Akvarell - ingen bagatell

 

Livet blir mer intressant om man anstränger sig, har jag hört någon säga och tänker ofta själv som en morot för att faktiskt ta sig i kragen. Nu är jag inne på mitt andra läsår då jag har gått ner i tjänst och bara jobbar 80% vilket kanske motsäger min devis. För att motbevisa detta har jag som ambition att den lediga dag jag har ta mig till ateljén för att kämpa på med akvarellfärgerna. Och det må jag säga är en tuff kamp. Jag vill ge upp, Inte anstränga mig mer. Det blir bara fel och fult och futtigt. Jag tittar och läser i böcker, jag ser tutorials på youtube och ibland tänker jag: Aha, är det så där man ska göra! Åså försöker jag härma och kopiera. Ibland har jag blivit lite, lite nöjd över några små framsteg men oftast blandar jag alla färger med varandra så att allt blir smutsigt, åså gör jag felet jag nyss såg på video- att jag far fram och tillbaka och gnussar bort livet i färgen. Jag har för bråttom, jag är för slarvig, jag har för många färger, har tre lådor på gång samtidigt, kan inte deras karaktär. Och herregud, hur gör man med alla mellanrum?

 

Nej, jag kanske ska stanna vid papper och penna och bli vid min läst. Meningen med akvarell, tänker jag, är att färgerna ska sjunga både solo och i blandad kör och papperet ska få lysa igenom med sin vita fräschör. Okej, jag ska ta matchen igen, nästa måndag. Ikväll blir det kör på riktigt- och där hoppas jag lyckas bättre, men som jag har skrivit tidigare, så kräver det också att man släpper längtan till soffan, alla bra tv-serier och dokumentärer, sätter sig på cykeln och ger sig iväg. Det blir trots allt motstånd ett mer intressant liv när man anstränger sig även om det inte alltid lyckas.