddade liv i en norrländsk universitetsstad kan döden också kännas närvarande en sådan här dag. Alla helgons dag. Jag har gjort mig av med en stor och tung chiffonjé med massa fack och lådor. Det blev för trångt i arbetsrummet, överbelastat och energislukande. Den såldes på Marketplace och släpades ner de fyra trapporna med stånk och stön så att det ekade i trapphuset. En sådan befrielse! MEN vad göra med: Dagböcker från 1969, teckningar, gratulationer, brev, anteckningsblock, fotografier och album, konstkort! Ja, jag inser att jag har konstkort för flera tusen kronor, vad ska jag göra med dem när jag inte har dem i undervisningen? Här fanns födelsebevis för barnen och även alla papper från mammas och pappas begravningar. Det säger sig själv att det tar tid att rensa i röran, jag fastnar i minnen och tänker att jag ska vara lite modig och kasta litegrann. Men nu på förmiddagen räddar jag till exempel en TOALETTBOK, ja, sådana har jag också haft i olika perioder i mitt extremt väldokumenterade liv. Inte kan jag kasta denna relik. Jag fastnar istället och läser om Majsans olyckliga kärlek på flera sidor, planer om fester och lägesrapporter från dagen efter. Det handlar också mycket om glädjen av att ha fina vänner och om hur feta och fula vi tycker att vi är. Allt detta verka utspela sig 1975 och 1976 och Lisa, som jag var tillsammans med jättemycket återkommer hela tiden i min chiffonjés innehåll. Hon dog för SJU år sedan. Det är också obegripligt, ja, att hon dog och ja, att det är så länge sedan, redan. Jag helgar henne idag.

 

Och min rensning är långt ifrån klar. Jag behöver systematisera det jag sparar och faktiskt kanske slänga en del. Och det kan bli en bra sysselsättning dessa fruktansvärda dagar då vi väntar på hur det ska gå i det amerikanska presidentvalet och hur det påverkar exempelvis antalet döda i Ukraina. Hur ska vi som lever i vår skyddade, lilla trygga värld förhålla oss till världens död, klimatets död, barnens död? Ska det räcka med att tända ljus, be till gudar vi inte tror på och försöka att inte halka och slå ihjäl oss. Nu har det nämligen snöat, smält och frusit på så att vägarna är både skrovliga och hala. Men det är ju så det är, det är livsfarligt att leva och vi som har förmånen måste helga livet.