Ett knapptryck - en droppe mot klimatångesten

 

Sedan Lena flyttade tillbaka från Sundbyberg till Umeå, efter låt säga 40 år, så har vi ju simmat en morgon i veckan. En mycket bra och trevlig vana. Där på Navet, Umeås kommunala badanläggning, upptäcker man ju också andra vanemänniskor, sådana man knappt känner igen på stan med kläderna på. När man träffats morgon efter morgon efter morgon börjar man prata med varandra. Häromsistens fick vi, mina gamla vänner och jag lära oss något revolutionerande i det mycket, mycket lilla. Men ni vet, vi försöker tro på droppen som urholkar stenen, att ingen kan gör allt men alla kan göra något.

 

Jag var fjorton år när oljekrisen slog till 1973, även den kopplad till dagens fruktansvärda situation i Gaza. Till följd av otoberkriget när Syrien och Egypten tillsammans med ett antal andra arabiska länder angrep Israel och förlorade så höjdes oljepriserna enormt. Hemma i villan på Teg i Umeå hade vi en stor oljepanna i källaren. Jag som fjortonåring hade väl kanske ett nyuppväckt intresse för dusch och hårtvätt kommer ihåg hur pappa Gunnar vaktade på varmvattenkranen som en hök. Inte för inte tränade han oss alla tre syskon att i samband med bastu uthärda allt kallare och kallare duschar. Detta vaktande vid varmvattenkranen hänger över axeln på mig ständigt trots att pappa varit död sedan 2010. Att diska under rinnande vatten-ICKET! Att stänga av duschen medan man schamponerar sig och tvålar in sig JA, SJÄLVKLART. Så har jag under årens lopp trots detta, på diverse träningsanläggningar brottats med mig själv och slöseriet. Kan jag trycka en gång till på duschknappen, en gång till bara för att skölja av balsamet från händerna innan jag går in i bastun? Kan jag trycka en gång till bara för att få en sista kall skvätt?

 

I onsdags skedde det märkliga! En av morgonbadarna som vi börjat prata med visade oss att man kan sätta på duschen och om man trycker en gång till, innan själva perioden är slut så stoppar man flödet. Inget slöseri. Vilken magi!

 

Och visst är det verkligen en mikroskopiskt liten insats, en pytteliten ångestdämpare. När vi har en regering som verkar göra allt för att göra det bekvämare att köra bensindrivna bilar och bedrövligt mycket dyrare och krånglligare att cykla, åka tåg eller köra miljövänligt. Att stå där i duschen och kunna stoppa vattenflödet. Det där vattnet vi har så självklart men som är så eftertraktat och svåråtkomligt för så många i världens hårdare drabbade platser. Som i Gaza exempelvis. Kan jag kanalisera min klimatångest och min solidaritet i ett litet, litet extratryck på duschknappen?  Nej, jag fattar att jag måste göra mer men det är ändå en viktig tanke att respektera det vi tar för självklart och vara medvetna om resurserna och beredda att dela med oss.

 

Pappa är med mig och han hade rätt. Tråkigt att även den gången var vi tvugna att skärpa oss på grund av ett jävla krig. Krig måste ändå vara det mest osmarta när det kommer till miljön på alla sätt och vis.