Sista sommarlovsveckan
En av mina favoritutsikter och dag 13 av #enteckningomdagen
Näst sista sommarlovet och detta är den sista veckan. Jag har hemfallit åt nostalgi, ett med åldern allt vanligare tillstånd och även om allt är bra, eller okej just nu och alls inte problemfritt eller att det var mycket lyckligare förut så känns det ju så tydligt att ungdomen är passé och kroppen är i riskzonen för allehanda förändringar. Jag har läst igenom ett antal texter i bloggen och konstaterar att jag nog var mycket roligare, vassare och flitigare tidigare. Jag har förslappats! Skäms! Borde kanske gå någon skrivkurs eller hitta på något mer brännande att skriva om. Göra skillnad!
Som tur är ska jag återgå till arbetet som medielärare om en vecka och det brukar sätta fart på engagemanget. Hur ska det gå när man slutar arbeta?
Men jag har i alla fall haft en fjortondagars period av #enteckningomdagen och det är stimulerande. Teckningen ovan är den sista publicerade. Nu har jag dock kommit till insikt om, igen, att mitt konstnärsdriv inte är särskilt starkt. Jag är en lat person som mest tänker på att bada, äta och dricka. Som Klas Klättermus: Dom andra samlar nötter och har i sina hus, men jag har inget hus och jag är ingen sparsam mus. Nu har jag ju faktiskt tillsammans med min man en sommarstuga som i sig inrymmer inte mindre än SEX HUS. Storstugan, Sovstugan, Lillstugan, Nystugan, Bastustugan och Dass- och förrådsstugan. Alla dessa enheter kräver omsorg och skötsel. MIn man har bott i arbetskläder stora delar av sommaren och snickrat, lagat och byggt. Jag står mer för det förgängliga såsom trädgårdsskötsel, städning och mat, ja åså målar jag och grejar.
Dessutom har vi haft relativt fullt hus i stugan med en väldig massa gästnätter om man räknar in barn och barnbarn. Många frukostar, luncher, mellanmål och middagar. Det fungerar ganska smidigt, vi turas om, men det blir stundtals intensivt.
Äntligen blommar luktärterna, jag skriver att jag håller på med trädgården men det är inga storverk jag lyckas med. Mina sockerärter har inte visat sig alls, ringblommorna som många har prunkande i sina trädgårdar just nu, har nätt och jämt visat sig i centimeterhöga blad och de få jordgubbar som kom skördades med en gång av barnbarnen. Men mina luktärter får de inte röra, då blir mormor ett monster.
Dag 6 av #enteckningomdagen från en härlig utflykt till Haparanda, bastufest i Kukkola och Torneo
Så, okej, då har jag i alla fall skrivit om än en mycket medioker text. Kanske är det så att man ska göra en utmaning typ #entextiveckan för att få fart på ekvilibrism och engagemang. Jag kan ju inte bara sitta och läsa de texter jag skrev 2009, 2013, eller 2016 och tänka att jag var bättre då. Vi får se hur ambitionen är både med text och bild. Nu ska jag njuta av mina sista sommarlovsdagar och att vattnet i viken är ljuvligt varmt och skönt.