Våndas av vrede

 

Det var en av sommarens regnigaste dagar, en lördag i början av augusti. Alla barnen var i stugan med kompisar, flickvän och barn. Regnet verkligen vräkte ner när tre bilar skumpade fram på en gropig grusväg. Jag fick en sån där kort lyckokänsla, trots vädret, just nu är precis allt bra. Tre bilar med alla mina barn på väg på loppisrunda som skulle avslutas hos Glassbonden i Västra Selet, Vännäs. Trots vädret lyckades vi göra en del loppisfynd och vi bestämde att vi skulle stanna till och fika på Kullar och Klang i Vännforsbäck. De andra bilarna hade hittat parkering och jag stod i nerfarten för att kunna släppa förbi en bilist som skulle åka därifrån. Det var som sagt regnigt och lerigt så jag var försiktig och försökte läsa av läget och såg att det fanns gott om plats för att bilen skulle kunna köra förbi mig även om det var lite trixigt. Jag ville inte stå med baken uppe på landsvägen. Så när bilen sakta åker förbi mig nickar, vinkar och ler jag, eftersom det är så man gör. Man hjälps åt i trafiken. Vad gör kvinnan som kör? Hon blänger på mig och räcker FUCK YOU!!!? Snacka om att jag blev paff. Och att jag egentligen ville åka ikapp henne, förklara att jag lämnat plats åt henne, och att man FÖR I HELVETE MÅSTE VARA SNÄLL!!!

Vad hade hon för obearbetade trauman månntro? Och ja, varför är jag så känslig och tar åt mig? 

 

Jag har inför mitt stora paradigmskifte i livet, pensionen, som hjälp och stöd läst Leva i livet av Elisabeth Kübler-Ross och David Kessler. Det är en serie lektioner i livskunskap som behandlar många av livets skeden, möjligheter och problem. Några av kapitlen heter: Att lära sig vara äkta, Att lära sig relationer, Lärdomar av förluster, Att lära sig tålamod, Att lära sig förlåta och Vredens lärdomar. Dom inleder med en händelse där fem personer dör i en trafikolycka. Jag citerar:

 

" Vreden dödade dem. En bil hade försökt köra om den andra på en landsväg. Ingen av förarna ville ge plats åt den andre. Drivna av sin ilska hade de dundrat fram sida vid sida för att försöka komma i överläge. Ingen av dem såg den tredje bilen som var på väg mot dem förrän det var försent." " Männen i bilarna var främlingar för varandra- de hade inte ens sett varandra. De hade inget skäl att vara så här arga på varandra, ändå blev de utom sig av ilska bara för att den ene försökte köra om den andre. Den överlevande föraren åtalades. Tre familjer krossades av den här tragiska olyckan som hade ilska som upphov.En del myndigheter anser att ilska är den främsta orsaken till bilolyckor i dagen USA."

 

Författarna skriver om hur bortträngd ilska blir till oavslutade historier. Man måste ta hand om den och låta den gå över så att inte gammal ilska lagd på hög slutligen briserar på fel ställe och omotiverat brutalt.

 

I lördags var min man och jag på ett mycket trevligt arrangemang i byn där vi har vår sommarstuga - en cykelfest. Upplägget innebär att en hel massa parkonstellationer tussas ihop för förrätt på ett ställe, huvudrätt på ett annat och efterrätt på ett tredje. Vi träffade genom detta tolv för oss obekanta bofasta eller sommarstugeägare. Kalaset avslutades för dem som orkade på Norrmjöle bygdegård med musikquiz och dans. Vår sista värd kom lite senare än vi andra, som redan hade satt oss vid ett bord, varpå han gick till ett bord med lediga stolar och frågade om det var okej att han tog en stol. I farten, och kanske med den extra avecen som intogs till efterrätten innanför västen råkade han svaja till och spilla ut en kvinnas vinglas, och ja, klumpigt nog utan att märka det. Enligt mig hade det kunnat hända vem som helst. Han kom och satte sig hos oss. Som en projektil ur intet kom då  kvinnan, helt vansinnig, gapade och skrek om hur ...massa svordomar, ilskna kroppsrörelser...ja, men hur oförlåtligt illa han betett sig. Vår trevlige värd blev helt ställd, och ja, vi kunde se den instinktiva försvarsilskan väckas. En upprörd våg av konflikt sköljde över bordet. Vi andra ba: Släpp det! Det är hennes problem! Ge henne inte det! Lugna dig! Efter flera omgångar lugnande turer gick han till baren och köpte henne ett glas vin och bad om ursäkt, varpå både kvinnan och hennes man fortsatte bråka och skrika. De kom också över till vårt bord, som det kändes för att skapa ännu mer konflikt och med flera. Bygdegård på landet, jag kände flyktinstinkt, anade slagsmål på dansgolvet. Ville bort.

 

Kûbler-Ross och Kessler skriver: " Det andra problemet med lagrad ilska är att även om de sområkat såra oss ber om ursäkt och tar ansvar för sitt handlande så räcker inte det. Om de ber om ursäkt och vi tar emot ursäkten och ändå fortsätter att vara arga, då handlar det om gammal lagrad ilska. Den kan komma upp till ytan gång på gång, i oväntade och olika former."

 

Jag tycker verkligen illa om dålig stämning och när bråk hänger i luften. Och inte blev det bättre av att några menade att camparna och byborna inte passade i samma lokal. Det är nämligen en stor och populär campingplats med många som står där år efter år och hela sommaren. Men att skapa ett vi och dom enligt den modellen kan nog skapa fler tillfällen till ilska och vrede. Jag och några fler försökte dämpa konflikten och den lättade efter ett tag och det dansades hejvilt, campare, bybor och sommarstugeägare.

 

Författarna skriver också om att vrede är en normal reaktion som kan vara till nytta på rätt tid och plats för att förändring ska uppnås och kanske rättvisa. Den hjälper oss att dra upp vettiga gränser i vår tillvaro. De ger exempel på forskning som visar att arga patienter lever längre men att man inte vet om det beror på att de visar sina känslor eller på att de kräver bättre vård.

 

Men jag då, som är känslig och obekväm. Lider jag av massa förträngd ilska? Problemet, eller möjligheten är att jag sällan blir arg, ja såklart på krig, orättvisor, människor som behandlar andra illa, men annars, sällan arg. Jag är så medveten om att jag själv gör massa misstag och har svårt att reta upp mig. Konflikträdd säger en del, kanske ja, som skilsmässobarna och mellanbarn. Men jag har inga problem med att påtala felaktigheter, orättvisor och så på jobbet, kanske uppjagad- men sällan arg. Men okej, jag har svårt att släppa en oförrätt. Jag skulle kunna rita upp situationen med bilarna och vägen till och från parkeringen och tala om hur man beter sig i trafiken och skicka i ett brev och jag bara hade tagit registreringsnummer och fått adressen. Och i somras blev vi helt orättvist FUCK YOUADE av en bilist. Min man Per är supercool i trafiken, kör som en gud och retar aldrig upp sig. På väg ut ur Borås hamnade vi bakom en bil som trots grönt ljus stod stilla. Per fattade att de kanske hade fått motorstopp men bilisten bakom la sig på tutan. Då gör bilisten framför FUCK YOU- TILL OSS!!! det kunde jag knappt släppa förrän vi kommit fram till Västervik (ja egentligen är jag fortfarande kränkt).

 

Vad gäller sommarutflykten så var Kullar och klang ett underbart ställe. Glassen var god hos Glassbonden och där kom även solen fram. En riktigt härlig dag.