En om dagen kan bli för mycket

 

Idag har jag uppnått mitt primära mål med utmaningen en teckning om dagen, att göra en teckning om dagen i fjorton dagar och publicera. Jag hoppas såklart kunna fortsätta - eftersom övning ger färdighet. Men det blir också tydligt att jag inte är en sådan där tiotusentimmarsenttusiast som bara måste teckna och måla hela tiden. Som glömmer tid, rum, hunger och törst i skapandets rus. Jag får anstränga mig för att ta mig tiden och hitta något motiv. Det jag helst vill är att som i bilden av Mini härovan, fånga ett levande motiv, på riktigt i stunden. Det är det jag vill bli bra på. Det handlar också ofta om att våga, för jag kan tycka att man blottar sig och kan avslöja sig (som en dålig tecknare) när folk/någon ser att man tecknar. Ibland tecknar jag av ett foto och ibland något som är enkelt och stilla framför mig.

 

Det är mycket man BÖR göra varje dag: peta tillbaka nagelbanden, borsta håret hundra tag, städa, smörja sig och vårda sig men framför allt GYMNASTISERA och träna upp sina muskler och balans. Det är väl samma sak där, jag skulle verkligen vilja vara en yogagirl, en sån som inte kan leva utan sitt dagliga entimmespass eller som helt naturligt tar den där dagliga joggingturen. Jag tror att jag kan ge sken av att jag gör morgongymnastik varje morgon, ja i och för sig bara tio minuters, men det är nog så imponerande. Men jag är en lögnare som vill verka bättre än jag är, för ofta har det gått fyra fem dagar och ibland långt fler när detta helt fallit ur dagens agenda. Och då hamnar jag som vanligt hos naprapaten, en gång, två, kanske tre fyra gånger, för att få ordning på de delar av kroppen som stelnar till av slappheten. Och gudarna ska veta att det blir dyrt! Även de mornar jag faktiskt gör min tiominutersgympa märker jag hur jag ofta tappar fokus. Jag ser vissna blomblad som behöver plockas, måste sätta på radion, kommer på att jag måste skriva en komihåglista och särskilt innan de tråkiga benböjen och armhävningarna brukar annat komma emellan.

 

Förrförra gången jag var hos Naprapatlandslaget fick jag i uppdrag att VARJE DAG ligga på mage med händerna greppade runt typ en skurkäpp, cirka en meter mellan, och dra käppen över huvudet och ner mot skudrorna. Tre gånger femton upprepningar (varje dag). Nu blev det inte så...för jag hade ingen dylik tingest hemma...Tillbaka till naprapaten ( och ytterligare sjuhundrafemtio kronor fattigare) och blev justerad och fixad och förhörd om käppövningen... Ehhh, går det bra att bara stå upp och låtsas dra pinnen bakom ryggen? ICKET, du ska ha rätt utrustning!

 

Så idag har jag köpt mig ett kvastskaft utan kvast, jag kastade in det i bilen, redan ilsken, blängde på det när jag tog ut det , men har idag, iförd maxilång klänning, lagt mig ner på yogamattan och kört tre gånger femton, vansinnigt tråkiga arm- och ryggböj. Hur i hela fridens dagar ska jag klara av att leva upp till det? Ja, men det tar ju bara några minuter! Ska jag packa med pinnen och yogamattan nu när vi åker på semester sexton dagar? Ja, vi får väl se hur det blir. Det känns mer troligt att jag fortsätter ett tag med en teckning om dagen åså blir det ytterligare en dyr följetång hos naprapaten.

 

Ska alla "varje dag uppdrag" genomföras; nagelbanden, kakelfogarna, cellulitmassagen, tandtrådningen, ansiktsmassage med därför avsedda stenar, och herregud, man måste ju KNIPA också, det har jag helt glömt bort!!!, ja då har man fullt upp hela dagen och när man är klar är det bara att gå och lägga sig, för att börja om igen nästa dag. Det kan helt enkelt bli för mycket.