Den sista föreställningen

 

Åh! Oj! Puh! Va?

Det är en mycket märklig känsla jag har. Känns det som att jag ska börja gråta? Borde jag göra det? Jag har ju läst Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande där hon skriver om sorg bland annat; att människor som sörjer och kväver gråten senare i livet söker upp öron-, näsa-, halsläkare på grund av ackumulerad icke förlöst gråt som resulterar i märkliga åkommor. Men SORG? det är ju ingen som har dött och ingen som är sjuk som förorsakar mitt tillstånd.

 

Jag kan ha haft min sista genomgång/föreläsning som lärare! Jag har gästföreläst hos mina kollegor Frida och Sari och en årskurs ett dans- och teaterelever i kursen Estetisk kommunikation. 85 minuter om tankeströmningar och hur sådana medieras och illustreras idag och historiskt. Och eleverna var fantastiska, lyssnade, diskuterade, ställde frågor, applåderade efteråt och tackade. Herregud, hur ska jag kunna leva utan det här?

 

Nu hör det kanske inte till vanligheten att eleverna är såhär peppade och mottagliga. Det är nog mycket kollegornas förtjänst men också kanske just den här gruppen, nyfikna, ödmjuka och lyssnande. 

 

Man lär så länge man har elever brukar en del säga och det är ju sant även om det låter lite töntigt. En i klassen hade förutom en regnbågspin bland annat en säkerhetsnål på sig och vi diskuterade dess betydelse. Enligt mina erfarenheter associerar jag till punken och dess fuck-the-system-attityd, och att sticka hål på makten. Men då var det en elev som sa att den har fått en annan betydelse nu; att den som behöver stöd, kanske för att man befinner sig i en utsatt situation, ska kunna vända sig till en som bär en säkerhetsnål utan övrigt innehåll att fästa fast. Nyfiken som jag är har jag googlat vidare och funnit följande: Trenden startade enligt DN: Susanne Ljung, efter Brexit som en symbol för att visa stöd för dem som for extra illa av de politiska valen. Med en säkerhetsnål på sitt plagg visar man empati. Hashtagen Safetypin har nu spritt sig till USA, ofta som protest mot Trumps politik. Läs hela artikeln i länken. 

 

 

Det kommer ingen gråt? Jagvet inte vad jag känner? Hunger, ja, dags att äta lunch. Livet går vidare. Men 40 år som lärare- det är en stor del av min identitet. Vad ska jag göra efter första september? Får jag leva lär jag få se.