Meditation med mandelmusslor

 

På konditori kan man säkert köpa fina mandelmusslor. Jag har aldrig försökt. Däremot har jag som tradition sedan flera år att själv baka dem, eller göra kanske är en mer rimlig beskrivning. Hur jag hade tid och ro till detta när barnen bodde hemma och julafton oftast innebar många gäster, begriper jag inte. I år, hemma i lägenheten på Skogsbrynet, blev det mer som en sorts meditation. Att flytta fokus från krig, galen miljöpolitik och Sverigedemokraternas grepp om den svenska politiken.

 

Jag har fyrtio veckade metallformar i fyra olika utformande. Jag tror att de är ärvda av någon av mostrarna i Malmö. Så med min pysslande hyllar jag min skånska släkt och såklart min mamma, hushållslärare i grunden. Dessa fyrtio formar ska individuellt penslas med smör men innan dess ska 100 gram mandel skållas och pressas ut ur sitt skal. De nakna, glatta mandlarna ska tillsammans med tre till fyra bittermandlar malas i en därför avsedd mandelkvarn. Den har jag fått av mamma. Mandelmjölet strös sedan ut på en plåt för att torka i ugn 100 grader i 30 minuter. När det har svalnat blandas det med mjöl, socker, smör och ett ägg. Degen ska vila i minst 30 minuter. Med varsam hand och lätt mjölad tumme fördelas lagom mängd i de fina formarna för att gräddas. När det är klart kommer det mest kritiska momentet. Formarna vänds direkt upp och ner och när de svalnat något ska musslorna knackas ut ur sina skal. Efter så mycket arbete är det snudd på katastrof om man inte smort formarna tillräckligt. Kraschade juldrömmar! I år gick det mycket bra, endast tre gick sönder och jag har nu packat ner dem i burkar för att på julafton fyllas med åkerbärs-, hjortron- eller hallonsylt och grädde. Och slurp in i glupska svalg. Det gäller att inte ladda ätarna med dåligt samvete utifrån allt slit man haft. Då blir det en dålig eftersmak, för mycket bittermandel i baket.

 

Det sista jag gjorde igårkväll var att diska ur de fyrtio formarna, låta dem torka för att nu på morgonen stapla dem i en gammal twistburk. 

 

Jag krusar inga örngottsband ( vem har ens sådana?), jag ids inte mangla sängkläder eller sätta upp julgardiner men mina mandelmusslor överger jag inte. Det är en mysig tradition som på något sätt kopplar ihop mig med tidigare generationer och min egen barndom. När pappa levde, det är tretton år sedan han dog, var mandelmusslorna hans favorit. Men det är mest mamma som är med mig i baket. Min man kommer att se till att det finns sylt att fylla de små godingarna med.