Gott nytt år och låt oss göra vad vi kan med vänlighet och värdighet

 

Originalet till bilden ovan är ett fotografi som publicerades i Dagens nyheter i fredags, en bild jag också har sett tidigare. Då som nu är det svårt att få den att försvinna från näthinnan. Det är något med avståndet, att man känner hur man själv skulle kunnat stå intill den som fotograferar. Sedan är det såklart det obegripligt vidriga i historien som också blir så skrämmande tydligt i bilden. Soldatens självsäkra, bestämda kroppspråk, dessutom kan man ana två soldater till bakom, beredda med höjda vapen mot förmodligen en far som omfamnar, skyddar sitt barn. Det är svårt att noga se, men mannen har ena foten i luften, som i ett steg. Kanske är han barfota. Det ser ut som att kläder hänger vid barnets fötter och man ser barnets runda, fint formade vader lysa i soldiset, på den gröna ängen. Bredvid, lite framför soldaten ligger en kvinna med röd kjol. Kan det vara barnets mor? I fotografiet som helhet, som jag inte tagit med i min skiss, som är mer av en miljöbild, finns fler människor, hukande framåtlutande, kanske i fallet. Jag har försökt leta mer fakta om bilden, hjälp mig gärna om ni har mer fakta. Artikeln som får illustreras av fotografiet är skriven av Anders Sundelin och den handlar bland annat om beredvilligheten från allmänheten att genomföra Förintelsen. Det handlade inte bara om en tysk, industriell process. Dan Stone skriver i "The holocaust. An unfinished history? om hur gaskamrarna och Auschwitz skymmer sikten från många mindre läger och aktiviteter. Jag kommer ihåg för många, många år sedan hur jag blev helt tagen av utdrag från Christopher R Brownings "Helt vanliga män" som berättar om Polisbataljon 101 från Hamburg som genomförde flera massakrer på judar i Polen. En annan del av artikeln berättar om musiker och artister som kommer för att underhålla en bataljon under massakerns i Lukow. När de hörde att judar höll på att skjutas tiggde och bad de om att få vara med.

 

Vad vill jag med den här texten? Det vet jag knappt själv! Kände bara att jag måste. Tänker mycket på avhumaniseringen av dem man förmår hata och ta livet av. Kopplar det till både Israel och Palestina. Hur hatet också bygger idenititeten, både den enskildes och den kanske ännu starkare gruppidentiteten som skapar ett VI och ett DOM. Jag tänker också på massakerna i Rwanda där hutuer hetsades bland annat av radioprogram att med machetes döda flera hundra tuden tutsier och även oppositionella hutuer. Även här deltog vad man säger vanligt folk, grannar, arbetskamprater kanske? Vem hade jag varit i en liknande konflikt? det är lätt att tro här i det varma trygga (trots tjugo minusgrader här utanför) att man själv skulle klara av att vara ädel, solidarisk och medmänsklig. Visst kan man tycka att 2024 borde mänskligheten har lärt sig av historien- att våld sällan löser konflikterna. Man borde ha lärt sig det svåra med en demokrati, det ofta långsamma, krångliga samtalets konst. Att lyssna på motståndaren, lyssna på fakta och forskning, ta till sig, bemöta med sakargument och hitta möjliga lösningar och samförstånd.

 

Jag känner oro inför höstens val i USA där Trump antagligen blir vald till president hur orimligt och absurt det än är. Jag känner oro inför politiken i Sverige som verkar ta efter det amerikanska med polarisering, att det är okej med lögner och förtal och ett toltalt fel fokus på att vräka ut invandrare och blunda för miljöläget.

 

Vad vill jag som sagt med denna text? Kanske trots allt önska Gott nytt år och att vi som lever och har möjlighet ska göra allt vi kan för att vara vänliga, försöka vara lite roliga när det går och fortsätta kämpa för en bättre värld, kanske i alla fall i det lilla.