Vågar man hoppas?

Jag är hemma med en ilsken förkylning som har drabbat min akilleshäl, min långa hals. Jag har ont i öronen och halsen, hostar torrt och stumt och har absolut ingen röst. Kan bara pipa och rassla. Är också lite skrämd sen en sex veckors förkylning vid årsskiftet och tänker att nu måsta jag f-n i mig ta det lugnt och vila mig frisk.

Detta har gjort att jag hela tisdagen och onsdagen har badat i nyheter om det amerikanska presidentvalet. Jag har verkligen försökt sätta mig in i Clintons e-mailhaveri och allt annat hon kritiseras för under sitt livslånga politiska engagemang. En specialist på SVT sa att ingen annan presidentkandidat har fått en sådan rigorös genomlysning. Jag kan undra vilka resultat andra politikers genomlysning skulle kunna få.

 

Jag är rent fysiskt förstummad men så även mentalt. Jag har i hela mitt liv fått lära mig om ordens betydelse. Man säger inte vad som helst! Så får man inte säga! Ordets betydelse till tröst, som uppmaning till kamp, som gemenskapande. Men också ordets betydelse i konflikt. Ord betyder! Man måste få provprata som Stina Oscarsson har sagt, i den betydelsen att man måste får pröva sin åsikter, kanske ha fel, ges möjlighet att omformulera sig. Men man kan fan i mig inte säga vad som helst. I viss mån måste man stå för vad man sagt eller ödmjukt ta tillbaka det. Våra ledare, inte minst, måste välja sina ord med omsorg.

 

Att som USA:s nästa president hota sin motståndare med fängelse, att uppvigla sina väljare att skandera att Clinton ska i fängelse, att göra rasistiska uttalanden och att vara så fullkomligt nedlåtande om kvinnor i allmänhet och Hillary Clinton i synnerhet, det anstår inte en ledare i en demokrati. De hyllningar av våld och underförstådda uppviglingar till våld kan absolut ge legitimitet till någon ordlös person som skulle tänkas vilja göra skillnad.

 

Eftersom Donald Trump ansåg att valet var riggat och var beredd att ifrågasätta resultatet och hela det demokratiska etablissemanget så blir det trots allt spännande att se hur han hanterar det. Obekvämt var det dock att höra alla internationella ledares tvång att anpassa sig till den nya situationen, men en del verkade nöjda också. Angela Merkel stack ut med ett statement och ett hyllande av alla människors lika värde oavsett kön, hudfärg, religion eller sexualitet och förutsåg att USA:s president stred för samma sak, innan hon sade sig vara öppen för samarbete. Hon hanterade orden skickligt, ödmjukt och professionellt.

 

Men vad kan hända dessa fyra år? Vilka blir konsekvenserna? Vilka andra populistiska personer får vind i seglen? Alla mina hjärtefrågor känns hotade: Miljön, nedrustning, utbildning, sjukförsäkring, den fria aborträtten, en humanistisk invandringspolitik, strängare vapenlagar, mindre inblandning av religionen i styrelseskicken etc, etc.

 

Jag är som sagt hemma och är sjuk. Jag hade verkligen behövt sitta och äta lunch och dricka kaffe med mina kloka kollegor på Midgårdsskolan och vrida och vända på detta. Jag saknar er! Nu blir det som ytterligare en del av sjukdomsbilden. Även här i bearbetandet av denna chock behövs orden, samtalen mellan vänner och kollegor. Jag går mellan pillerburkar, tekoppar, TV-sändningar och snytpapper och känner ensamhet och vanmakt. Ska jag bli frisk? Ja, antagligen. Men ska egoismen segra? Ska de inbilla USA:s arbetslösa arbetare att lösningen är nya kolgruvor, oljeborrningar i känsliga miljöer och handelsstop? Att hotet kommer från främlingar och inte från vårt sätt att leva och den allt ökande klyftan mellan fattiga och rika? När ska världens rika människor ta ansvar?

 

Nu när jag har fått skriva ner lite ord som jag hoppas få dela med några läsare så känns det lite bättre. Jag ska ta tag i ett litet syprojekt, dricka lite te och tro att just denna tablett är den som ska få mig frisk igen.