Rapport från sjukstugan

 

 

Jag har väl aldrig varit intresserad av matematik eller mängdlära men nu, idag på influensans femte dag undrar jag ändå; Hur mycket snor kan en människokropp producera? För två veckor sedan var min man och jag i Göteborg, delvis på filmfestival och kanske ändå mest för att umgås med döttrarna och deras familjer. Familjer som inrymmer då för tillfället tre snorelvor, ni vet de där barnen som ständigt har snorsträngar i form av en elva under näsan. Dessutom hostade de så att det skallrade i deras små kroppar. Vi tyckte synd om. Läste sagor, bytte blöjor, kramade och höll om. Vi tänkte att det där med morföräldrar som drabbas av barnbarnens sjukdomar, det var nåt för andra. Det skulle inte bita på oss.

Vi kom hem och jag gick direkt från tågstationen till skolan och en mycket intensiv projektvecka. Då kan man inte känna efter. Man biter ihop. Fredagen var en viktig studiedag som jag i min roll som förstelärare absolut borde vara med på så ja, jag försökte mörka, snöt mig och hostade i smyg. Gick till apoteket på lunchen och laddade upp med mer nässpray, och näsdukar.

 

Sen på fredagkväll hade jag sedan flera månader bjudit in tre vänner, vi ses cirka fyra gånger per år. Bjuder på trerätters och pratar om livet, dagsläget och precis allt. En av kvinnorna var med på studiedagen. Hon kom fram till mig där jag satt och hostade. Ställde sig nära med armarna hotfullt korsade och sa: Jag bryter ihop om du ställer in! Jag hade inte tänkt ställa in. Cyklade hem och fixade en lyckad middag och vi hade jättetrevligt. Jag tror att de hade samma nonchalanta inställning till min förkylning som vi till barnbarnens. Eller så hade jag kanske mörkat för de andra två, som oförberedda kom till en pesthärd. Jag bara hoppas att ingen blev sjuk. För sedan på lördagen så var jag helt slut och har nu för första gången sedan Trump vann valet 2016 varit hemma från jobbet i fyra dagar. Då blev det ännu mer långvarigt. Då liksom nu är sjukdomen uppblandad med uppgivenheten över läget i världen. Kriget, kriget, det vansinniga; ja, och allt det andra. Läser reportagen i DN av Peter Englund och Paul Hansen från skyttergravarna och byarna längs fronten. Det är så ruskigt. Åså snyter jag mig, igen och igen och igen. Jag tror inte att tillståndet blivit bättre av att jag läst Lina Wolffs Djävulsgreppet och ett par noveller av Sara Stridsberg. De är som feberdrömmar de luxe.

 

Min man insjuknade ett pardagar efter mig så nu slåss vi om det sista Nipaxonen, hostdämpande för att kunna sova på natten. Vi hostar, nyser och gudbevars fiser och rapar, för magen blir ju helt knäpp av hostmedicin, Ipren och annat som ska göra pinan mer uthärdlig.

 

Som vanligt är jag sjukt tacksam över att få vara sjuk i en varm lägenhet i ett fredligt land. Men imorgon MÅSTE jag till jobbet. En grupp ska redovisa och på eftermiddagen ska jag delta i en begravning av en nära anhörig till delar av min släkt. Så nu har jag satt på bastun och hoppas att en rejäl omgång där ska få fart på bakterier och sjukdom. Och för er som upprörs av min nonchalanta hållning till smitta så kan jag berätta att jag ska hålla rejäla avstånd både i skolan och kyrkan och vara minutiös gällande handhygien, hostningar och eventuella nysningar.