Kära, älskade, kritiserade kropp
På stranden är vi blott fläckvis skylda och detta är på Playa de Mogan, den enda, hittills, akvarell jag mäktat med, trots höga ambitioner
Vi är på Gran Canaria, i Puerto de Mogan, där vi varit säkert sex gånger förut, som de priviligierade människor vi är. Sol och värme när det är mörkaste, mörka december hemmavid. För en gångs skull har vi dock lite svalare och molnigare väder än vanligt. Men ärmlöst, barbent, barfota och ljuvligt badbart.
Kroppen min är blek och torrhudad. Tänk, den är över 65 år! Jag är så oerhört tacksam för den. Så mycket glädje den gett, så många mil och hinder den klarat av. Att knän och höfter tillåter mig vandra upp och ner för stigar på berget. Det är inte självklart.
Men, såhär, helt plötligt halvnaken i offentligheten blir jag så påmind om skröplighet och skavanker. Brösten som blygsamt ramlar ner i armhålorna om man tänker sig sola framsidan. Låren som är gropiga och inte riktigt längre fyller ut skinnet. Jag beundrar kvinnor med släta, välformade ben, fötter med välmanikyrerade tår. Herregud, jag har ju nån jävla nagelsvamp på bägge stortårna. Det är i det stora hela en fruktansvärd bagatell. Trots det sprayar jag varje morgon och kväll nåt nytt mirakelmedel som för bästa effekt ska masseras in. Jag känner mig som en idiot ( två gånger extra varje dag) som nu prövar det säkert sjunde botemedlet. Denna gång marknadsfört genom en fantastisk saga om någon doktor Giovanni som chockad vaknade en morgon av att hans fru drabbats av tidigare nämnda åkomma. Bestörtning och inställd, efterlängtad semesterresa. Ty vandra omkring med fula tånaglar går icket. Filmen, som jag såg på Instagram, illustrerades som vanligt av hiskeliga svampkolonier som tog över hela foten, kanske kroppen, om inte sunda, marknadsförda, jävligt dyra vätskor skyndsamt efterskickades och sattes in.
Filmen, sagan, slutar med att doktorn och hans fru åker på semester, hon med vackert manikyrerade röda tånaglar. Doktorn hade nämligen jobbat dag och natt i sitt laboratorium och kommit på mirakelkuren in my dreams. Jag, lurad än en gång.
Imorgon ska jag delta i Lenkas morgonyoga vid piren och umgås med mina fötter, den torra huden på vaderna och magen som ibland överraskande hoppar ut i någon bakåtböjande övning. Ni vet, när tajtsresåren plötsligt tappar greppet och viker ner sig. Jag säger Hej, hej kära mage det är också din stund! Min mage som jag egentligen älskar. Som burit mina barn, Sanna, Viktor och Klara. Andas in andas ut. Namaste.