Dagbokens dag och tankar på ålder
Min allra första dagbok
Jag har skrivit dagbok sedan min tionde födelsedag den nittonde maj 1969. När jag började högstadiet började jag skriva i blå skolhäften och då döpte jag dagboken till Linda, det var det finaste namn jag kunde komma på. På gymnasiet övergick jag till svarta, tjocka vaxduksböcker som blev härligt bläddriga och fyllda med teckningar och minnen med tiden. Jag tror att jag slutade skriva i de tjocka böckerna någon gång i mitten av 90-talet. Sedan dess har det bara varit i fickalmanackor kombinerat med skissböcker med minnen. Jag har 49 flitigt ifyllda fickalmanackor liggande i en låda i chiffonjén. Dit kan jag gå och kolla vad jag gjorde någon dag i november 1987 till exempel.
I de svarta vaxduksböckerna finns ungdomens all vånda, ångest och komplex. Så mycket olycklig kärlek och så himla onödigt mycket tvivel på utseendet. Men också oändligt mycke äventyr, exempel på vänskap och roliga upptåg. Jag saknar lite att skriva de längre dagbokstexterna men där har ju bloggen sedan 2009 fyllt en funktion. Jag läste någonstans, kan det vara på kontot Arga bibliotekstanten, hur man förr i tiden var dödligt rädd för att någon ( kanske en irriterande illvillig lillebror) skulle komma över dagboken och läsa den. Nu dokumenterar man sitt liv på alla möjliga fronter och dör typ om man inte får läsare och likes.
Här är min första dagbokstext- och tänk, jag kommer precis ihåg den där gula baskern
Snart, om sju dagar ska jag fylla 64 år
Om jag skulle börja skriva längre privata texter nuförtiden tänker jag att mycket skulle handla om att bli äldre och hur man hanterar det. Äldre har jag ju blivit varje dag hela livet men det börjar kännas annorlunda och mer akut nu. Jag tänker jättemycket på det mellan varven. Hur ser man på mig, en kvinna som snart ska bli pensionär? Är det så man ser mig??? Eller? Jag funderar också mycket på människor jag passerar på gatan; är de äldre än jag? Tänker de på sin ålder? Tänker de på den statistiskt minskade tiden de (och jag) faktiskt har kvar i livet?
Sedan är det ju kroppen! Jag är så tacksam över min starka kropp. Men jag har alltid haft anledning att vara bekymrad över min hud. Redan som liten for mamma och pappa titt som tätt med mig till doktorn på grund av min extremt torra hud, mina eksem och sprickiga fötter. Eksemen är borta men den torra huden börjar mer och mer likna torkad pergament med fläckar och fötterna ska vi inte prata om helst, de är nu kompletterade med nagelsvamp. Och när jag iförd nattlinne gör min morgongymnastik iförd nattlinne ( ja, jag får skylla mig själv) så ser jag huden på både överarmar och lår skrynklas som mycket tät och frasig beckebölja.
Min mamma blev 95 år. Hon var i och för sig dement de sista två åren men jag tror adrig jag hört henne klaga på åldrandets konsekvenser. Jo förresten, den gången jag skulle fota henne för att hon skulle lägga ut en bild på en dejtingsite, hon var då 86 år. Då klagade hon och bad mig ta nya bilder eftersom hon såg så gammal ut på den bild jag föreslog. I allafall ska jag ha mamma som förebild när det kommer till synen på åldrande och vara tacksam för varje frisk dag i livet. Men att även som mamma fortsätta vara lite flärdfull och göra det bästa med utgångsläget.
I morse var jag ute och promenerade och joggade och plockade vårens första lilla bukett
Dagbokens dag börjar lida mot kväll och jag hoppas kunna fortsätta skriva och dokumentera länge än. Nu väntar fler vårtecken och värme.